Jag är på dåligt humör. Smärtan har klingat av en del under natten men i gengäld har handryggen svullnat upp och börjat värka. Handflatan runt själva såret ser närmast ut som om någon sytt in en ägghalva under skinnet. Självförebråelsen, bristen på sömn och frustrationen i att inte veta om jag kommer att bli helt återställd har förvandlat mig till en vandrande kontaktmina. Jag har ingen aptit så frukosten består av ett glas vatten, penicillin och de sista små gula. Jag stöttar med en Iprén för säkerhets skull. Slänger ner badkläderna i väskan och drar till stranden. Det är lite lurigt att hålla sig i MC:n med bara en hand men det är uteslutet att ens röra vänstern i det här läget.
I samma ögonblick jag kliver av hojen blir jag varse exakt hur snabbt djungeltelegrafen arbetar här nere. Fantomens bandarer är långsamma som runstenar i jämförelse. ALLA vet redan att jag ägnat mig åt "falang fishing", liksom att jag ger mitt byte en rejält sportslig chans. Eftersom jag har ett snyggt bandage lyckas jag ynka fram lite sympatier här och var men konsensus verkar vara att jag är något mindre modig än korkad. Dagens höjdpunkt är när killen FRÅN STRANDEN BREDVID (!) kommer fram och undrar om jag kan tänka mig att meddela honom när jag ser nästa fisk, eftersom han tycker mycket om grillad catfish. Jag nickar, ler och säger en sak på svenska som inte bara är oartig och omoralisk utan förmodligen även anatomiskt omöjlig.
De följande dagarna blir handen gradvis bättre och smärta och svullnad går ner. I början följer jag rådet att låta kliniken byta bandage och rengöra såret var annan dag, men när jag inte ser några tecken på infektion börjar jag göra jobbet själv istället. Min förbandsväska är bara aningens mindre innehållsrik än ett fältsjukhus och jag vet hur man använder grejerna. Stygnen ska sitta en vecka och under tiden ser jag ut som om jag vet svaret på varenda fråga i hela världen när jag badar.
Man vänjer sig snabbt vid att ha en trasig hand och det dröjer inte länge förrän jag ger mig ut med kompisarna på äventyr. Att gå på restauranger, karaokebarer och livemusikställen där man bara ser thailändare börjar så sakteliga få mig på bättre humör. Alla är mycket snälla och det gör väldigt lite att jag inte fattar ett ord av vad folk säger. Jag fortsätter att njuta och skölja ner penicillinet med Leo. Min "flickvän" månar om mig nåt oerhört och ser hela tiden till att jag har små godbitar inom räckhåll och jag kontrar med att vara charmerande och posera för kort. Ett bra tecken på att jag acklimatiserat mig väl till den lokala kulturen är att jag inte längre störs av att vår chaufför druckit några öl innan vi åker hem. Att han och hans fru låter sin 10-åriga dotter sova i bilens baksäte under tiden vi festar inne på krogen är dock mer kultur än jag fixar på bara fyra öl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar