Julen är i alla väsentliga avseenden över för den här gången och jag kan konstatera att det i stort sett varit en jul som med god precision följt "julprotokollet". Julen är ju en omhuldad högtid i många läger, men även sättet att fira den på kan framstå som en tradition i sig. Vissa mönster i firandet återkommer år efter år likt kometer som med periodisk envishet dyker in och rundar solen innan de åter tar sin tillflykt till lugnet i den mörka tysta rymden. En del återkommande inslag är väldigt mysiga och trevliga, andra motsvarar att ovan nämnda himlakroppar gör ett permanent stopp hos oss och i samma veva har sönder nåt, som t.ex. norra halvklotet.
Jag älskar julmaten, julpyntet, brasan, musiken, glöggen, att träffa släktingar jag inte sett på flera månader. Sånt fyller mig med värme och ger mig energi. Själva julens bakgrund, den kristna traditionen lämnar mig tämligen oberörd och överlåtes gladeligen åt dem som har tron i behåll. De känsloinfekterade, olösliga och osakliga diskussionerna som brukar vara resultatet när vi uppnått "släktkritisk massa" behöver jag lika mycket som en tumör. Någon gång vore det roligt att prata om någon som gjort nåt BRA (?) under det gångna året. Protokollet dikterar att vi ser på "Tomten är far till alla barnen" om tillfälle ges, men jag har börjar fundera på om syftet faktiskt är att ursäkta vårt beteende genom att visa på en ännu knäppare familj, om än fiktiv. Fortgår den här utvecklingen kommer vi att se på "Adams Family" till framtida jular.
I år fick jag en jättehög med julklappar till ett skrämmande högt värde. Detta är lika snällt som det är förvirrande av givarna eftersom ett av ingångsvärdena för årets protokoll klart och tydligt var att "vi inte köper några julklappar till varandra i år". För egen del tycker jag att den tanken är helt perfekt eftersom den dels tar bort behovet av att stressa runt och leta efter saker som är "lite finare än bara skräp" i kombination med "billiga nog att inte orsaka ytterligare ett magsår", samtidigt som den öppnar ett kryphål för den som vill ge bort något egentillverkat eller rent av hemlagat. Kanske vore den bästa julklappen till den stressade moderna människan ett frikort med texten "Innehavaren av detta kort är härmed befriad från att köpa [Namn] några julklappar julen 2008. God Julefrid, vännen!"...
torsdag 27 december 2007
fredag 21 december 2007
Vetenskap vatten värt?
Jag fortsätter att förundras över dessa människor som med ljus och lykta söker svaren på alla de frågor ingen ställt. I dagens episod avhandlas orsaken till varför gravida kvinnor, med sina stora magar, inte tappar balansen och faller framåt. Med lite tur kanske denna forskning även leder till svaret på varför MÄN med stora magar inte lever som fyrfotadjur, eller varför även tämligen klena fjällvandrare lyckas hålla sig på fötterna med ryggsäckar som stundtals närmar sig 50% av den egna kroppsvikten...
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1458132.ab
Italien har anfallit Sverige, i höjd med knävecken. Dessutom på ett särdeles gement och lömskt sätt! Fast vad annat kan man vänta sig av ett folk som gjort det till en konstart att förlora krig fortare än dom hinner utbryta och som utgör yttersta spetsen på den gren av evolutionen som är fylld med små elaka pälsdjur av typ vesslor, illrar och järvar... Jag kommer med omedelbar verkan att sluta dricka Italienska viner, även gudomlig nektar av typ Zenato Ripassa (nr. 12324, 169 kr), och har för absolut sista gången firat deras veka ljusbärande fjutthelgon! Om det finns något folk som borde vara försiktiga med att anklaga andra för att vara på kanelen så är det italienarna!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1504856.ab
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1458132.ab
Italien har anfallit Sverige, i höjd med knävecken. Dessutom på ett särdeles gement och lömskt sätt! Fast vad annat kan man vänta sig av ett folk som gjort det till en konstart att förlora krig fortare än dom hinner utbryta och som utgör yttersta spetsen på den gren av evolutionen som är fylld med små elaka pälsdjur av typ vesslor, illrar och järvar... Jag kommer med omedelbar verkan att sluta dricka Italienska viner, även gudomlig nektar av typ Zenato Ripassa (nr. 12324, 169 kr), och har för absolut sista gången firat deras veka ljusbärande fjutthelgon! Om det finns något folk som borde vara försiktiga med att anklaga andra för att vara på kanelen så är det italienarna!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1504856.ab
söndag 16 december 2007
Retrospekt, part XVI
Fredag 30 November
Vaknade 0700. Vaknade 0830. Seg frukost följt av promenad ner till floden. Jag är rastlös på grund av den nära förestående hemresan. Det är mitt vanliga sätt att hantera väntetid när jag är klar med alla förberedelser och redan har trippelcheckat att allt är i ordning. Att promenera hjälper, men kostar mig i gengäld mina sandaler. Mitt i ett steg har jag bara remmarna och innersulan kvar på vänsterfoten. Det räcker för att ta mig tillbaka till hotellet där jag tar ett kärnfullt avsked av mina favoritfotbeklädnader sedan två år tillbaka. Vi har varit med om mycket men nu får jag vandra vidare ensam. Sandalerna blir fjärrvärme, precis som noshörningen Nelson.
Jag siktar på att hinna med 17-bussen till flygplatsen men är en timma tidig och tar den som går 1600 istället. Jag språkar lite med Ulrike från Tyskland. Hon har varit ett par veckor i landets norra delar och är eld och lågor över att se en storstad igen. Jag är mest trött, vill hem. På Suvarnabhumi letar jag mig fram till rätt incheckningsdisk bara för att lära mig att Turkish Airlines spelar i den internationella knatteligan bland flygbolag och fortfarande får sitta vid barnbordet. Incheckningsdisk "U", tillsammans med dom riktiga hobbybolagen...
Avgångshallen är gigantisk. Incheckningsdiskar A-Z sträcker sig så långt att det är svårt att se hela vägen. Flygelbyggnaderna med alla gater är läckert upplysta av blått neon. Jag handlar lite snask och sätter mig att vänta. Luftkonditioneringen är så effektiv att jag med jämna mellanrum måste ta en promenad för att få lite värme i kroppen. En grupp flygvärdinnor från Emirates sveper förbi och resulterar i några extra BTU. När klockan börjar närma sig incheckningsdags väntar jag förgäves på att skylten ovanför disken ska börja visa "Turkish Airlines - check in" eller nåt snarlikt. Det visar sig istället att allt de kostar på sig är bleka handtextade wellpappbitar som hänger lite snett framför den lakoniska personalen. Allt går dock smidigt och jag kan gå vidare till gaten via taxfreeshopen och baren.
Innan vi startar passar jag på att tacka en av flygvärdinnorna för den trevliga resan ner till Thailand och överräcker en liten sak jag skrivit under resans gång:
(Det skamlösa lilla stycket (dikten alltså, inte flygvärdinnan!) håller mig med fri sprit under en stor del av resan.)
På planet träffar jag en sorglös turk som efter ett 15 månaders äktenskap nu reser hem igen. Vi pratar om ditt och datt men efter maten kapitulerar vi villkorslöst inför John Blund och somnar. Norr om Teheran vaknar jag till för ett kort ögonblick, noterar att turken nu sover med huvudet på min axel, bestämmer mig för att jag varit med om värre saker och somnar om. Turken börjar snarka och hans mustasch ser ut som en iller med parkinsons.
Planet landar 0600 lokal tid i Istanbull. Jag hittar ju nu skapligt på Attatürk och kan gå direkt på en av serveringarna för att få lite rejäl frukost, flygkäk är bara bajs som inte bytt färg färdigt. På vägen dit tror jag mig ha hamnat i en resande bastuklubb, tjogtals med människor svepta i stora vita handdukar, men inser efter en stund att de är muslimska pilgrimer på hajj, på väg till Mecka. Jag beställer stora amerikanska pannkakor med lönnsirap, en mugg färsk appelsinjuice OCH.. en kopp turkiskt kaffe, den mörka gudinnans eget livsblod. Efter att ha druckit kaffet och känt "hiten" av koffeinet har jag nu betydligt större förståelse för vad rökaren genomgår i vårt moderna samhälle. I fortsättningen reser jag med bönor, kvarn och hela kitet!
Planet mot Arlanda lättar ca 0940. Jag har fått en egen TV-skärm den här gången och pendlar mellan att kolla vår position och missnöjt blänga på Bruce Willis när han räddar internet eller nåt. I en av scenerna jagas han av en F35:a i STOVL-mode och då vill jag bara skriva elaka brev till hela Hollywood om det här med realismen och varför dom hatar den så mycket (??!). Inflygningen och landningen på Arlanda visas på skärmen ur pilotens perspektiv via en frontmonterad kamera, mycket spexigt, förvånansvärt likt alla flygsimulatorer jag kör hemma. Man kan se lite is i kanten på taxibanan, liksom bara för att bekräfta att vi är i Sverige igen. Jag får vänta ett tag på bagaget men till slut kan jag ta det och rulla ut för att bli välkomnad hem av Far och lillebror. Jag håller mig vaken under hela kvällen men får kämpa hårt för att hålla sömnen borta. Mitt bidrag i matlagning och köksbestyr är på sin höjd att hålla mig på min kant och inte vara i vägen. Middagen är hur som helst utsökt. Jag fixar i ordning min säng, borstar tänderna och lagom till 2100 kryper jag ner under täcket och drar huvudsäkringen. Hemma igen. :-)
(Du som läst hela historien sitter naturligtvis just nu och håller på att tappa håret i undran över hur det gick med den där mjölken.. Glömd eller inte? Visst tusan hade jag glömt både mjölken och filen i kylskåpet under resans 22 dagar. Till min stora förvåning och lättnad var det en fredlig, doftlös procedur att göra sig av med dom... när jag väl skottat mig in genom direktreklamen.
)
Vaknade 0700. Vaknade 0830. Seg frukost följt av promenad ner till floden. Jag är rastlös på grund av den nära förestående hemresan. Det är mitt vanliga sätt att hantera väntetid när jag är klar med alla förberedelser och redan har trippelcheckat att allt är i ordning. Att promenera hjälper, men kostar mig i gengäld mina sandaler. Mitt i ett steg har jag bara remmarna och innersulan kvar på vänsterfoten. Det räcker för att ta mig tillbaka till hotellet där jag tar ett kärnfullt avsked av mina favoritfotbeklädnader sedan två år tillbaka. Vi har varit med om mycket men nu får jag vandra vidare ensam. Sandalerna blir fjärrvärme, precis som noshörningen Nelson.
Jag siktar på att hinna med 17-bussen till flygplatsen men är en timma tidig och tar den som går 1600 istället. Jag språkar lite med Ulrike från Tyskland. Hon har varit ett par veckor i landets norra delar och är eld och lågor över att se en storstad igen. Jag är mest trött, vill hem. På Suvarnabhumi letar jag mig fram till rätt incheckningsdisk bara för att lära mig att Turkish Airlines spelar i den internationella knatteligan bland flygbolag och fortfarande får sitta vid barnbordet. Incheckningsdisk "U", tillsammans med dom riktiga hobbybolagen...
Avgångshallen är gigantisk. Incheckningsdiskar A-Z sträcker sig så långt att det är svårt att se hela vägen. Flygelbyggnaderna med alla gater är läckert upplysta av blått neon. Jag handlar lite snask och sätter mig att vänta. Luftkonditioneringen är så effektiv att jag med jämna mellanrum måste ta en promenad för att få lite värme i kroppen. En grupp flygvärdinnor från Emirates sveper förbi och resulterar i några extra BTU. När klockan börjar närma sig incheckningsdags väntar jag förgäves på att skylten ovanför disken ska börja visa "Turkish Airlines - check in" eller nåt snarlikt. Det visar sig istället att allt de kostar på sig är bleka handtextade wellpappbitar som hänger lite snett framför den lakoniska personalen. Allt går dock smidigt och jag kan gå vidare till gaten via taxfreeshopen och baren.
Innan vi startar passar jag på att tacka en av flygvärdinnorna för den trevliga resan ner till Thailand och överräcker en liten sak jag skrivit under resans gång:
Nothing but blue skies for miles and miles,
she stands there so nice and smiles across the isles
She comforts and meets, she welcomes and greets,
assisting the old and giving blankets to the cold
A picture of gentle grace with a friendly face,
helping me endure this marathon race so unnervingly close to space..
Behind the trolley on wheels I see a goddess on heels,
(Det skamlösa lilla stycket (dikten alltså, inte flygvärdinnan!) håller mig med fri sprit under en stor del av resan.)
På planet träffar jag en sorglös turk som efter ett 15 månaders äktenskap nu reser hem igen. Vi pratar om ditt och datt men efter maten kapitulerar vi villkorslöst inför John Blund och somnar. Norr om Teheran vaknar jag till för ett kort ögonblick, noterar att turken nu sover med huvudet på min axel, bestämmer mig för att jag varit med om värre saker och somnar om. Turken börjar snarka och hans mustasch ser ut som en iller med parkinsons.
Planet landar 0600 lokal tid i Istanbull. Jag hittar ju nu skapligt på Attatürk och kan gå direkt på en av serveringarna för att få lite rejäl frukost, flygkäk är bara bajs som inte bytt färg färdigt. På vägen dit tror jag mig ha hamnat i en resande bastuklubb, tjogtals med människor svepta i stora vita handdukar, men inser efter en stund att de är muslimska pilgrimer på hajj, på väg till Mecka. Jag beställer stora amerikanska pannkakor med lönnsirap, en mugg färsk appelsinjuice OCH.. en kopp turkiskt kaffe, den mörka gudinnans eget livsblod. Efter att ha druckit kaffet och känt "hiten" av koffeinet har jag nu betydligt större förståelse för vad rökaren genomgår i vårt moderna samhälle. I fortsättningen reser jag med bönor, kvarn och hela kitet!
Planet mot Arlanda lättar ca 0940. Jag har fått en egen TV-skärm den här gången och pendlar mellan att kolla vår position och missnöjt blänga på Bruce Willis när han räddar internet eller nåt. I en av scenerna jagas han av en F35:a i STOVL-mode och då vill jag bara skriva elaka brev till hela Hollywood om det här med realismen och varför dom hatar den så mycket (??!). Inflygningen och landningen på Arlanda visas på skärmen ur pilotens perspektiv via en frontmonterad kamera, mycket spexigt, förvånansvärt likt alla flygsimulatorer jag kör hemma. Man kan se lite is i kanten på taxibanan, liksom bara för att bekräfta att vi är i Sverige igen. Jag får vänta ett tag på bagaget men till slut kan jag ta det och rulla ut för att bli välkomnad hem av Far och lillebror. Jag håller mig vaken under hela kvällen men får kämpa hårt för att hålla sömnen borta. Mitt bidrag i matlagning och köksbestyr är på sin höjd att hålla mig på min kant och inte vara i vägen. Middagen är hur som helst utsökt. Jag fixar i ordning min säng, borstar tänderna och lagom till 2100 kryper jag ner under täcket och drar huvudsäkringen. Hemma igen. :-)
(Du som läst hela historien sitter naturligtvis just nu och håller på att tappa håret i undran över hur det gick med den där mjölken.. Glömd eller inte? Visst tusan hade jag glömt både mjölken och filen i kylskåpet under resans 22 dagar. Till min stora förvåning och lättnad var det en fredlig, doftlös procedur att göra sig av med dom... när jag väl skottat mig in genom direktreklamen.
)
Retrospekt, part XV
Torsdag 29 November
Vi sammanstrålar för frukost 0700. Får veta att frukost serveras 0730 i det här odisciplinerade landet. Förhandlandet om priset för taxiresan till Svenska ambassaden präglades av yviga gester och indignerat minspel från alla parter, tur att Björn är en stabil gammal FN-observatör med nerver av stål. Det visade sig snabbt att vad vi egentligen hade behövt var en psykiater, för killen som nu ansvarade för logistik, vägval och vår generella säkerhet INTE hade alla indianer i kanoten. Han inledde med ett par rapar som var av rent seismisk natur och avslöjade hans kosthållning sedan flera dygn tillbaka, följde upp med att suga tänderna rena samtidigt som han rensade bihålorna och avslutade med att utan föregående varning eller provokation brista ut i ett flertal vansinnesgarv! Under hela resan alternerade han dessutom mellan att cirka var tredje sekund vrida sig ett kvartsvarv i sätet, göra gymnastiska övningar, sätta på radion, stänga av radion, trycka ner gasen helt, släppa gasen helt och göra obegripliga uttalanden av lokalpolitisk natur (tydligen är "dom andra" nån slags maffia...). Jag ställde diagnosen till "dubbelsidig DAMP med inslag av nåt jävligt allvarligt".
Svenska ambassaden ligger på 14:e våningen i ett modernt kontorskomplex på Sukhumvit Road. Eftersom ambassaden definitionsmässigt ligger på Svensk jord hann jag bara in genom glasdörrarna i lobbyn innan det massiva skattetrycket pressade ner mig i en av besöksstolarna. Andra svenskar log blekt mot oss och förklarade att ambassaden visst var öppen men att personalen hellre fikade än jobbade. Vi gav upp och klev ut i Thailand igen. Vi tog BTS (Bangkok Sky Train, "t-bana på stolpar") ner till Ekkamai eftersom Björn behövde återvända till Pattaya. Vi tog ett hjärtligt avsked och sedan fortsatte jag tågåkandet mot MBK, som är ett gigantiskt varuhus. I själv verket är det ett surrande konglomerat av hundratals små butiker och det kändes som att vara en liten mikrob inuti en ekonomisk jätteorganism. Om jag var en röd blodkropp så var mina pengar syret som fick allt att överleva. Efter en stund hade jag fått nog och orienterade mig vidare till Phantip Plaza, ytterligare ett gigantiskt varuhus som bara säljer datorprylar. Fem hela våningar fulla med allt upptänkligt. Var femte meter får man dessutom frågan om man vill köpa "sexy movie?".
Efter att ha letat mig ut på gatan och de friska avgaserna tog jag sikte på dagens sista sightseeingmål; Baiyoke Tower. 84 våningar högt och med en roterande utkiksplattform på toppen. Enligt uppgift bästa utsikten i Bangkok. Tyvärr hamnade jag i kön efter ett par busslaster turister med samma idé och gav upp till förmån för lunch och en MC-taxi tillbaka till hotellet. Sällan har en dusch varit så välkommen. Jag tillbringade kvällen med att bringa lite ordning i mitt bagage inför hemresan och med att må våldsamt illa, förmodligen courtesy of den där "färska" ananasen jag smaskat på som mellanmål. Shit happens.
Vi sammanstrålar för frukost 0700. Får veta att frukost serveras 0730 i det här odisciplinerade landet. Förhandlandet om priset för taxiresan till Svenska ambassaden präglades av yviga gester och indignerat minspel från alla parter, tur att Björn är en stabil gammal FN-observatör med nerver av stål. Det visade sig snabbt att vad vi egentligen hade behövt var en psykiater, för killen som nu ansvarade för logistik, vägval och vår generella säkerhet INTE hade alla indianer i kanoten. Han inledde med ett par rapar som var av rent seismisk natur och avslöjade hans kosthållning sedan flera dygn tillbaka, följde upp med att suga tänderna rena samtidigt som han rensade bihålorna och avslutade med att utan föregående varning eller provokation brista ut i ett flertal vansinnesgarv! Under hela resan alternerade han dessutom mellan att cirka var tredje sekund vrida sig ett kvartsvarv i sätet, göra gymnastiska övningar, sätta på radion, stänga av radion, trycka ner gasen helt, släppa gasen helt och göra obegripliga uttalanden av lokalpolitisk natur (tydligen är "dom andra" nån slags maffia...). Jag ställde diagnosen till "dubbelsidig DAMP med inslag av nåt jävligt allvarligt".
Svenska ambassaden ligger på 14:e våningen i ett modernt kontorskomplex på Sukhumvit Road. Eftersom ambassaden definitionsmässigt ligger på Svensk jord hann jag bara in genom glasdörrarna i lobbyn innan det massiva skattetrycket pressade ner mig i en av besöksstolarna. Andra svenskar log blekt mot oss och förklarade att ambassaden visst var öppen men att personalen hellre fikade än jobbade. Vi gav upp och klev ut i Thailand igen. Vi tog BTS (Bangkok Sky Train, "t-bana på stolpar") ner till Ekkamai eftersom Björn behövde återvända till Pattaya. Vi tog ett hjärtligt avsked och sedan fortsatte jag tågåkandet mot MBK, som är ett gigantiskt varuhus. I själv verket är det ett surrande konglomerat av hundratals små butiker och det kändes som att vara en liten mikrob inuti en ekonomisk jätteorganism. Om jag var en röd blodkropp så var mina pengar syret som fick allt att överleva. Efter en stund hade jag fått nog och orienterade mig vidare till Phantip Plaza, ytterligare ett gigantiskt varuhus som bara säljer datorprylar. Fem hela våningar fulla med allt upptänkligt. Var femte meter får man dessutom frågan om man vill köpa "sexy movie?".
Efter att ha letat mig ut på gatan och de friska avgaserna tog jag sikte på dagens sista sightseeingmål; Baiyoke Tower. 84 våningar högt och med en roterande utkiksplattform på toppen. Enligt uppgift bästa utsikten i Bangkok. Tyvärr hamnade jag i kön efter ett par busslaster turister med samma idé och gav upp till förmån för lunch och en MC-taxi tillbaka till hotellet. Sällan har en dusch varit så välkommen. Jag tillbringade kvällen med att bringa lite ordning i mitt bagage inför hemresan och med att må våldsamt illa, förmodligen courtesy of den där "färska" ananasen jag smaskat på som mellanmål. Shit happens.
Retrospekt, part XIV
Onsdag 28 November
Tidig morgon. 0730 tar vi bussen till Bangkok. Resan är bekväm och luftkonditionerad. Innan vi åker hinner jag ta ett par bilder på en grupp oerhört imponerande metallskulpturer i närheten. De är 2-3 meter höga och tillverkade av allsköns skrot, med en snudd på ofattbar detlajrikedom.
Allt flyter på bra tills vi är inne i centrala Bangkok, då vi fastnar i trafiken. Det positiva är att man hinner se rätt mycket under tiden. Jag har inte bråttom. Vi kliver av vid Ekkamai, Eastern Bus Terminal, och går in i hårda förhandlingar med en läderartad gammal taxichaufför om priset för resan till Khaosan Road. Avståndet är längre än jag först trott så under resans gång ger jag mig själv en fältbefordran för duktigt prutande. Vi kör på vindlande motortrafikleder högt över marken, runt skyskrapor och köpcentrum. Jag slås av den där häftiga mixen av ultramodernt och uråldrigt som utgör Asien av idag. Så fort nattmörkret lägger sig över staden förvandlas allt till en scen ur Blade Runner.
Khaosan Road är kortare än jag föreställt mig och helt hysterisk med alla backpackers som springer runt och letar efter den"hemliga kartan" från filmen The Beach. Dreadlocks, kaststjärnor, kläder, träsniderier och thailändare som skriker "TJENARE KOMPIS!" på bättre svenska än vad man talar själv... det är inte svårt att bli överväldigad. Efter lite letande hittar jag hotellet och vi stolpar in i lobbyn. Jag börjar på ett mycket pedagogiskt sätt förklara att jag nästan har en komplett bokning och lägger fram alla papper i ärendet. Tjejen bakom disken förklarar på ett ännu mer pedagogiskt sätt att det har jag nog säkert, men att jag är på fel hotell. Sawasdee-gruppen har två hotell på denna gata och jag är på "Bangkok Inn", inte "Banglamphu Inn". Skillnaden rent geografisk är mindre än 20 meter, och TROTS att jag överbryggar avståndet så snabbt att ytskiktet på min väska börjar förkolna av luftfriktionen möts jag av en ny leende receptionist och ett "Mr Jonsson, I presume?". Hade hon följt upp med frågan hur fisket gått hade jag suttit i thailänskt fängelse nu.
Vi får separata rum, så att jag ska slippa Björns snarkande. Vi tar en promenad, dricker en öl och återvänder för en tupplur. På kvällen tar vi en Tuktuk till Patpong, klassiskt "Syndens näste" och marknad för krimskrams. En kille försöker sälja ett dykarur till mig. Jag visar att originalklockan redan sitter på min handled. Han tappar inte fattningen för en sekund när han kontrar med "Jaja, men den där är ju GAMMAL nu!". No Sale. Är man på Patpong så är det obligatoriskt att besöka någon av alla nöjesinrättningar som kantar gatan, och utan någon större entusiasm följer jag med uppför en smal trappa. På övervåningen är det stilla och helt tomt förutom tjejerna som håller på att göra sig i ordning inför kvällen. "Underhållningen" börjar först klockan 2000 och vi är lite i tidigaste laget. Jag får frågan om jag vill ha öl, whiskey eller en avsugning. Associationen till Monty Pythonsketchen är så klockren att jag håller på att smälla av innan jag lyckas beställa "en öl, tack, OCH INGENTING ANNAT!". Det hela slutar med att jag dricker min öl, avböjer att gifta mig och sen går ut igen utan att ha sett ett enda danssteg. Efter ytterligare en öl på en mer traditionell Irländsk pub tar vi en ny Tuktuk tillbaka till hotellet. Rummet är litet, behagligt och skapligt rent. TV:n visar Discovery och jag somnar till Mythbusters försök att elda upp Zeppelinare.
Tidig morgon. 0730 tar vi bussen till Bangkok. Resan är bekväm och luftkonditionerad. Innan vi åker hinner jag ta ett par bilder på en grupp oerhört imponerande metallskulpturer i närheten. De är 2-3 meter höga och tillverkade av allsköns skrot, med en snudd på ofattbar detlajrikedom.
Khaosan Road är kortare än jag föreställt mig och helt hysterisk med alla backpackers som springer runt och letar efter den"hemliga kartan" från filmen The Beach. Dreadlocks, kaststjärnor, kläder, träsniderier och thailändare som skriker "TJENARE KOMPIS!" på bättre svenska än vad man talar själv... det är inte svårt att bli överväldigad. Efter lite letande hittar jag hotellet och vi stolpar in i lobbyn. Jag börjar på ett mycket pedagogiskt sätt förklara att jag nästan har en komplett bokning och lägger fram alla papper i ärendet. Tjejen bakom disken förklarar på ett ännu mer pedagogiskt sätt att det har jag nog säkert, men att jag är på fel hotell. Sawasdee-gruppen har två hotell på denna gata och jag är på "Bangkok Inn", inte "Banglamphu Inn". Skillnaden rent geografisk är mindre än 20 meter, och TROTS att jag överbryggar avståndet så snabbt att ytskiktet på min väska börjar förkolna av luftfriktionen möts jag av en ny leende receptionist och ett "Mr Jonsson, I presume?". Hade hon följt upp med frågan hur fisket gått hade jag suttit i thailänskt fängelse nu.
Vi får separata rum, så att jag ska slippa Björns snarkande. Vi tar en promenad, dricker en öl och återvänder för en tupplur. På kvällen tar vi en Tuktuk till Patpong, klassiskt "Syndens näste" och marknad för krimskrams. En kille försöker sälja ett dykarur till mig. Jag visar att originalklockan redan sitter på min handled. Han tappar inte fattningen för en sekund när han kontrar med "Jaja, men den där är ju GAMMAL nu!". No Sale. Är man på Patpong så är det obligatoriskt att besöka någon av alla nöjesinrättningar som kantar gatan, och utan någon större entusiasm följer jag med uppför en smal trappa. På övervåningen är det stilla och helt tomt förutom tjejerna som håller på att göra sig i ordning inför kvällen. "Underhållningen" börjar först klockan 2000 och vi är lite i tidigaste laget. Jag får frågan om jag vill ha öl, whiskey eller en avsugning. Associationen till Monty Pythonsketchen är så klockren att jag håller på att smälla av innan jag lyckas beställa "en öl, tack, OCH INGENTING ANNAT!". Det hela slutar med att jag dricker min öl, avböjer att gifta mig och sen går ut igen utan att ha sett ett enda danssteg. Efter ytterligare en öl på en mer traditionell Irländsk pub tar vi en ny Tuktuk tillbaka till hotellet. Rummet är litet, behagligt och skapligt rent. TV:n visar Discovery och jag somnar till Mythbusters försök att elda upp Zeppelinare.
Retrospekt, part XIII
Tisdag 27 November
Om nackdelen med att bli äldre är att man inte orkar festa hela natten med de som är unga på riktigt så är fördelen att man behöver betydligt mindre sömn för att komma i form efter en bra kväll ute. Jag vaknade ca 0930 och mådde helt OK, dock med en antydan till stelhet i nacken. Stort glas vatten, yoghurt och två koppar kaffe till frukost. Kaffet här nere förhåller sig förresten till riktigt kaffe som dansband förhåller sig till riktig musik. Dess största förtjänst är just att bota ens kaffesug, och idag var suget kraftigt.
Björn och Khemphon kom tillbaka från Oud där de under uppenbart svårförklarliga omständigheter lyckats dra i sig en halv flaska vin. Förmiddagen antog en lätt stimmig och uppsluppen ton. Jag tog MC:n och åkte ner till restaurangen jag också, drack aningens bättre värdelöst kaffe och pratade bort en stund med värden. Som hade ännu inte behagat visa sig så jag passade på att kolla lite epost. Björn fick den fina idén att vi skulle shoppa amplar och eftersom vi båda kände behovet av en rejäl utmaning gjorde vi ett mekaniserat anfall på en trädgårdsbutik. Med amplarna spretande åt alla håll susade vi mot hemmet likt ett gigantiskt fågelbo på väg att sätta ett land speed record. Därefter anföll vi väggen hemma med en slagborr. När det bedömdes att vi varit tillräckligt rådiga och duktiga för en dag vankades det arbets-/segeröl och vi skålade för hur jäkla bra vi var. Är man nu hemskt bra så går det åt mer än en flaska öl, men efter en stund hade jag mer ärenden att fixa. Vår tvätt sköts än så länge av en lokal entrepenör och lämnas/hämtas med jämna mellanrum. Jag blev erbjuden nycklarna till Khemphons 125:a och förvandlades genast till ett gult suddigt streck med ett välsmort leende. Det visade sig att hemligheten bakom att smälta in i Thailändsk trafik är att anpassa hastighet, avstånd OCH promillehalt efter omgivningen. Och så ska man vara lite odödlig, men det fixar ju som sagt ölen.
Handen fortsätter läka. Nu ömsar jag skinn runt såren och en svagt pirrande känsla långt där inne antyder att nerverna har nåt på gång. Pekfingerknogen är fortfarande lite svullen, men jag har full rörlighet och gillar läget.
Om nackdelen med att bli äldre är att man inte orkar festa hela natten med de som är unga på riktigt så är fördelen att man behöver betydligt mindre sömn för att komma i form efter en bra kväll ute. Jag vaknade ca 0930 och mådde helt OK, dock med en antydan till stelhet i nacken. Stort glas vatten, yoghurt och två koppar kaffe till frukost. Kaffet här nere förhåller sig förresten till riktigt kaffe som dansband förhåller sig till riktig musik. Dess största förtjänst är just att bota ens kaffesug, och idag var suget kraftigt.
Björn och Khemphon kom tillbaka från Oud där de under uppenbart svårförklarliga omständigheter lyckats dra i sig en halv flaska vin. Förmiddagen antog en lätt stimmig och uppsluppen ton. Jag tog MC:n och åkte ner till restaurangen jag också, drack aningens bättre värdelöst kaffe och pratade bort en stund med värden. Som hade ännu inte behagat visa sig så jag passade på att kolla lite epost. Björn fick den fina idén att vi skulle shoppa amplar och eftersom vi båda kände behovet av en rejäl utmaning gjorde vi ett mekaniserat anfall på en trädgårdsbutik. Med amplarna spretande åt alla håll susade vi mot hemmet likt ett gigantiskt fågelbo på väg att sätta ett land speed record. Därefter anföll vi väggen hemma med en slagborr. När det bedömdes att vi varit tillräckligt rådiga och duktiga för en dag vankades det arbets-/segeröl och vi skålade för hur jäkla bra vi var. Är man nu hemskt bra så går det åt mer än en flaska öl, men efter en stund hade jag mer ärenden att fixa. Vår tvätt sköts än så länge av en lokal entrepenör och lämnas/hämtas med jämna mellanrum. Jag blev erbjuden nycklarna till Khemphons 125:a och förvandlades genast till ett gult suddigt streck med ett välsmort leende. Det visade sig att hemligheten bakom att smälta in i Thailändsk trafik är att anpassa hastighet, avstånd OCH promillehalt efter omgivningen. Och så ska man vara lite odödlig, men det fixar ju som sagt ölen.Handen fortsätter läka. Nu ömsar jag skinn runt såren och en svagt pirrande känsla långt där inne antyder att nerverna har nåt på gång. Pekfingerknogen är fortfarande lite svullen, men jag har full rörlighet och gillar läget.
lördag 15 december 2007
Retrospekt, part XII
Måndag 26 November
Efter frukost, besök på internetnetcafét för att reda ut "hotellreservationen från helvetet" och påfyllning av kontantabonnemanget på 7-11 var det dags för ännu en kulinarisk höjdpunkt. Khemphon har övertalats att laga mat från den nordliga provins hon ursprungligen kommer ifrån. Bland alla andra underbara maträtter innebär detta även att jag äntligen får prova Isan rice, ris som är mycket klibbigt och med fördel äts med handen. Till efterrätt får jag smaka en för mig helt okänd frukt, liten, gul och med ett lite segt skal. Trots att jag sätter i mig en sådär 10 stycken är jag inte ens i närheten av att kunna likna smaken vid något hemifrån. Naturknark av bästa sort!
Som undrade om jag ville följa med henne till Rayong, en ort söder om Pattaya. Språkförbistringen gjorde att jag tackade ja lite på "vinst och förlust". Där nere träffade vi en av hennes väninnor och dennas engelsktalande, vapenintresserade pojkvän. Efter två öl och en bunt gamla "Guns & Ammo" var vi bästa vänner. Jag passade på att beskriva mina intryck av landet och när jag presenterat min förkärlek för det thailänska livet framför det sexfixerade knulldagis turisterna lever i satt han tyst ett ögonblick innan han sträckte fram handen och sa "Welcome to Thailand!". Det kändes väldigt bra.
Vi drog vidare till en restaurang där vi sammanstrålade med ytterligare två tjejer, partypinglor av rang. En av dom var Soms syster, och jag hade plötsligt en del att leva upp till. Vi beställde in en hel bunt maträtter och åt dem till lite rockig thailändsk livemusik. Under tiden sångerskan sjöng scrollade texten förbi på en karaokeremsa på storbildsskärm på ena väggen, både på thai och på onomatopoetisk engelska. Båda versionerna helt bortkastade på mig, jag hann inte läsa så fort.. :-)
Efter en stunds mumsande och öldrickande var det läge för ett pitstop. Jag lokaliserar pissoarerna och går i docka i ett bås. Utan föregående varning känner jag något vått och varmt träffa mig i nacken! En varm handduk. Handdukens ägare driver någon slags fullserviceinrättning på sagda herrtoalett och följer upp handduken med en jäkligt knepig nack- och ryggmassage. Jag är dels för häpen för att komma mig för att tacka nej, dels fullt upptagen med att hålla mitt strålvapen ifrån att skära oss alla i små små bitar! I takt med att den förvånansvärt starke lille orientalen arbetar sig nerför ryggraden riktar jag i ofarlig riktning och försöker tänka på kolfibercyklar. Jag hinner bli färdig precis innan han kopplar ett grepp om mig som har mer med kampsport än friskvård att göra och faktisk får mig att för ett kort ögonblick lätta från golvet! Han får 20 baht för besväret och jag flyr till tryggheten ute i restaurangen.
Vi fortsätter till en nattklubb med mer liveband. Musiken är helt OK, men så högljudd att jag lite diskret petar in ett par kulor av papperservietter som öronproppar. Vi står naturligtvis precis framför högtalarstacken. Nu blir jag varse att tjejerna i sällskapet utan besvär kan dricka ryska sjömän under bordet. Detta är illa för mig som en bra dag är alkoholtålig som en flickscout. En helflaska Johnnie Walker bara försvinner framför mina ögon och jag tror mig för ett ögonblick hinna se en virvel i den. Corioliskraften måste vara stark så här nära ekvatorn? Jag håller mig till Heineken. När jag går på muggen är jag den här gången beredd och intar en kraftfull försvarsposition samtidigt som jag utstöter stridsropet "MEI AUW!" ("behöver inte"). Ingen lyssnar och jag får huvudet nästan avskruvat innan alla är nöjda.
Jag är klart sliten och törnar in under bilresan hem till Pattaya. Klockan är över 02 innan jag med stel nacke går och lägger mig.
Efter frukost, besök på internetnetcafét för att reda ut "hotellreservationen från helvetet" och påfyllning av kontantabonnemanget på 7-11 var det dags för ännu en kulinarisk höjdpunkt. Khemphon har övertalats att laga mat från den nordliga provins hon ursprungligen kommer ifrån. Bland alla andra underbara maträtter innebär detta även att jag äntligen får prova Isan rice, ris som är mycket klibbigt och med fördel äts med handen. Till efterrätt får jag smaka en för mig helt okänd frukt, liten, gul och med ett lite segt skal. Trots att jag sätter i mig en sådär 10 stycken är jag inte ens i närheten av att kunna likna smaken vid något hemifrån. Naturknark av bästa sort!
Som undrade om jag ville följa med henne till Rayong, en ort söder om Pattaya. Språkförbistringen gjorde att jag tackade ja lite på "vinst och förlust". Där nere träffade vi en av hennes väninnor och dennas engelsktalande, vapenintresserade pojkvän. Efter två öl och en bunt gamla "Guns & Ammo" var vi bästa vänner. Jag passade på att beskriva mina intryck av landet och när jag presenterat min förkärlek för det thailänska livet framför det sexfixerade knulldagis turisterna lever i satt han tyst ett ögonblick innan han sträckte fram handen och sa "Welcome to Thailand!". Det kändes väldigt bra.
Vi drog vidare till en restaurang där vi sammanstrålade med ytterligare två tjejer, partypinglor av rang. En av dom var Soms syster, och jag hade plötsligt en del att leva upp till. Vi beställde in en hel bunt maträtter och åt dem till lite rockig thailändsk livemusik. Under tiden sångerskan sjöng scrollade texten förbi på en karaokeremsa på storbildsskärm på ena väggen, både på thai och på onomatopoetisk engelska. Båda versionerna helt bortkastade på mig, jag hann inte läsa så fort.. :-)
Efter en stunds mumsande och öldrickande var det läge för ett pitstop. Jag lokaliserar pissoarerna och går i docka i ett bås. Utan föregående varning känner jag något vått och varmt träffa mig i nacken! En varm handduk. Handdukens ägare driver någon slags fullserviceinrättning på sagda herrtoalett och följer upp handduken med en jäkligt knepig nack- och ryggmassage. Jag är dels för häpen för att komma mig för att tacka nej, dels fullt upptagen med att hålla mitt strålvapen ifrån att skära oss alla i små små bitar! I takt med att den förvånansvärt starke lille orientalen arbetar sig nerför ryggraden riktar jag i ofarlig riktning och försöker tänka på kolfibercyklar. Jag hinner bli färdig precis innan han kopplar ett grepp om mig som har mer med kampsport än friskvård att göra och faktisk får mig att för ett kort ögonblick lätta från golvet! Han får 20 baht för besväret och jag flyr till tryggheten ute i restaurangen.
Vi fortsätter till en nattklubb med mer liveband. Musiken är helt OK, men så högljudd att jag lite diskret petar in ett par kulor av papperservietter som öronproppar. Vi står naturligtvis precis framför högtalarstacken. Nu blir jag varse att tjejerna i sällskapet utan besvär kan dricka ryska sjömän under bordet. Detta är illa för mig som en bra dag är alkoholtålig som en flickscout. En helflaska Johnnie Walker bara försvinner framför mina ögon och jag tror mig för ett ögonblick hinna se en virvel i den. Corioliskraften måste vara stark så här nära ekvatorn? Jag håller mig till Heineken. När jag går på muggen är jag den här gången beredd och intar en kraftfull försvarsposition samtidigt som jag utstöter stridsropet "MEI AUW!" ("behöver inte"). Ingen lyssnar och jag får huvudet nästan avskruvat innan alla är nöjda.
Jag är klart sliten och törnar in under bilresan hem till Pattaya. Klockan är över 02 innan jag med stel nacke går och lägger mig.
Retrospekt, part XI
Söndag 25 November
Revelj 0600. Jag har bara sovit hälften av vad jag skulle önska mig efter gårdagens rotblöta men idag ska vi ta båten till den närbelägna ön Koh Larn. MC till piren, piren på båten, jävlar i havet och 45 minuter senare står vi på land igen. Resan kostar 20 baht. På ön råder samma brådska som man ser på alla andra öar jag någonsin varit på. Folk och varor ska av och på båtarna snabbast möjligt, helst samtidigt om det går, "Ingen panik - Alla på en gång!".
Vi tar en överbelamrad taxi till den sida av ön som för tillfället ligger i lä. Det är naturligtvis en riktig turisthåla avsedd att fungera som ett ekonomiskt såll. Turister ska beredas alla upptänkliga möjligheter att skiljas från sina pengar. Allt finns att få och allt kostar en liten slant. Smart. Vi är tidiga, för att inte säga först och har ungefär 1000 solstolar att välja på. Jag har inte ens hunnit få av mig skjortan innan jag hunnit tacka nej till fyra erbjudanden om att hyra jetskis. Jag tackar konsekvent nej med motiveringen att jag är både simkunnig OCH har hår på kotten. Vattnet är mycket klarare än det är inne vid kusten, sikten är minst 6-7 meter och jag lägger iväg med all den kraft jag kan få ut genom simfenorna. Botten är rätt ointressant de närmsta 50 meterna men längre ut från stranden ser man lite mer djurliv, mest fiskstim och stora spretiga sjöborrar. Jag håller händerna för mig själv. Noga. Däremot plockar jag lite dekorativa stenar åt Björn som vill ha såna som prydnad runt blomkrukorna hemma.
Till lunch avnjuts en khaiasai, en slags crepesliknande skapelse där pannkakan är gjord av ägg. Fyllningen är en sötsur köttfärssås, mycket god. Efter lunch börjar det drälla in speedboats lastade med ryssar som uppenbarligen betalar 2000 baht för att göra samma resa som vi gjort fast i en båt som kan skaka loss vilken njure som helst i de tilltagande vågorna. De kastar sig över solstolar, souvernirförsäljare och gör det möjligt för uthyraren av jetskis att skicka hela sin generation till college. Det blir rätt stökigt i vattnet så jag sover en stund under mitt parasoll.
För resan hem fick vi ta ytterligare en taxi till en mer undangömd bukt. Detta var på öns blåsiga sida och det var rejäl skilnad på våghöjden. Lite mer vind så hade man haft små japanska pensionärer blåsandes förbi i huvudhöjd. Färjan hem gungade gott och det var med illa dolt nöje jag noterade att vi gjorde exakt samma hastighet som alla återvändande speedboats fulla med sjösjuka ryssar. Björn var mycket häpen över att hitta fyra kilo osorterade stenar i botten på sin ryggsäck när vi var hemma igen. Efter middag och några välförtjänta öl hos Oud gick luften ur mig. Jag kämpade emot men slocknade vid 19-tiden, bara för att vakna till igen vid ca 1930 då jag märkte att även Björn sov som en stock. Det enda som återstod var att släcka och låsa och gå och sova igen. Khemphon dök upp vid 22-tiden men efter att ha pratat en stund kröp jag åter till kojs.
Revelj 0600. Jag har bara sovit hälften av vad jag skulle önska mig efter gårdagens rotblöta men idag ska vi ta båten till den närbelägna ön Koh Larn. MC till piren, piren på båten, jävlar i havet och 45 minuter senare står vi på land igen. Resan kostar 20 baht. På ön råder samma brådska som man ser på alla andra öar jag någonsin varit på. Folk och varor ska av och på båtarna snabbast möjligt, helst samtidigt om det går, "Ingen panik - Alla på en gång!".
Vi tar en överbelamrad taxi till den sida av ön som för tillfället ligger i lä. Det är naturligtvis en riktig turisthåla avsedd att fungera som ett ekonomiskt såll. Turister ska beredas alla upptänkliga möjligheter att skiljas från sina pengar. Allt finns att få och allt kostar en liten slant. Smart. Vi är tidiga, för att inte säga först och har ungefär 1000 solstolar att välja på. Jag har inte ens hunnit få av mig skjortan innan jag hunnit tacka nej till fyra erbjudanden om att hyra jetskis. Jag tackar konsekvent nej med motiveringen att jag är både simkunnig OCH har hår på kotten. Vattnet är mycket klarare än det är inne vid kusten, sikten är minst 6-7 meter och jag lägger iväg med all den kraft jag kan få ut genom simfenorna. Botten är rätt ointressant de närmsta 50 meterna men längre ut från stranden ser man lite mer djurliv, mest fiskstim och stora spretiga sjöborrar. Jag håller händerna för mig själv. Noga. Däremot plockar jag lite dekorativa stenar åt Björn som vill ha såna som prydnad runt blomkrukorna hemma.
Till lunch avnjuts en khaiasai, en slags crepesliknande skapelse där pannkakan är gjord av ägg. Fyllningen är en sötsur köttfärssås, mycket god. Efter lunch börjar det drälla in speedboats lastade med ryssar som uppenbarligen betalar 2000 baht för att göra samma resa som vi gjort fast i en båt som kan skaka loss vilken njure som helst i de tilltagande vågorna. De kastar sig över solstolar, souvernirförsäljare och gör det möjligt för uthyraren av jetskis att skicka hela sin generation till college. Det blir rätt stökigt i vattnet så jag sover en stund under mitt parasoll.
För resan hem fick vi ta ytterligare en taxi till en mer undangömd bukt. Detta var på öns blåsiga sida och det var rejäl skilnad på våghöjden. Lite mer vind så hade man haft små japanska pensionärer blåsandes förbi i huvudhöjd. Färjan hem gungade gott och det var med illa dolt nöje jag noterade att vi gjorde exakt samma hastighet som alla återvändande speedboats fulla med sjösjuka ryssar. Björn var mycket häpen över att hitta fyra kilo osorterade stenar i botten på sin ryggsäck när vi var hemma igen. Efter middag och några välförtjänta öl hos Oud gick luften ur mig. Jag kämpade emot men slocknade vid 19-tiden, bara för att vakna till igen vid ca 1930 då jag märkte att även Björn sov som en stock. Det enda som återstod var att släcka och låsa och gå och sova igen. Khemphon dök upp vid 22-tiden men efter att ha pratat en stund kröp jag åter till kojs.
fredag 14 december 2007
Retrospekt, part X
Lördag 24 November
Vaknade straxt efter 0700, pigg som en mört. Jag har vant mig vid nattvärmen och sover bra nu. Vi var tidigt på stranden och åkte hem till lunch för att ta emot finbesök från Sverige. Jag passade på att göra ett ärende och ringde och försökte fixa min hotellbokning inför de sista dagarna i Bangkok. Bristande engelska och telefonledningar som uppenbarligen är routade via Pluto gör att det är en helt öppen fråga om jag lyckats eller inte. Jag bestämmer mig för att det är skit samma och räknar med att kunna reda ut det på plats om så erfordras.
"Herr Åberg plus 6" anlände efter att ha nyttjat GSM-navigatorn till bristningsgränsen. Att via telefon leda in en kille som är 7600 km hemifrån, vilse i en helt främmande trafikmiljö, för snål för att köpa en karta för fem kronor och som färdas i ett fordon där föraren varken talar engelska eller teckenspråk är en övning i självbehärskning för alla inblandade. Det hade varit lättare att eldleda ett batteri haubitsar bemannade av Grön Ungdom (se Civilist*). Efter några välkomstdrinkar for de vidare till sitt hotell.
På kvällen gick vi alla ut för lite "öl och middag" och jag upptäckte till min förvåning att jag hade utvecklat en rätt bra koll på läget. Skön känsla att inte vara ny och vilsen längre. Vi hade valt en bra dag att gå ut på, för denna dag firas Loi Khrathong med buller och brak. Det är en stor religiös högtid som firas med en festival där alla tar i för kung och fosterland. Hela staden var smyckad, alla flickor uppsnofsade och folkvimlet så tätt att man kunde känna hur mycket växel folk hade... :-/ Vi började kvällen med att äta på en Indo-Thai-restaurang. Våra nyanlända vänners totala brist på insikt i lokala sedvänjor och valutaläge ledde till en helsvensk holmgång om hur notan skulle fördelas, ner till sista bahten. När vi gick fick jag ett medlidsamt ögonkast av hovmästaren.
En central del av firandet är att sända ut en khrathong i havet. Det är en liten söt flotte gjord av naturmaterial på vilken det sitter tre rökelsepinnar och ett litet ljus. Flotten tar symboliskt med sig alla ens sorger och bedrövelser ut till sjöss, och de mer förslagna lägger också i en liten slant och en bit av t.ex. en fingernagel som offer och bön om bättre hälsa. Det hela är ganska imponerande när tusentals små ljuspunkter seglar ut i nattmörkret samtidigt som rispappersballongerna sveper fram över himlen. Dom enda som surar är gatukontorets renhållningsavdelning som är några få timmar ifrån årets tyngsta arbetspass. 0900 ska sträderna vara rena igen, och det var dom. Starkt jobbat!
Med blöta fötter och byxben sökte vi oss upp mot bardistriktet och hittade den blott tio dagar gamla "Helicopter Bar" och dess ägare, mogna damen Mai, som satt och hällde övningssprit i några släktingar. Eftersom hon var tant och jag är Rillemannen fann vi genast varandra tvärs över språkbarriärer, generationsklyftor och bardiskar. Efter några öl utmanade hon mig i "Tower", vilket väl i Sverige kallas Jenga (?). Hon satsade min barnota mot att jag bjöd henne på en drink om jag förlorade, och den häftigaste omgång jag någonsin spelat tog sin början. På slutet vågade ingen inom 10 meters radie röra en muskel och det var absolut dödstyst. Till och med de drängfulla Britterna satt som stenstoder!
Vi var redan två nivåer över vad jag trott var möjligt och varje nytt drag föreföll strida mot mekanikens lagar. När det bitttra slutet äntligen kom hade vi för länge sedan slutat bry oss om att vinna, vi var båda så utmattade av spänningen, och jag är faktiskt lite glad att jag fick bjuda på den där drinken. Gudarna ska veta att hon förtjänade den. :-) Jublet höll på att lyfta taket.
* Civilist; skällsord, fr. romerskans civilae ("Springa i vägen för kriget"). Person påminnande om en vanlig människa, minus alla användbara egenskaper.
Vaknade straxt efter 0700, pigg som en mört. Jag har vant mig vid nattvärmen och sover bra nu. Vi var tidigt på stranden och åkte hem till lunch för att ta emot finbesök från Sverige. Jag passade på att göra ett ärende och ringde och försökte fixa min hotellbokning inför de sista dagarna i Bangkok. Bristande engelska och telefonledningar som uppenbarligen är routade via Pluto gör att det är en helt öppen fråga om jag lyckats eller inte. Jag bestämmer mig för att det är skit samma och räknar med att kunna reda ut det på plats om så erfordras.
"Herr Åberg plus 6" anlände efter att ha nyttjat GSM-navigatorn till bristningsgränsen. Att via telefon leda in en kille som är 7600 km hemifrån, vilse i en helt främmande trafikmiljö, för snål för att köpa en karta för fem kronor och som färdas i ett fordon där föraren varken talar engelska eller teckenspråk är en övning i självbehärskning för alla inblandade. Det hade varit lättare att eldleda ett batteri haubitsar bemannade av Grön Ungdom (se Civilist*). Efter några välkomstdrinkar for de vidare till sitt hotell.
På kvällen gick vi alla ut för lite "öl och middag" och jag upptäckte till min förvåning att jag hade utvecklat en rätt bra koll på läget. Skön känsla att inte vara ny och vilsen längre. Vi hade valt en bra dag att gå ut på, för denna dag firas Loi Khrathong med buller och brak. Det är en stor religiös högtid som firas med en festival där alla tar i för kung och fosterland. Hela staden var smyckad, alla flickor uppsnofsade och folkvimlet så tätt att man kunde känna hur mycket växel folk hade... :-/ Vi började kvällen med att äta på en Indo-Thai-restaurang. Våra nyanlända vänners totala brist på insikt i lokala sedvänjor och valutaläge ledde till en helsvensk holmgång om hur notan skulle fördelas, ner till sista bahten. När vi gick fick jag ett medlidsamt ögonkast av hovmästaren.
En central del av firandet är att sända ut en khrathong i havet. Det är en liten söt flotte gjord av naturmaterial på vilken det sitter tre rökelsepinnar och ett litet ljus. Flotten tar symboliskt med sig alla ens sorger och bedrövelser ut till sjöss, och de mer förslagna lägger också i en liten slant och en bit av t.ex. en fingernagel som offer och bön om bättre hälsa. Det hela är ganska imponerande när tusentals små ljuspunkter seglar ut i nattmörkret samtidigt som rispappersballongerna sveper fram över himlen. Dom enda som surar är gatukontorets renhållningsavdelning som är några få timmar ifrån årets tyngsta arbetspass. 0900 ska sträderna vara rena igen, och det var dom. Starkt jobbat!
Med blöta fötter och byxben sökte vi oss upp mot bardistriktet och hittade den blott tio dagar gamla "Helicopter Bar" och dess ägare, mogna damen Mai, som satt och hällde övningssprit i några släktingar. Eftersom hon var tant och jag är Rillemannen fann vi genast varandra tvärs över språkbarriärer, generationsklyftor och bardiskar. Efter några öl utmanade hon mig i "Tower", vilket väl i Sverige kallas Jenga (?). Hon satsade min barnota mot att jag bjöd henne på en drink om jag förlorade, och den häftigaste omgång jag någonsin spelat tog sin början. På slutet vågade ingen inom 10 meters radie röra en muskel och det var absolut dödstyst. Till och med de drängfulla Britterna satt som stenstoder!
Vi var redan två nivåer över vad jag trott var möjligt och varje nytt drag föreföll strida mot mekanikens lagar. När det bitttra slutet äntligen kom hade vi för länge sedan slutat bry oss om att vinna, vi var båda så utmattade av spänningen, och jag är faktiskt lite glad att jag fick bjuda på den där drinken. Gudarna ska veta att hon förtjänade den. :-) Jublet höll på att lyfta taket.
* Civilist; skällsord, fr. romerskans civilae ("Springa i vägen för kriget"). Person påminnande om en vanlig människa, minus alla användbara egenskaper.
Retrospekt, part IX
Fredag 23 November
Jag kan inte tro att det bara är en vecka kvar av resan! Det blåser fortfarande bra och vågorna i kombination med en halvmeters lågvatten gör att det är rena hinderbanan att ta sig ut mellan klipporna. Stundtals är det mer parkour än simning. Ute på lite djupare vatten lägger jag iväg som en torped och tar igen allt det jag missat och saknat. Strömmar, klippor, ryssar och fiskar kan kyssa mitt gula kölvatten! När jag kliver iland är jag trött, lycklig och helt ensam om att bada. Alla andra sitter i solstolarna och förbinder skrubbsår de fått av att ha blivit dängda i diverse stenar. Amatörer. Sittkissare.
På vägen hem stannar vi till på Beach Road, soi 13, och handlar lite billiga kläder. Jag köper för små t-shirts och för stora shorts. Alltså är julklapparna färdiga för i år, toppen. Kvällen är stillsam och lyckligt uttröttad efter simmandet somnar jag innan jag ens sjunkit hela vägen ner i kudden.
Jag kan inte tro att det bara är en vecka kvar av resan! Det blåser fortfarande bra och vågorna i kombination med en halvmeters lågvatten gör att det är rena hinderbanan att ta sig ut mellan klipporna. Stundtals är det mer parkour än simning. Ute på lite djupare vatten lägger jag iväg som en torped och tar igen allt det jag missat och saknat. Strömmar, klippor, ryssar och fiskar kan kyssa mitt gula kölvatten! När jag kliver iland är jag trött, lycklig och helt ensam om att bada. Alla andra sitter i solstolarna och förbinder skrubbsår de fått av att ha blivit dängda i diverse stenar. Amatörer. Sittkissare.
På vägen hem stannar vi till på Beach Road, soi 13, och handlar lite billiga kläder. Jag köper för små t-shirts och för stora shorts. Alltså är julklapparna färdiga för i år, toppen. Kvällen är stillsam och lyckligt uttröttad efter simmandet somnar jag innan jag ens sjunkit hela vägen ner i kudden.
Retrospekt, part VIII
Torsdag 22 November
Seg morgon, känner av gårdagens festande. Vi tar vägen över Loma Clinic på väg till beachen för att ta stygnen. Allt ser bra ut men jag är ganska stel efter att ha vilat handen i en hel vecka. Sköterskan gör ett par inte helt smärtfria försök att pressa in ena skäret till en stor sax under suturen innan hon resignerar och skär av den med ett skalpellblad istället. Såret har läkt jättefint och jag blir nästan knäckt när jag får reda på att de vill att jag låter bli att bada i ytterligare några dagar. Motvilligt går jag med på en dag, så att hålen efter suturerna hinner gå ihop. Mungiporna pekar dock snart uppåt igen när jag får räkningen för behandlingen. 1080 baht (ca 200 kr) för suturer, mediciner, byte av bandage och slutkontroll. Prisvärt.
Jag badar lite försiktigt och festar på solvarm mango. Underbart! Det har börjat blåsa lite mer och jag tittar avundssjukt på de tyska turisterna som med tilltagande hastighet och viftande håller på att driva ut till havs i de utgående strömmarna. Jag vinkar tillbaka. Jag vill också leka i vattnet! På eftermiddagen drar vi ner till centrala Pattaya för att handla nödvändigheter såsom nya badbyxor. Jag skriver lite vykort innan middagen. Vi käkar hos Oud och gör tidig kväll.
Seg morgon, känner av gårdagens festande. Vi tar vägen över Loma Clinic på väg till beachen för att ta stygnen. Allt ser bra ut men jag är ganska stel efter att ha vilat handen i en hel vecka. Sköterskan gör ett par inte helt smärtfria försök att pressa in ena skäret till en stor sax under suturen innan hon resignerar och skär av den med ett skalpellblad istället. Såret har läkt jättefint och jag blir nästan knäckt när jag får reda på att de vill att jag låter bli att bada i ytterligare några dagar. Motvilligt går jag med på en dag, så att hålen efter suturerna hinner gå ihop. Mungiporna pekar dock snart uppåt igen när jag får räkningen för behandlingen. 1080 baht (ca 200 kr) för suturer, mediciner, byte av bandage och slutkontroll. Prisvärt.
Jag badar lite försiktigt och festar på solvarm mango. Underbart! Det har börjat blåsa lite mer och jag tittar avundssjukt på de tyska turisterna som med tilltagande hastighet och viftande håller på att driva ut till havs i de utgående strömmarna. Jag vinkar tillbaka. Jag vill också leka i vattnet! På eftermiddagen drar vi ner till centrala Pattaya för att handla nödvändigheter såsom nya badbyxor. Jag skriver lite vykort innan middagen. Vi käkar hos Oud och gör tidig kväll.
Retrospekt, part VII
Onsdag 21 November
Bara en dag tills jag får ta stygnen och jag är uppspelt som en kvarglömd gymnasieelev på ett Systembolag! Äntligen får jag simma och dyka igen, utan att vandra runt som ett jäkla sjömärke. Handen är nästan helt OK och jag har funderat på om det är värt att göra en undersökning när jag kommer hem, bara för att få eländet dokumenterat om det skulle uppstå framtida bekymmer. Aptiten är tillbaka och jag sover gott på nätterna. Förmiddagen tillbringas på stranden, fram till ca 1300 då vi åker hem, duschar och går ut och käkar.
På eftermiddagen inhandlade jag en karta över Pattaya att ha som minne och en bunt vykort att skicka till nära och kära. Som undrade om jag hade lust att följa med henne ut på kvällen för att se en eller annan "giant Buddha", och det lät som en bra idé. Jag har haft lite snuva ett par dagar men i jämförelse med vad jag redan genomlevt räknas inte sånt. Värmen är mycket tryckande och jag kommer på mig själv med att önska mig en kvälls regnande. :-)
Besöket hos jättebuddhan blev i själva verket en biltur ner till stranden med gänget. South Pattaya beach är jättevackert på natten och det var en kul twist att det var lokala räddningstjänsten (Sea Rescue) som sålde den billigaste ölen. Kvällen avslutades på en kinesisk restaurang där mina språkkunskaper tävlade med min ätpinneteknik om att locka fram de största skratten. Att ha ett språk som inte bara har över 40 bokstäver utan dessutom byter betydelse på ord beroende på om man har en stigande- , fallande- eller neutral betoning är grymt mot resten av världen. Det är inte MITT fel att "vacker kvinna" är så likt "kvinna som ser ut som en hög med smuts"! Skönt att thailändarna har så mycket humor och är bra på att bedöma karaktärer.
Bara en dag tills jag får ta stygnen och jag är uppspelt som en kvarglömd gymnasieelev på ett Systembolag! Äntligen får jag simma och dyka igen, utan att vandra runt som ett jäkla sjömärke. Handen är nästan helt OK och jag har funderat på om det är värt att göra en undersökning när jag kommer hem, bara för att få eländet dokumenterat om det skulle uppstå framtida bekymmer. Aptiten är tillbaka och jag sover gott på nätterna. Förmiddagen tillbringas på stranden, fram till ca 1300 då vi åker hem, duschar och går ut och käkar.
På eftermiddagen inhandlade jag en karta över Pattaya att ha som minne och en bunt vykort att skicka till nära och kära. Som undrade om jag hade lust att följa med henne ut på kvällen för att se en eller annan "giant Buddha", och det lät som en bra idé. Jag har haft lite snuva ett par dagar men i jämförelse med vad jag redan genomlevt räknas inte sånt. Värmen är mycket tryckande och jag kommer på mig själv med att önska mig en kvälls regnande. :-)
Besöket hos jättebuddhan blev i själva verket en biltur ner till stranden med gänget. South Pattaya beach är jättevackert på natten och det var en kul twist att det var lokala räddningstjänsten (Sea Rescue) som sålde den billigaste ölen. Kvällen avslutades på en kinesisk restaurang där mina språkkunskaper tävlade med min ätpinneteknik om att locka fram de största skratten. Att ha ett språk som inte bara har över 40 bokstäver utan dessutom byter betydelse på ord beroende på om man har en stigande- , fallande- eller neutral betoning är grymt mot resten av världen. Det är inte MITT fel att "vacker kvinna" är så likt "kvinna som ser ut som en hög med smuts"! Skönt att thailändarna har så mycket humor och är bra på att bedöma karaktärer.
Retrospekt, part VI
Fredag 16 November
Jag är på dåligt humör. Smärtan har klingat av en del under natten men i gengäld har handryggen svullnat upp och börjat värka. Handflatan runt själva såret ser närmast ut som om någon sytt in en ägghalva under skinnet. Självförebråelsen, bristen på sömn och frustrationen i att inte veta om jag kommer att bli helt återställd har förvandlat mig till en vandrande kontaktmina. Jag har ingen aptit så frukosten består av ett glas vatten, penicillin och de sista små gula. Jag stöttar med en Iprén för säkerhets skull. Slänger ner badkläderna i väskan och drar till stranden. Det är lite lurigt att hålla sig i MC:n med bara en hand men det är uteslutet att ens röra vänstern i det här läget.
I samma ögonblick jag kliver av hojen blir jag varse exakt hur snabbt djungeltelegrafen arbetar här nere. Fantomens bandarer är långsamma som runstenar i jämförelse. ALLA vet redan att jag ägnat mig åt "falang fishing", liksom att jag ger mitt byte en rejält sportslig chans. Eftersom jag har ett snyggt bandage lyckas jag ynka fram lite sympatier här och var men konsensus verkar vara att jag är något mindre modig än korkad. Dagens höjdpunkt är när killen FRÅN STRANDEN BREDVID (!) kommer fram och undrar om jag kan tänka mig att meddela honom när jag ser nästa fisk, eftersom han tycker mycket om grillad catfish. Jag nickar, ler och säger en sak på svenska som inte bara är oartig och omoralisk utan förmodligen även anatomiskt omöjlig.
De följande dagarna blir handen gradvis bättre och smärta och svullnad går ner. I början följer jag rådet att låta kliniken byta bandage och rengöra såret var annan dag, men när jag inte ser några tecken på infektion börjar jag göra jobbet själv istället. Min förbandsväska är bara aningens mindre innehållsrik än ett fältsjukhus och jag vet hur man använder grejerna. Stygnen ska sitta en vecka och under tiden ser jag ut som om jag vet svaret på varenda fråga i hela världen när jag badar.
Man vänjer sig snabbt vid att ha en trasig hand och det dröjer inte länge förrän jag ger mig ut med kompisarna på äventyr. Att gå på restauranger, karaokebarer och livemusikställen där man bara ser thailändare börjar så sakteliga få mig på bättre humör. Alla är mycket snälla och det gör väldigt lite att jag inte fattar ett ord av vad folk säger. Jag fortsätter att njuta och skölja ner penicillinet med Leo. Min "flickvän" månar om mig nåt oerhört och ser hela tiden till att jag har små godbitar inom räckhåll och jag kontrar med att vara charmerande och posera för kort. Ett bra tecken på att jag acklimatiserat mig väl till den lokala kulturen är att jag inte längre störs av att vår chaufför druckit några öl innan vi åker hem. Att han och hans fru låter sin 10-åriga dotter sova i bilens baksäte under tiden vi festar inne på krogen är dock mer kultur än jag fixar på bara fyra öl.
Jag är på dåligt humör. Smärtan har klingat av en del under natten men i gengäld har handryggen svullnat upp och börjat värka. Handflatan runt själva såret ser närmast ut som om någon sytt in en ägghalva under skinnet. Självförebråelsen, bristen på sömn och frustrationen i att inte veta om jag kommer att bli helt återställd har förvandlat mig till en vandrande kontaktmina. Jag har ingen aptit så frukosten består av ett glas vatten, penicillin och de sista små gula. Jag stöttar med en Iprén för säkerhets skull. Slänger ner badkläderna i väskan och drar till stranden. Det är lite lurigt att hålla sig i MC:n med bara en hand men det är uteslutet att ens röra vänstern i det här läget.
I samma ögonblick jag kliver av hojen blir jag varse exakt hur snabbt djungeltelegrafen arbetar här nere. Fantomens bandarer är långsamma som runstenar i jämförelse. ALLA vet redan att jag ägnat mig åt "falang fishing", liksom att jag ger mitt byte en rejält sportslig chans. Eftersom jag har ett snyggt bandage lyckas jag ynka fram lite sympatier här och var men konsensus verkar vara att jag är något mindre modig än korkad. Dagens höjdpunkt är när killen FRÅN STRANDEN BREDVID (!) kommer fram och undrar om jag kan tänka mig att meddela honom när jag ser nästa fisk, eftersom han tycker mycket om grillad catfish. Jag nickar, ler och säger en sak på svenska som inte bara är oartig och omoralisk utan förmodligen även anatomiskt omöjlig.
De följande dagarna blir handen gradvis bättre och smärta och svullnad går ner. I början följer jag rådet att låta kliniken byta bandage och rengöra såret var annan dag, men när jag inte ser några tecken på infektion börjar jag göra jobbet själv istället. Min förbandsväska är bara aningens mindre innehållsrik än ett fältsjukhus och jag vet hur man använder grejerna. Stygnen ska sitta en vecka och under tiden ser jag ut som om jag vet svaret på varenda fråga i hela världen när jag badar.
Man vänjer sig snabbt vid att ha en trasig hand och det dröjer inte länge förrän jag ger mig ut med kompisarna på äventyr. Att gå på restauranger, karaokebarer och livemusikställen där man bara ser thailändare börjar så sakteliga få mig på bättre humör. Alla är mycket snälla och det gör väldigt lite att jag inte fattar ett ord av vad folk säger. Jag fortsätter att njuta och skölja ner penicillinet med Leo. Min "flickvän" månar om mig nåt oerhört och ser hela tiden till att jag har små godbitar inom räckhåll och jag kontrar med att vara charmerande och posera för kort. Ett bra tecken på att jag acklimatiserat mig väl till den lokala kulturen är att jag inte längre störs av att vår chaufför druckit några öl innan vi åker hem. Att han och hans fru låter sin 10-åriga dotter sova i bilens baksäte under tiden vi festar inne på krogen är dock mer kultur än jag fixar på bara fyra öl.
torsdag 13 december 2007
Retrospekt, part V
Torsdag 15 november
"Det kom från havet"
eller
"Just another bloody day at the beach"
eller
"Just another bloody day at the beach"
Vi börjar verkligen bli bra på vår rutin med frukost, packning av väskan och förflyttning till stranden. Rutinen sitter verkligen. Frukost är oftast rätt lätt, en liten yoghurt och ett glas vatten. Mer behövs inte eftersom vi brukar käka brunch på beachen vid 11-snåret.
Det är ganska lite folk på stranden när vi kommer ner, bara ett par ryskor som upphetsat pekar på nåt i vattenlinjen. Vi närmare titt visar det sig vara en fisk som lite slött letar igenom det grunda vattnet på jakt efter mat. En typisk bottom feeder, kanske 30 cm lång, brun i tonen och med en platt avsmalnande stjärt. En local försöker jaga rätt på den men ger upp. Jag går tillbaka till solstolen och gör mig klar för ett dopp.
Vattnet är varmt och jäkligt skönt. Jag sträcker ut i en powercrawl som bara störs av några hastigt uppdykande undervattensklippor jag måste undvika att köra knogarna i då dom är som rivjärn i texturen. På väg upp ur vattnet ser jag till min förvåning samma fisk igen, den här gången precis framför mina fötter på ett par decimeters djup. Kanske var det min mage som var tom, kanske var det mitt huvud, men jag får snilleblixten att FÅNGA fisken för att se om kocken i lunchrestaurangen kan laga till nåt gott av den! Plötsligt har jag förvandlats till "Rilleman, great white hunter". Tyst och osynlig som en studentorkesterfestival smyger jag mig på mitt byte som inte direkt gör sig någon brådska. Jag smyger fram ena handen och försöker ta fisken bakom huvudet men den piskar till med stjärten och simmar fram en bit och fortsätter att leta mat. Vilken tur, för en vanlig fisk hade ju stuckit för länge sen! Min lyckodag! Jag gör ett nytt försök, snabbare mer beslutsamt. Nu djävlar!
(Asså här sköter man sitt, simmar runt och äter alger och skit, åsså börjar dom där jävla däggdjuren tafsa! Tänk att dom alltid ska peta å bära sig åt. Tur att dom är så satans klumpiga att man har all tid i världen att spreta ut fenor å taggar å skit. För INGEN är så jävla dum att han försöker ta mig när taggarna är ute...)
Min egen hand skymmer vad som händer, så jag ser bara att fisken gör ett kast, samtidigt som det hugger till. Rejält! Rent reflexmässigt drar jag åt mig handen. Smärtan är på samma gång intensivt brännande och tryckande, och medan jag misstroget tittar på sprutar det först en, och sedan en till kraftig blodstråle ur det 10 mm breda jack jag nu har precis där vänster pekfinger möter handflatan.
(.. den duMME FAN!?)
Jag är förmodligen chockad, för det första som kommer över mina läppar är när jag ropar till Björn att "Han BET mig!!". Jag minns inte riktigt svaret, för nu har åratal av överinlärning och träning i första hjälpen börjat kicka in. Helt automatiskt lyfter jag upp handen i högläge och applicerar tryck på det blödande såret. Jag har redan klart för mig att det är jävligt obra att ha blodet pulsande ur kroppen sådär och att jag kommer att behöva professionell hjälp. Jag oroar mig för att ha skadat någon av de många senor som krävs för handens arbete men kan konstatera att jag har både böj- och sträckfunktion i behåll. I takt med att den första chocken släpper och adrenalinet sjunker blir jag plågsamt medveten om hur sabla ont det gör i handens muskulatur. Jag gör blixtsnabbt liknelsen vid att ha blivit huggen med en skruvmejsel doppad i batterisyra. För första gången på många år får jag faktiskt kämpa för att kunna behärska mig och tänka klart medan handen brinner. Det har gått 4 sekunder.
Uppe på stranden möts jag av Björn och en tysk kvinna som trycker en pappersnäsduk mot såret. Jag sätter mig på en trave sandsäckar och förklarar kort vad som hänt. Fler människor skyndar till, säger att de sett blodspruten på långt håll. Ägaren till just denna strandremsa gör stora ögon när han fattar vad jag säger, eftersom det är Thailändsk allmänbildning att arten Striped Sea Catfish har gott om giftiga fenstrålar och ett nog så potent gift. "Såna tar man normalt med ljuster..". Han erbjuder sig att mosa in lite tobak i såret som smärtlindring men jag avböjer. Istället kommer han med rådet att vi ska åka till en närbelägen klinik där det finns en läkare. Björn påpekar att jag kanske vill tvätta av mig lite innan vi åker och när jag tittar ner blir det uppenbart vart allt blodet landade. Inte konstigt att folk kom springande, jag såg ju ut som en hel säsong av Cityakuten, minus alla dom snygga.
När vi kommer till Loma Clinic har handen börjat svullna. Efter en snabb förklaring får jag gå rakt in i ett av undersökningsrummen och doktorn tillkallas. Handen läggs på ett litet bord av metallgaller under vilket det sitter en stor plastpåse. Praktiskt när man gör rent skador men allt annat än bekvämt eftersom jag redan har ont så det räcker. Doktorn tittar, pratar med sköterskan och känner sig nödgad att kolla att han inte fattat fel.. tydligen har jag gjort en "first" i hans medicinska karriär och han ser genuint nyfiken ut. Jag förklarar att jag redan har kollat att senorna verkar hela, att jag inte har några sjukdomar och att jag inte har några läkemedelsallergier samt ber honom extra noga kolla att det inte sitter någon avbruten tagg i såret. Det visar sig att det jag känner är kanten på en av mina snyggt kluvna flyttvalkar. Han antyder att det är upp till mig om jag vill sys eller inte men påpekar att det vore dumt att låta bli. Vi är överens. Giftet i handen gör att jag inte känner någonting när han ger mig lokalbedövningen. Två snabba stygn i handen och ett i fingertoppen där jag tydligen OCKSÅ blivit stucken. Jag tittar på och försöker lära mig nåt. Doktorn är duktig, stygnen blir nätta och snygga. Efter bandagering får jag ett par påsar med smärtstillande och antibiotika. Instruktionen är föredömligt enkel; "Ät dom små gula så länge det gör ont och dom stora blå i en vecka."
Jag går igenom dom värdelösa små gula så snabbt att jag får Thorsten Flinck att se ut som Moder Theresa i jämförelse. Natten är tuff och eftersom jag inte sover hinner jag fundera en del. Det är särskilt några rader jag läst i olika böcker som gör sig påminda:
Det är ganska lite folk på stranden när vi kommer ner, bara ett par ryskor som upphetsat pekar på nåt i vattenlinjen. Vi närmare titt visar det sig vara en fisk som lite slött letar igenom det grunda vattnet på jakt efter mat. En typisk bottom feeder, kanske 30 cm lång, brun i tonen och med en platt avsmalnande stjärt. En local försöker jaga rätt på den men ger upp. Jag går tillbaka till solstolen och gör mig klar för ett dopp.
Vattnet är varmt och jäkligt skönt. Jag sträcker ut i en powercrawl som bara störs av några hastigt uppdykande undervattensklippor jag måste undvika att köra knogarna i då dom är som rivjärn i texturen. På väg upp ur vattnet ser jag till min förvåning samma fisk igen, den här gången precis framför mina fötter på ett par decimeters djup. Kanske var det min mage som var tom, kanske var det mitt huvud, men jag får snilleblixten att FÅNGA fisken för att se om kocken i lunchrestaurangen kan laga till nåt gott av den! Plötsligt har jag förvandlats till "Rilleman, great white hunter". Tyst och osynlig som en studentorkesterfestival smyger jag mig på mitt byte som inte direkt gör sig någon brådska. Jag smyger fram ena handen och försöker ta fisken bakom huvudet men den piskar till med stjärten och simmar fram en bit och fortsätter att leta mat. Vilken tur, för en vanlig fisk hade ju stuckit för länge sen! Min lyckodag! Jag gör ett nytt försök, snabbare mer beslutsamt. Nu djävlar!
(Asså här sköter man sitt, simmar runt och äter alger och skit, åsså börjar dom där jävla däggdjuren tafsa! Tänk att dom alltid ska peta å bära sig åt. Tur att dom är så satans klumpiga att man har all tid i världen att spreta ut fenor å taggar å skit. För INGEN är så jävla dum att han försöker ta mig när taggarna är ute...)
Min egen hand skymmer vad som händer, så jag ser bara att fisken gör ett kast, samtidigt som det hugger till. Rejält! Rent reflexmässigt drar jag åt mig handen. Smärtan är på samma gång intensivt brännande och tryckande, och medan jag misstroget tittar på sprutar det först en, och sedan en till kraftig blodstråle ur det 10 mm breda jack jag nu har precis där vänster pekfinger möter handflatan.
(.. den duMME FAN!?)
Jag är förmodligen chockad, för det första som kommer över mina läppar är när jag ropar till Björn att "Han BET mig!!". Jag minns inte riktigt svaret, för nu har åratal av överinlärning och träning i första hjälpen börjat kicka in. Helt automatiskt lyfter jag upp handen i högläge och applicerar tryck på det blödande såret. Jag har redan klart för mig att det är jävligt obra att ha blodet pulsande ur kroppen sådär och att jag kommer att behöva professionell hjälp. Jag oroar mig för att ha skadat någon av de många senor som krävs för handens arbete men kan konstatera att jag har både böj- och sträckfunktion i behåll. I takt med att den första chocken släpper och adrenalinet sjunker blir jag plågsamt medveten om hur sabla ont det gör i handens muskulatur. Jag gör blixtsnabbt liknelsen vid att ha blivit huggen med en skruvmejsel doppad i batterisyra. För första gången på många år får jag faktiskt kämpa för att kunna behärska mig och tänka klart medan handen brinner. Det har gått 4 sekunder.
Uppe på stranden möts jag av Björn och en tysk kvinna som trycker en pappersnäsduk mot såret. Jag sätter mig på en trave sandsäckar och förklarar kort vad som hänt. Fler människor skyndar till, säger att de sett blodspruten på långt håll. Ägaren till just denna strandremsa gör stora ögon när han fattar vad jag säger, eftersom det är Thailändsk allmänbildning att arten Striped Sea Catfish har gott om giftiga fenstrålar och ett nog så potent gift. "Såna tar man normalt med ljuster..". Han erbjuder sig att mosa in lite tobak i såret som smärtlindring men jag avböjer. Istället kommer han med rådet att vi ska åka till en närbelägen klinik där det finns en läkare. Björn påpekar att jag kanske vill tvätta av mig lite innan vi åker och när jag tittar ner blir det uppenbart vart allt blodet landade. Inte konstigt att folk kom springande, jag såg ju ut som en hel säsong av Cityakuten, minus alla dom snygga.
När vi kommer till Loma Clinic har handen börjat svullna. Efter en snabb förklaring får jag gå rakt in i ett av undersökningsrummen och doktorn tillkallas. Handen läggs på ett litet bord av metallgaller under vilket det sitter en stor plastpåse. Praktiskt när man gör rent skador men allt annat än bekvämt eftersom jag redan har ont så det räcker. Doktorn tittar, pratar med sköterskan och känner sig nödgad att kolla att han inte fattat fel.. tydligen har jag gjort en "first" i hans medicinska karriär och han ser genuint nyfiken ut. Jag förklarar att jag redan har kollat att senorna verkar hela, att jag inte har några sjukdomar och att jag inte har några läkemedelsallergier samt ber honom extra noga kolla att det inte sitter någon avbruten tagg i såret. Det visar sig att det jag känner är kanten på en av mina snyggt kluvna flyttvalkar. Han antyder att det är upp till mig om jag vill sys eller inte men påpekar att det vore dumt att låta bli. Vi är överens. Giftet i handen gör att jag inte känner någonting när han ger mig lokalbedövningen. Två snabba stygn i handen och ett i fingertoppen där jag tydligen OCKSÅ blivit stucken. Jag tittar på och försöker lära mig nåt. Doktorn är duktig, stygnen blir nätta och snygga. Efter bandagering får jag ett par påsar med smärtstillande och antibiotika. Instruktionen är föredömligt enkel; "Ät dom små gula så länge det gör ont och dom stora blå i en vecka."
Jag går igenom dom värdelösa små gula så snabbt att jag får Thorsten Flinck att se ut som Moder Theresa i jämförelse. Natten är tuff och eftersom jag inte sover hinner jag fundera en del. Det är särskilt några rader jag läst i olika böcker som gör sig påminda:
- "Stör inte det marina djurlivet.. rör inte okända djur", PADI Open Water Divers Manual.
- "Do not renew an attack along the same line (or in the same form) after it has once failed", sir Basil H. Lidell-Harts bok Strategy.
Retrospekt, part IV
Måndag 12 November
Sovmorgon för alla eftersom Björns flickvän, Khemphon, anlänt under natten och då genast satt igång att laga mat. Jättetrevlig tjej med ett smittande leende. Efter frukost åkte vi och handlade och sedan lagade hon lunch till oss alla. Thailändare äter sällan mindre än fyra rätter åt gången vid varje måltid så min mage gick nästan i spinn av ren lycka!
Jag bestämde mig för att nu ha förstått hur det funkar med vänstertrafik och tog MC:n till internetshopen för att kolla lite epost. Det tog nästan en hel sekund efter det att jag kört iväg innan jag körde min redan sargade tå i en vass kant när jag växlade. Aj, ont, fan. Och blod såklart. På vägen hem handlade jag is på 7-11. Is är en nödvändig ingrediens i öldrickandet då det inte bara kyler utan också späder ut tungmetallerna (lokalt skämt, hoppas jag?!).
På eftermiddagen åkte vi till en bekant från Sverige som också bor här nere. Det dracks kaffe och pratades golf. Under hemresan blev jag varse att vädret i Thailand funkar lite annorlunda än vad jag är van vid. Till exempel så får man inte mer än några minuter på sig när det sker ett omslag "från soligt och fint" till "regnstorm". När omslaget kom var vi kanske fem minuter hemifrån och medan folk och fä flydde in under tak fortsatte vi med den genomblötes hela beslutsamhet. Det regnade så mycket att jag helt enkelt inte HANN blinka vattnet ur ögonen! I sanning en exfolierande vattensportupplevelse.
Tisdag 13 November
På morgonkvisten berättade vakten att han upptäckt och dräpt en väl närgången giftorm under natten. Tydligen var det en ordentligt giftig variant, livsfarlig även för människor. Jag tog en bild för eventuell senare identifiering av det räliga aset. (Ormen alltså, vakten var jättetrevlig!)
Efter sedvanlig frukost och strandbesök drog vi och hämtade en MC-hjälm som åtminstone i grova drag var lika tjockskallig som jag. Jag vet inte om den gör så mycket nytta i en krasch men man borde åtminstone kunna ha en öppen kista. :-P Jag hade lite ont i magen under eftermiddagen. Jag skyllde på kostbytet, flygmaten och lite brist på promenerande. 1500 kom ett gäng och satte upp Björns 42" LCD-TV på väggen. De var trevliga men efter en stund kände vi oss manade att introducera det blågula konceptet "gör om, gör rätt". Till slut blev allt dock bra.
Sovmorgon för alla eftersom Björns flickvän, Khemphon, anlänt under natten och då genast satt igång att laga mat. Jättetrevlig tjej med ett smittande leende. Efter frukost åkte vi och handlade och sedan lagade hon lunch till oss alla. Thailändare äter sällan mindre än fyra rätter åt gången vid varje måltid så min mage gick nästan i spinn av ren lycka!
Jag bestämde mig för att nu ha förstått hur det funkar med vänstertrafik och tog MC:n till internetshopen för att kolla lite epost. Det tog nästan en hel sekund efter det att jag kört iväg innan jag körde min redan sargade tå i en vass kant när jag växlade. Aj, ont, fan. Och blod såklart. På vägen hem handlade jag is på 7-11. Is är en nödvändig ingrediens i öldrickandet då det inte bara kyler utan också späder ut tungmetallerna (lokalt skämt, hoppas jag?!).
På eftermiddagen åkte vi till en bekant från Sverige som också bor här nere. Det dracks kaffe och pratades golf. Under hemresan blev jag varse att vädret i Thailand funkar lite annorlunda än vad jag är van vid. Till exempel så får man inte mer än några minuter på sig när det sker ett omslag "från soligt och fint" till "regnstorm". När omslaget kom var vi kanske fem minuter hemifrån och medan folk och fä flydde in under tak fortsatte vi med den genomblötes hela beslutsamhet. Det regnade så mycket att jag helt enkelt inte HANN blinka vattnet ur ögonen! I sanning en exfolierande vattensportupplevelse.
Tisdag 13 November
På morgonkvisten berättade vakten att han upptäckt och dräpt en väl närgången giftorm under natten. Tydligen var det en ordentligt giftig variant, livsfarlig även för människor. Jag tog en bild för eventuell senare identifiering av det räliga aset. (Ormen alltså, vakten var jättetrevlig!)
Efter sedvanlig frukost och strandbesök drog vi och hämtade en MC-hjälm som åtminstone i grova drag var lika tjockskallig som jag. Jag vet inte om den gör så mycket nytta i en krasch men man borde åtminstone kunna ha en öppen kista. :-P Jag hade lite ont i magen under eftermiddagen. Jag skyllde på kostbytet, flygmaten och lite brist på promenerande. 1500 kom ett gäng och satte upp Björns 42" LCD-TV på väggen. De var trevliga men efter en stund kände vi oss manade att introducera det blågula konceptet "gör om, gör rätt". Till slut blev allt dock bra.
Retrospekt, part III
Lördag 11 November
Revelj 0545. Så dags brukar nämligen Björn utföra sin dagliga gymnastik och jag har ansatt att jag skall göra honom sällskap. Det spelar inte direkt någon roll vilken tidszon man befinner sig i, allt innan 0600 är jävligt tidigt.. Gympakläder på, uppsittning och snabbtransport till en lokal park där det finns en slinga med workout-stationer av olika slag. På vägen dit tar jag in doften av nytända koleldar, den kvardröjande värmen sedan dagen innan och de hårt slumrande byrackorna som har sitt bo precis i väggrenen. Slingan i parken är ca 400 meter lång och har fem eller sex stationer där man kan göra gymnastiska moment såsom situps, armhävningar, stepups och några rent asiatiska krumbukter jag inte reder ut särskilt väl. Vi kör 7-8 varv innan vi känner oss genomarbetade och åker hem till frukosten.
Vid 0730 följer jag med Oud och hans fru till en lokal marknad för att handla dagens färskvaror. Jag var ende västerlänning och ådrog mig folks oförställda nyfikenhet när jag följde med i jakten på bästa kvalitet och pris. Oud var mycket vänlig och såg till att jag hela tiden fick små smakprov på lokala råvaror. Chilipeppar är populärt. Jag vet inte vem som hade mest tårar i ögonen när jag ätit klart, jag eller de som såg på, men alla var vi glada när det var över. Det var en lärorik upplevelse att se allt det som klassas som mat i Thailand; allt som går, kryper, slingrar sig, hoppar, simmar eller flyger. Eller bara är långsammare än en själv och dumt nog att låta sig fångas.
Vi var hemma igen vid ca 0900 och då var det hög tid att åka till stranden där vi åt brunch, tog en promenad och simmade. Efter middag, lite sightseeing och en kvällsöl var jag färdig att visa parlamentärflagg. Förmodligen var jag påverkad av värmen och tidsomställningen för jag valde att ta en lugn hemmakväll i sängen och passade på att hälla i mig vatten.
Revelj 0545. Så dags brukar nämligen Björn utföra sin dagliga gymnastik och jag har ansatt att jag skall göra honom sällskap. Det spelar inte direkt någon roll vilken tidszon man befinner sig i, allt innan 0600 är jävligt tidigt.. Gympakläder på, uppsittning och snabbtransport till en lokal park där det finns en slinga med workout-stationer av olika slag. På vägen dit tar jag in doften av nytända koleldar, den kvardröjande värmen sedan dagen innan och de hårt slumrande byrackorna som har sitt bo precis i väggrenen. Slingan i parken är ca 400 meter lång och har fem eller sex stationer där man kan göra gymnastiska moment såsom situps, armhävningar, stepups och några rent asiatiska krumbukter jag inte reder ut särskilt väl. Vi kör 7-8 varv innan vi känner oss genomarbetade och åker hem till frukosten.
Vid 0730 följer jag med Oud och hans fru till en lokal marknad för att handla dagens färskvaror. Jag var ende västerlänning och ådrog mig folks oförställda nyfikenhet när jag följde med i jakten på bästa kvalitet och pris. Oud var mycket vänlig och såg till att jag hela tiden fick små smakprov på lokala råvaror. Chilipeppar är populärt. Jag vet inte vem som hade mest tårar i ögonen när jag ätit klart, jag eller de som såg på, men alla var vi glada när det var över. Det var en lärorik upplevelse att se allt det som klassas som mat i Thailand; allt som går, kryper, slingrar sig, hoppar, simmar eller flyger. Eller bara är långsammare än en själv och dumt nog att låta sig fångas.
Vi var hemma igen vid ca 0900 och då var det hög tid att åka till stranden där vi åt brunch, tog en promenad och simmade. Efter middag, lite sightseeing och en kvällsöl var jag färdig att visa parlamentärflagg. Förmodligen var jag påverkad av värmen och tidsomställningen för jag valde att ta en lugn hemmakväll i sängen och passade på att hälla i mig vatten.
Retrospekt, part II
Söndag 11 November
Välsignad sovmorgon till 8.30. Detta anses vara långt fram på dagen av övriga hushållet, men har beviljats eftersom jag visade så dålig form kvällen innan. Frukosten sväljs, badbyxorna packas och vi gör uppsittning på MC:n för vidare transport till stranden. Att åka "baksits" är en konst som består av att låta bli att luta sig inåt i kurvorna och att inte ha sina knän längre ut än föraren när han satsar järnet på att han faktiskt kan tränga sig mellan två gigantiska pickuper. Ibland är det skönt att inte ha så bra sikt framåt. Lugnare så. MC:n är bara på 100 cc men detta räcker mer än väl för att få upp oss i över 80 km/h om man vågar.
Vi är tidiga ner på stranden och kan välja och vraka bland de "bra" platserna. På sedvanligt Svenskt manér stormar vi alltså som en pansarkil över den helt folktomma stranden för att besätta "våra" stolar. Traditioner är viktigt, liksom att inte visa vekhet inför fienden (Tyskarna). Efter att ha preparerat köttet med en marinad bestående av SPF 20 (jag) respektive 50/50 av bronzing oil och kokosnötsolja (Björn) lutar vi oss tillbaka i stolarna. Björn har ju redan en respektingivande solbränna, men alla associationer till glänsande gladiatorer liksom bara självdör när doften av kokos gör sig påmind. Motorolja skulle nog funkat bättre.
Vi tar en promenad. Jag väljer att gå barfota och belönas genom att genast snubbla på en dold sten och slå upp ett sår i stortån. Crap! Bara att bita ihop och fundera på det smarta i att lämna alla plåster hemma... Under promenaden blir jag varse att folk runt omkring mig i stor utsträckning talar ryska. Ryssarna kanske har kanske fått ekonomi nog för att ta sig ur rödbetslandet de lever i, men inget kan ändra på att de fortfarande verkar leva i det tidiga 80-talet. Särskilt med avseende på sin oerhört irriterande turistattityd och sin förkärlek för badkläder av stringtyp. Att se någons mormor, med bara en tråd i arslet, armbåga sig fram över stranden kan få den starkaste att önska sig mörkare solglasögon. Dom är så hemska att vi spontant allierar oss med tyskarna, bara en sån sak..
När vi bedömer att mitt vinterbleka skinn fått en lagom för stor dos UVB drar vi hemåt och sköljer av saltet innan det är dags för mat. På restaurangen vankas det i vanlig ordning en utsökt anrättning av ris, grönsaker och bläckfisk. Dessutom ringer ägarens fru, Noy, efter en väninna och med blixtens hastighet har alla inblandade UTOM just jag blivit överens om att vi är ett trevligt par. Således har jag blivit "indelt pojkvän". Till metodens försvar ska man väl i ärlighetens namn säga att det var mycket tidseffektivt att lämna MIG utanför själva beslutsloopen. Tjejen har ett namn med alldeles för många stavelser men kallas Som och arbetar som supervisor inom Johnnie Walker som är jättestora i Thailand. Hon har egen bil. Hon har eget boende. "Hennes munk" (alla i Thailand har en sådan som andlig vägledare) har sagt henne att det skall komma en gosig västerlänning i hennes väg... Jag ser bröllopsklockor ringa i folks blickar. Plötsligt är det inte bara den kryddiga maten som gör mig svettig i pannan och bläckfisken börjar simma längder.
Efter att ha lämnat övriga att planera min fortsatta framtid åker jag och Björn bort till det lokala internetcafét/masageinrättningen. Jag får en oljemassage som är något av det trevligaste (och mest oblyga!) jag varit med om. Tjejen har händer som är ömsom hydrauliska käftar och ömsom fjäderlätta vesslor. Det är endast med svårighet jag lyckas wobbla nerför trappen och hem när det är klart. Vid läggdags slocknar jag som ljuset i Bagdad.
Välsignad sovmorgon till 8.30. Detta anses vara långt fram på dagen av övriga hushållet, men har beviljats eftersom jag visade så dålig form kvällen innan. Frukosten sväljs, badbyxorna packas och vi gör uppsittning på MC:n för vidare transport till stranden. Att åka "baksits" är en konst som består av att låta bli att luta sig inåt i kurvorna och att inte ha sina knän längre ut än föraren när han satsar järnet på att han faktiskt kan tränga sig mellan två gigantiska pickuper. Ibland är det skönt att inte ha så bra sikt framåt. Lugnare så. MC:n är bara på 100 cc men detta räcker mer än väl för att få upp oss i över 80 km/h om man vågar.
Vi är tidiga ner på stranden och kan välja och vraka bland de "bra" platserna. På sedvanligt Svenskt manér stormar vi alltså som en pansarkil över den helt folktomma stranden för att besätta "våra" stolar. Traditioner är viktigt, liksom att inte visa vekhet inför fienden (Tyskarna). Efter att ha preparerat köttet med en marinad bestående av SPF 20 (jag) respektive 50/50 av bronzing oil och kokosnötsolja (Björn) lutar vi oss tillbaka i stolarna. Björn har ju redan en respektingivande solbränna, men alla associationer till glänsande gladiatorer liksom bara självdör när doften av kokos gör sig påmind. Motorolja skulle nog funkat bättre.
Vi tar en promenad. Jag väljer att gå barfota och belönas genom att genast snubbla på en dold sten och slå upp ett sår i stortån. Crap! Bara att bita ihop och fundera på det smarta i att lämna alla plåster hemma... Under promenaden blir jag varse att folk runt omkring mig i stor utsträckning talar ryska. Ryssarna kanske har kanske fått ekonomi nog för att ta sig ur rödbetslandet de lever i, men inget kan ändra på att de fortfarande verkar leva i det tidiga 80-talet. Särskilt med avseende på sin oerhört irriterande turistattityd och sin förkärlek för badkläder av stringtyp. Att se någons mormor, med bara en tråd i arslet, armbåga sig fram över stranden kan få den starkaste att önska sig mörkare solglasögon. Dom är så hemska att vi spontant allierar oss med tyskarna, bara en sån sak..
När vi bedömer att mitt vinterbleka skinn fått en lagom för stor dos UVB drar vi hemåt och sköljer av saltet innan det är dags för mat. På restaurangen vankas det i vanlig ordning en utsökt anrättning av ris, grönsaker och bläckfisk. Dessutom ringer ägarens fru, Noy, efter en väninna och med blixtens hastighet har alla inblandade UTOM just jag blivit överens om att vi är ett trevligt par. Således har jag blivit "indelt pojkvän". Till metodens försvar ska man väl i ärlighetens namn säga att det var mycket tidseffektivt att lämna MIG utanför själva beslutsloopen. Tjejen har ett namn med alldeles för många stavelser men kallas Som och arbetar som supervisor inom Johnnie Walker som är jättestora i Thailand. Hon har egen bil. Hon har eget boende. "Hennes munk" (alla i Thailand har en sådan som andlig vägledare) har sagt henne att det skall komma en gosig västerlänning i hennes väg... Jag ser bröllopsklockor ringa i folks blickar. Plötsligt är det inte bara den kryddiga maten som gör mig svettig i pannan och bläckfisken börjar simma längder.
Efter att ha lämnat övriga att planera min fortsatta framtid åker jag och Björn bort till det lokala internetcafét/masageinrättningen. Jag får en oljemassage som är något av det trevligaste (och mest oblyga!) jag varit med om. Tjejen har händer som är ömsom hydrauliska käftar och ömsom fjäderlätta vesslor. Det är endast med svårighet jag lyckas wobbla nerför trappen och hem när det är klart. Vid läggdags slocknar jag som ljuset i Bagdad.
onsdag 12 december 2007
Retrospekt
Det har blivit dags att på allvar teckna ned lite intryck av Thailandsresan. Hittills har de bara existerat som minnen, mobilbilder och skissartade anteckningar i ett block. Dags att expandera dessa till ett läsvänligt format. Varför inte börja från början?
Torsdag 8 November.
0700
Tar tåget till Arlanda. Vädret är mulet och för första gången ser jag en tunn hinna av is på vattenpölarna. När jag satt mig på tåget börjar jag undra om jag verkligen hällde ut mjölken eller om jag bara sa till mig att komma ihåg att göra det. Insikten att det kommer att ta tre veckor att få reda på svaret lockar fram ett plågat leende.
1000
Framme på Arlanda. Jag tycker om att vara ute i god tid när jag reser och har nästan 4 timmar att slå ihjäl. Mycket av tiden går åt till att titta på folk, äta skräpmat och göra VPL-checker på förbipasserande flygvärdinnor (Visible Panty Line).
1200
Äntligen incheckning! Fortsätter via säkerhetskontrollen till gate 20, inga bekymmer. Häller i mig två koppar riktigt gott kaffe på vägen. Blir helt stirrig. Loungen är full av turkar. Ett stolt folk med lika mycket historia som mustasch.
1410
Ombord. Har fått plats 14F vilket är en fönsterplats vid nödutgången vilket innebär några extra centimeters benutrymme. Noterar med viss skepis att det läcker kondensvatten från innerluckan, men eftersom jag inte ser någon silvertejp så nöjer jag mig med att bevaka den strängt.
1432
Roterar. Boeing 737 må vara ett gammalt as till plan, men det har bra klipp när det lättar och vi får en kalassnygg stigning ut från ARN innan jag tappar sikten i molnen. Jag njuter.
1651 (1751 local)
2044
Landningen var som att åka torktumlare in i ett brofundament men man ska ju inte klaga om man kan gå därifrån.. Har klämt 2 öl och en burgare på Atatürk. Har ingen aning om vad det kostar. Vad fan är "YTL" för nån slags pengar egentligen?? Tillsammans med några andra svenskar sitter vi i baren, framför storbildsskärmen, och inser att den pågående matchen är mellan Galatasarai och Helsingborg! Vi förvandlas genast till "världens största fotbollssuporters" och lever oss med liv och lust in i matchen. Helsingborg vinner med 3-2 vilket för vår del innebär att vi nu är helt osynliga för all serveringspersonal. Det är på nåder som vi ens får betala notan och pysa iväg.
2219
Kliver ombord på nästa plan, en Airbus A340. Starten är helt otrolig i och med att vi lyfter mot- och stiger igenom ett rejält åskväder! Studs, hopp och Ka-BOOM! Hela himlen sprakar runt och under oss. Skitläckert! Endast mumlandet av böner stör naturupplevelsen.
Fredag 9 November
0115
Efter lunch/middag. Över Kaspiska havets södra kust. 10600 meters höjd, 5541 km kvar till Bangkok. Indikerad hastighet 1064 km/h antyder att vi får lite hjälp av de lägre jetströmmarna. 6 timmar kvar.
0310
Tittar ut genom fönstret. Landskapet under mig påminner mest om bilder av Mars yta. Sand, öken och bergsformationer vart man än tittar. Ibland uttorkade flodbäddar. Jag blir så fascinerad att jag knappt märker när flygvärdinnan ber mig dra för fönsterluckan igen, tydligen vill de inte ha in en massa ljus så här tidigt på morgonen.. Jag har nog slumrat en stund för jag är tokpigg.
ca 1300 lokal tid
Inflygningen mot Bangkok bjuder på ett hissnande scenario i takt med att vi minskar höjden. Vi flyger över gamla flygplatsen Don Muang och jag får en dräparflashback eftersom det ser exakt ut som det gör på Google Earth! :-) Landningen är snyggt exekverad och utsikten över den nya jätteflygplatsen absolut hänförande! Riktigt hur stort det stället är blir man varse först när man ska gå från "gaten som gud glömde" och in till centralbygnaden med all administration. Lite skönt att röra på de svullna fossingarna dock. Alla är väldigt hjälpsamma med att peka ut exakt hur vilsna vi är och på nolltid har vi processats i passkontroll och fått vårt bagage.
I ankomsthallen väntar Björn och en chaufför. Bilfärden ner till Pattaya är skonsamt luftkonditionerad och trots en tilltagande grad av "mos i pallet" tar jag in omgivningen. Annorlunda. INTE som hemma.
Efter ankomst till casa de Björn och en uppfriskande dusch tar vi MC:n 300 m till vår lokale vänlige krögare, Oud ("Odd") och hans underbara lilla vägglösa restaurant.
Tanken är att jag genast ska slussas in i den lokala tidszonen enligt metoden "Härda ut om det så skall döda mig". Maten hjälper. Ölen är jag mer tveksam till... Efter maten drar vi vidare ner på stan för att ge mig en första inblick i nöjesutbudet, och mer öl. De oklädda nymferna på gogo-baren höll tydligen på att ramla av scenen i pur förvåning när jag , mitt framför ett helt batteri av muntert marknadsförda underliv, slumrade in och sakta började glida av min stol och ner under bordet. Jag minns att någon frågade "Is he all right?" samtidigt som Björn leder mig ut. Frågan förblev så vitt jag vet artigt nog obesvarad...
Torsdag 8 November.
0700
Tar tåget till Arlanda. Vädret är mulet och för första gången ser jag en tunn hinna av is på vattenpölarna. När jag satt mig på tåget börjar jag undra om jag verkligen hällde ut mjölken eller om jag bara sa till mig att komma ihåg att göra det. Insikten att det kommer att ta tre veckor att få reda på svaret lockar fram ett plågat leende.
1000
Framme på Arlanda. Jag tycker om att vara ute i god tid när jag reser och har nästan 4 timmar att slå ihjäl. Mycket av tiden går åt till att titta på folk, äta skräpmat och göra VPL-checker på förbipasserande flygvärdinnor (Visible Panty Line).
1200
Äntligen incheckning! Fortsätter via säkerhetskontrollen till gate 20, inga bekymmer. Häller i mig två koppar riktigt gott kaffe på vägen. Blir helt stirrig. Loungen är full av turkar. Ett stolt folk med lika mycket historia som mustasch.
1410
Ombord. Har fått plats 14F vilket är en fönsterplats vid nödutgången vilket innebär några extra centimeters benutrymme. Noterar med viss skepis att det läcker kondensvatten från innerluckan, men eftersom jag inte ser någon silvertejp så nöjer jag mig med att bevaka den strängt.
1432
Roterar. Boeing 737 må vara ett gammalt as till plan, men det har bra klipp när det lättar och vi får en kalassnygg stigning ut från ARN innan jag tappar sikten i molnen. Jag njuter.
1651 (1751 local)
2000 km flugna, 200 kvar till Istanbull och Atatürk. OK mat, några drinkar i blodomloppet skänker en viss semesterkänsla. In Flight Movie är "Hairspray" och är nästan plågsamt dålig. Mer drinkar. Jag blir hänförd av hur vacker en motorgondol kan vara i Östeuropeiskt skymningsljus.
2044
Landningen var som att åka torktumlare in i ett brofundament men man ska ju inte klaga om man kan gå därifrån.. Har klämt 2 öl och en burgare på Atatürk. Har ingen aning om vad det kostar. Vad fan är "YTL" för nån slags pengar egentligen?? Tillsammans med några andra svenskar sitter vi i baren, framför storbildsskärmen, och inser att den pågående matchen är mellan Galatasarai och Helsingborg! Vi förvandlas genast till "världens största fotbollssuporters" och lever oss med liv och lust in i matchen. Helsingborg vinner med 3-2 vilket för vår del innebär att vi nu är helt osynliga för all serveringspersonal. Det är på nåder som vi ens får betala notan och pysa iväg.
2219
Kliver ombord på nästa plan, en Airbus A340. Starten är helt otrolig i och med att vi lyfter mot- och stiger igenom ett rejält åskväder! Studs, hopp och Ka-BOOM! Hela himlen sprakar runt och under oss. Skitläckert! Endast mumlandet av böner stör naturupplevelsen.
Fredag 9 November
0115
Efter lunch/middag. Över Kaspiska havets södra kust. 10600 meters höjd, 5541 km kvar till Bangkok. Indikerad hastighet 1064 km/h antyder att vi får lite hjälp av de lägre jetströmmarna. 6 timmar kvar.
0310
Tittar ut genom fönstret. Landskapet under mig påminner mest om bilder av Mars yta. Sand, öken och bergsformationer vart man än tittar. Ibland uttorkade flodbäddar. Jag blir så fascinerad att jag knappt märker när flygvärdinnan ber mig dra för fönsterluckan igen, tydligen vill de inte ha in en massa ljus så här tidigt på morgonen.. Jag har nog slumrat en stund för jag är tokpigg.
ca 1300 lokal tid
Inflygningen mot Bangkok bjuder på ett hissnande scenario i takt med att vi minskar höjden. Vi flyger över gamla flygplatsen Don Muang och jag får en dräparflashback eftersom det ser exakt ut som det gör på Google Earth! :-) Landningen är snyggt exekverad och utsikten över den nya jätteflygplatsen absolut hänförande! Riktigt hur stort det stället är blir man varse först när man ska gå från "gaten som gud glömde" och in till centralbygnaden med all administration. Lite skönt att röra på de svullna fossingarna dock. Alla är väldigt hjälpsamma med att peka ut exakt hur vilsna vi är och på nolltid har vi processats i passkontroll och fått vårt bagage.
I ankomsthallen väntar Björn och en chaufför. Bilfärden ner till Pattaya är skonsamt luftkonditionerad och trots en tilltagande grad av "mos i pallet" tar jag in omgivningen. Annorlunda. INTE som hemma.
Efter ankomst till casa de Björn och en uppfriskande dusch tar vi MC:n 300 m till vår lokale vänlige krögare, Oud ("Odd") och hans underbara lilla vägglösa restaurant.
Tanken är att jag genast ska slussas in i den lokala tidszonen enligt metoden "Härda ut om det så skall döda mig". Maten hjälper. Ölen är jag mer tveksam till... Efter maten drar vi vidare ner på stan för att ge mig en första inblick i nöjesutbudet, och mer öl. De oklädda nymferna på gogo-baren höll tydligen på att ramla av scenen i pur förvåning när jag , mitt framför ett helt batteri av muntert marknadsförda underliv, slumrade in och sakta började glida av min stol och ner under bordet. Jag minns att någon frågade "Is he all right?" samtidigt som Björn leder mig ut. Frågan förblev så vitt jag vet artigt nog obesvarad...
tisdag 6 november 2007
Jag funderade på en sak..
Q: Which of the worlds military forces is the most gay?
A: The Jordanian army. Because according to surveys almost 100% of them admit to, at least once, have been in Amman...
"U want a piece of ME, honey? Come get some!"
A: The Jordanian army. Because according to surveys almost 100% of them admit to, at least once, have been in Amman...
"U want a piece of ME, honey? Come get some!"
måndag 5 november 2007
WTF?
Mitt i en text om tips inför flygresan dök detta upp:
"Checka in
Det första man gör när man kommit fram till flygplatsen är att checka in di din flight. Visa din biljett och id (pass ifall du ska resa utom Sverige) )internationellt) till flygbolag bemannar på din flights som designeras incheckningsdisken, eller på allmänningcheckin kontra, beroende av ditt flygbolag. Med några flygbolag som du skar, motta stiga ombord för ''' passerar ''' med en placerauppgift, stund, någon annat inte tilldelar placerar. Du kan behöva stiga ombord passerar till gåva till säkerheten bemannar och mer sistnämnd, när du stiger ombord flighten. På denna tid skar ditt kontrollerade bagage vägs, märkt, och räckt av till flygplatsen bemanna.
Ett ökande numrerar av flygbolag genomför ettcheckin system på bestämda flygplatsar, även om det might att vara inskränkt till passengers utan kontrollerat bagage, och till passengers som inte har en läkarundersökning att etikettera. Dessa system gäller lilla kiosks som du kan skriva in i din bokning hänvisar till, och, som skar trycket ut stiga ombord, passerar för dig. Det är också ofta möjligheten till checkin via Internet.
- Om det finns flera flighten ”lägger benen på ryggen” mellan dig och din destination, fråga incheckningen bemannar, om de kan kontrollera ditt hänger lös hela vägen igenom, så att du inte måste att välja upp dem och att återkontrollera dem på varje stopp. Det är viktigt att du vet när du skar och skar inte måste att överföra ditt hänger sig lös yourself: några länder insisterar på incoming internationella passengers som hämtar och återkontrollerar allt bagage, innan de överför till en annan flight. Å ena sidan önskar du inte måste väntan omkring för ditt hänger lös endast för att finna att de bokades igenom.
- Betrakta att fråga incheckningen bemannar för ett nödläge går ut ror placerar. Placerar i nödläget går ut ror har markant mer viktig legroom, än standart placerar. Emellertid alla räcker dina bagage måste att gå i det över huvudet rummet, om du är i dessa ror. I teori placerar passengers i dessa krävs för att hjälpa deltagare med dörren i ett nödläge: du might inte sitter där, om du är fysiskt oförmögen att hjälpa; om du är döv eller blind; eller om du är gravid. Några flygbolag laddar nu extrahjälpen för går ut ror att placera genom att använda den kända ”ekonomiplusen” eller liknande. Om du är mycket högväxt dig kan ibland få dessa placerar, utan att betala men, räkna inte på den."
lördag 3 november 2007
In pingvino veritas?
Följande artikel i nån blaska av populärvetenskaplig natur fick mig att fundera på hur en del människor tänker när de viger sina liv åt vetenskapen. Till och med illustrationen är ju rent übernördig!
"Ruvande adéliepingviner tömmer tarmen utan att lämna boet, för att äggen inte skall kallna. Hur de gör för att skjuta iväg sin avföring med en upptill 40 cm lång stråle beskrivs vetenskapligt i en avhandling från 2003. Forskarna beräknade att en 60 cm hög pingvin, som har en ändtarmsöppning på åtta millimeter, skjuter fyra gånger så kraftigt som en människa kan prestera."
Naturligtvis gäller ovanstående inte en människa som åker buss.
"Ruvande adéliepingviner tömmer tarmen utan att lämna boet, för att äggen inte skall kallna. Hur de gör för att skjuta iväg sin avföring med en upptill 40 cm lång stråle beskrivs vetenskapligt i en avhandling från 2003. Forskarna beräknade att en 60 cm hög pingvin, som har en ändtarmsöppning på åtta millimeter, skjuter fyra gånger så kraftigt som en människa kan prestera."
Naturligtvis gäller ovanstående inte en människa som åker buss.
Hår(da) bud
En gammal vän och trotjänare har gått ur tiden. Efter en gravitationsrelaterad olycka har min fina klippmaskin mött sitt öde. Den gjorde lång och trogen tjänst in i det sista och gav inte upp andan förrän även de korta håren i nacken var putsade. Sedan hösten 1993 har den med två veckors intervall kortat ner mitt hår till en hanterbar och fältmässigt korrekt längd utan att knysta eller klaga. Många är dom i min närhet som åtnjutit dess tjänster.
Begravning beräknas ske under morgondagen, ute på Malmslätts miljöstation, lådan för elskrot.
För att på ett lämpligt sätt hedra den avlidne kommer dess ersättare att vara av samma modell och märke, courtesy of Teknikmagasinet.
Begravning beräknas ske under morgondagen, ute på Malmslätts miljöstation, lådan för elskrot.
- Fader Vhår, som är frisör!
- Härdat varde ditt skär;
- tillkomme din kundkrets; skölj ditt shampo,
- såsom i salongen så ock i duschen;
- vår dagliga snagg giv oss idag;
- och förlåt oss våra hockeyfrillor,
- såsom ock vi klippa dem som långhåriga DJ's äro,
- och inled oss icke i frestelse,
- utan hindra oss att klippa oss nedanför hakan.
- Ty saxen är din och plåstret och ärrvävnaden i evighet.
- Ajfan.
För att på ett lämpligt sätt hedra den avlidne kommer dess ersättare att vara av samma modell och märke, courtesy of Teknikmagasinet.
tisdag 30 oktober 2007
T minus 9
T som i Thai alltså. De sista pusselbitarna faller på plats och nu återstår bara att vänta, fundera, läsa på, välja den ena väskan eller den andra, lära sig lämpliga thailändska svordomar... "Buddha var en slacker med ätstörningar!" har viss potential.
Att resa iväg ett tag känns bra på så många plan. Jag har stelnat i ett mönster jag inte riktigt gillar de senaste åren, och det känns som om delar av den Richard jag trivs med att vara lagts i träda. Det är hög tid att kasta sig ut i en miljö där inget är riktigt bekant så att gamla tankebanor bryts och sinnet befrias från gammalt damm, precis det som händer under den årliga herrseglingen! Det svåra blir sen att bibehålla det sinnestillståndet när jag åker hem igen, ungefär som när man förr eller senare nyktrar till efter seglingen...
Vädret i Bangkok uppges i skrivande stund (23.00 Thai time) vara lätt regn och temperaturen ligger på behagliga 26 grader. Dagtid blir det över 30. När jag tittar ut genom fönstret och ser den kalla vinden svepa runt med höstlöven känns allt plötsligt väldigt bra. November är en bra tid att åka, bra väder och innan julruschen vilket ger billiga hotellpriser.
Att resa iväg ett tag känns bra på så många plan. Jag har stelnat i ett mönster jag inte riktigt gillar de senaste åren, och det känns som om delar av den Richard jag trivs med att vara lagts i träda. Det är hög tid att kasta sig ut i en miljö där inget är riktigt bekant så att gamla tankebanor bryts och sinnet befrias från gammalt damm, precis det som händer under den årliga herrseglingen! Det svåra blir sen att bibehålla det sinnestillståndet när jag åker hem igen, ungefär som när man förr eller senare nyktrar till efter seglingen...
Vädret i Bangkok uppges i skrivande stund (23.00 Thai time) vara lätt regn och temperaturen ligger på behagliga 26 grader. Dagtid blir det över 30. När jag tittar ut genom fönstret och ser den kalla vinden svepa runt med höstlöven känns allt plötsligt väldigt bra. November är en bra tid att åka, bra väder och innan julruschen vilket ger billiga hotellpriser.
Jag har, såvitt jag vet och minns, inte flugit charter sedan resan till Spanien 2000. Det skall bli lite roligt att se om det blivit bättre komfort ombord eller om det fortfarande är ett extra tillval att få sitta med rak rygg i stolen. En sak som definitivt kommer att påverka resan är all den kunskap jag inhämtade genom att läsa "Air Babylon". Jag kommer att nogsamt bevaka alla ombord och redan från start inta BARFCON 1. Skulle jag dessutom stöta på moraliskt utmanade flygvärdinnor eller plastförpackade avlidna medresenärer så vet jag hur man hanterar situationen. Eftersom jag ska flyga med Turkish Airlines har jag i förväg lärt mig vad "frökens mustasch ser väldigt fin ut idag" heter på turkiska.
fredag 26 oktober 2007
Frukost, Nippon style
torsdag 25 oktober 2007
VA??
Många vet att jag hör lite dåligt på ena örat. Få vet varför.. Och ja, just det.. kvinnor kan vara så jäkla elaka! :-P
tisdag 23 oktober 2007
Snoozeknappar, windstopper och akut tidsbrist.
Dagen började klockan 0700. Och 0705. Och 0710.. tills jag faktiskt vaknade klockan 10. Kan ingen uppfinna en tidsinställd autoinjektor som skjuter mig med en cocktail av 10 cc adrenalin/koffein på morgonen?? En moddad insulinpump skulle ju klara det där lätt och jag skulle landa springande istället för att slösa bort en hel förmiddag. Bah!
Väl nere på stan fick jag vänta på att ArbetsFörvirringens jobbsökarmässa öppnade så jag slank in på Öhammars Sportfiske under tiden. De hade precis startat sin rea på Windstopper och baaara för min skull hade de kvar den jacka jag gått och klämt på i snart ett års tid, till halva priset. Jag blir så evig-julafton-första-kyssen-fred-på-jorden-glad!! Fina människor det där.
Klockans batteri tog slut i helgen och den är nu inlämnad för lite service och trycktest hos min lokala vänliga urmakare. Om man haft ett armbandsur på sig all vaken tid i över 25 år är det faktiskt nåt alldeles ohemult obehagligt att vara utan. Det är inte bara att det saknas en rätt ansenlig mängd stål på min vänsterarm, vilket gör att jag nu går runt med slagsida åt höger, vänsterarmen beter sig dessutom som en lycklig heliumballong och tar varje tillfälle att flyta iväg uppåt som ett jävla chefsämne! Jag går ju runt och ser ut som om jag har svaret på varenda fråga i hela Världen.. tur jag inte har takfläkt.
Väl nere på stan fick jag vänta på att ArbetsFörvirringens jobbsökarmässa öppnade så jag slank in på Öhammars Sportfiske under tiden. De hade precis startat sin rea på Windstopper och baaara för min skull hade de kvar den jacka jag gått och klämt på i snart ett års tid, till halva priset. Jag blir så evig-julafton-första-kyssen-fred-på-jorden-glad!! Fina människor det där.
Klockans batteri tog slut i helgen och den är nu inlämnad för lite service och trycktest hos min lokala vänliga urmakare. Om man haft ett armbandsur på sig all vaken tid i över 25 år är det faktiskt nåt alldeles ohemult obehagligt att vara utan. Det är inte bara att det saknas en rätt ansenlig mängd stål på min vänsterarm, vilket gör att jag nu går runt med slagsida åt höger, vänsterarmen beter sig dessutom som en lycklig heliumballong och tar varje tillfälle att flyta iväg uppåt som ett jävla chefsämne! Jag går ju runt och ser ut som om jag har svaret på varenda fråga i hela Världen.. tur jag inte har takfläkt.
tisdag 16 oktober 2007
Förr i tiden..
Mina grannar är hårt prövade. Under den tid vi bott bredvid varandra har de fått utstå de akustiska effekterna av min bohemiska livsstil, mina stundtals udda arbetstider och ibland även min mycket eklektiska musiksmak.
I morse, klockan 0700 hundra timmar, nåddes ett nytt lågvattenmärke. Jag drabbades av ett återfall.. nej ett överfall.. nej ett ANFALL av 80-talet! Plötsligt var jag tillbaka i ett pastellfärgat, pannbandsrockande årtionde, långt innan livet blev den komplicerade soppa det är idag. Fylld av vild glädje och helt utan kontroll över mina stämband dansade jag runt framför min datorskärm med högtalarnas volym på en med tanke på tidpunkten helt olämplig inställning... och sjöng! I säkert tre minuter var jag tillbaka till 1983, och inte ens en bra vinkelslip hade kunnat ta ifrån mig mitt leende.
Orsaken? Ett litet klipp i min inbox :-) Om jag nånsin träffar den här människan ska hon få en kram som sätter hennes skosnören i brand, så det så!
I morse, klockan 0700 hundra timmar, nåddes ett nytt lågvattenmärke. Jag drabbades av ett återfall.. nej ett överfall.. nej ett ANFALL av 80-talet! Plötsligt var jag tillbaka i ett pastellfärgat, pannbandsrockande årtionde, långt innan livet blev den komplicerade soppa det är idag. Fylld av vild glädje och helt utan kontroll över mina stämband dansade jag runt framför min datorskärm med högtalarnas volym på en med tanke på tidpunkten helt olämplig inställning... och sjöng! I säkert tre minuter var jag tillbaka till 1983, och inte ens en bra vinkelslip hade kunnat ta ifrån mig mitt leende.
Orsaken? Ett litet klipp i min inbox :-) Om jag nånsin träffar den här människan ska hon få en kram som sätter hennes skosnören i brand, så det så!
lördag 13 oktober 2007
Amerikanska bilar
På väg hem från stan blev jag omkörd av en låg gul sportbil som jag med någon grad av säkerhet identifierade som en Corvette. Jag kan identifiera flygfartyg och andra viktiga saker på enbart ljudet om så behövs, men bilar är inte min kopp te. Hur som helst fick detta möte mig att fundera lite på temat "amerikanska bilar". Jag fick en idé till en ny slogan för det gula mullrande monstret:
"Corvette - när en hel Corv är lite för mycket."
En annan märkligt namngiven amerikansk muskelbil är ju Dodge Viper. Viper betyder huggorm, något som de flesta inte känner allt för varmt för, och Dodge.. betyder inte det "att undvika"?
Nu är det ju inte bara amerikanerna som har märkliga namn på sina bilar, även japanerna gör en del tabbar. Honda Jazz hette t. ex nåt helt annat från början... :-D
"Corvette - när en hel Corv är lite för mycket."
En annan märkligt namngiven amerikansk muskelbil är ju Dodge Viper. Viper betyder huggorm, något som de flesta inte känner allt för varmt för, och Dodge.. betyder inte det "att undvika"?
Nu är det ju inte bara amerikanerna som har märkliga namn på sina bilar, även japanerna gör en del tabbar. Honda Jazz hette t. ex nåt helt annat från början... :-D
tisdag 9 oktober 2007
En renässans för.. renässansmänniskan?
Jag har alltid varit av den uppfattningen att man bör kunna lite av varje, och ju mer man kan desto bättre. Kunskap är makt. Kunskap öppnar dörrar. Kunskap är lätt att bära då den inte har någon tyngd förrän du lägger den bakom ett argument. När jag idag satt och slöläste Popular Mechanics på lokala biblioteket såg jag att en av mina favoritförfattare uttryckt en liknande åsikt:
"Science Fiction author Robert A. Heinlein once wrote: 'A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, conn a ship, design a building, write a sonnet, balance accounts, build a wail, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, cooperate, act alone, solve equations, analyze a new problem, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, die gallantly. Specialization is for insects.' "
Jag tycker citatet är intressant eftersom de uppräknade kunskaperna och egenskaperna ingalunda är oöverstigliga att uppnå och så pass vardagliga att jag redan klarat av flera stycken av dem. Samtidigt påminner det mig om att jag har mer att lära, att det jag redan gjort är en droppe i havet mot vad som finns kvar att göra. Känns rätt bra.
Dagens andra stora event är på sätt och vis kopplad till detta med att vara mångsidig och självständig. De som känner mig vet att kaffe är vad min själ är blötlagd i och att jag tar denna dryck på stort allvar. Jag vill ha mitt kaffe så svart att det blir märkbart mörkare i rummet när jag häller upp en kopp eftersom ljuset liksom bara ger upp och flyr inför en hopplös uppgift. Kaffet ska dessutom vara gott, nyanserat, smakrikt. Således har jag insett att det är dags att gå ett steg närmre råvaran och börja mala bönorna själv precis innan de skall användas. Detta kräver en kvarn.
Efter att ha sonderat marknaden och i processen givit stadens månglare några fler gråa hår kom jag fram till att jag inte ville ha nåt modernt elberoende krafs och att jag heller inte ville bli ruinerad. Däremot kändes det rätt OK att stödja en totalitär stat med underbetald arbetskraft så jag köpte en handvevad kvarn från Kina på Clas Ohlson för 299 kr. Den är förbluffande effektiv och verkar seriöst menad. Bönorna mättes upp och maldes, vattnet kokades och allt fick dra i en liten prezzobryggare några minuter. Resultatet blev inte riktigt som att hångla upp själva Kaffegudinnan (vilket var min fromma förhoppning) utan mer som att nypa henne i häcken och få ett snuskigt ögonkast i retur. Det var bra, men långt ifrån så bra som det kommer att bli när jag fått jobba lite på saken. :-)
"Science Fiction author Robert A. Heinlein once wrote: 'A human being should be able to change a diaper, plan an invasion, butcher a hog, conn a ship, design a building, write a sonnet, balance accounts, build a wail, set a bone, comfort the dying, take orders, give orders, cooperate, act alone, solve equations, analyze a new problem, pitch manure, program a computer, cook a tasty meal, fight efficiently, die gallantly. Specialization is for insects.' "
Jag tycker citatet är intressant eftersom de uppräknade kunskaperna och egenskaperna ingalunda är oöverstigliga att uppnå och så pass vardagliga att jag redan klarat av flera stycken av dem. Samtidigt påminner det mig om att jag har mer att lära, att det jag redan gjort är en droppe i havet mot vad som finns kvar att göra. Känns rätt bra.
Dagens andra stora event är på sätt och vis kopplad till detta med att vara mångsidig och självständig. De som känner mig vet att kaffe är vad min själ är blötlagd i och att jag tar denna dryck på stort allvar. Jag vill ha mitt kaffe så svart att det blir märkbart mörkare i rummet när jag häller upp en kopp eftersom ljuset liksom bara ger upp och flyr inför en hopplös uppgift. Kaffet ska dessutom vara gott, nyanserat, smakrikt. Således har jag insett att det är dags att gå ett steg närmre råvaran och börja mala bönorna själv precis innan de skall användas. Detta kräver en kvarn.
Efter att ha sonderat marknaden och i processen givit stadens månglare några fler gråa hår kom jag fram till att jag inte ville ha nåt modernt elberoende krafs och att jag heller inte ville bli ruinerad. Däremot kändes det rätt OK att stödja en totalitär stat med underbetald arbetskraft så jag köpte en handvevad kvarn från Kina på Clas Ohlson för 299 kr. Den är förbluffande effektiv och verkar seriöst menad. Bönorna mättes upp och maldes, vattnet kokades och allt fick dra i en liten prezzobryggare några minuter. Resultatet blev inte riktigt som att hångla upp själva Kaffegudinnan (vilket var min fromma förhoppning) utan mer som att nypa henne i häcken och få ett snuskigt ögonkast i retur. Det var bra, men långt ifrån så bra som det kommer att bli när jag fått jobba lite på saken. :-)
söndag 7 oktober 2007
On the road again
I helgen har jag varit i Västergötland och hälsat på Mor. "Mor är rar" etc.. Jag tog bilen dit eftersom en SAAB 900 -88 sorgligt nog fortfarande slår SJ på alla fronter på den distansen. När jag kör bil lyssnar jag på musik. På något sätt blir musiken mer njutningsfull när den spelas i en halvsunkig bilstereo monterad i den egna bilen. Särskilt fint känns det att lyssna på musik när man kör bil på kvällen. Kan det vara så att musiken är ljuskänslig, att den faktiskt BLIR bättre när det skymmer? Eller beror det på att radiofolket efter mörkrets utbrott släpper fram de där "lite underliga människorna" som inte till varje pris måste lära sina lyssnare något eller (ännu mer irriterande) spela samma poplåtar som alla andra redan gjort 163 gånger under dagens lopp? Istället får man höra de där låtarna man mår så bra av, som man trodde att man glömt bort.
Bra musik i kombination med framförande av ett eget fordon kan få vem som helst att känna sig som en "Trucker", klädd i cowboyboots och skjorta med pärlemorknappar, rattandes sin Mack Truck igenom systaterna (The South will rise again! Bara så ni vet..) med Dolly Parton eller kanske John Denver i högtalarna... Åtminstone var det min bild av hur det skulle gå till, tills mina illusioner krossades som ett Polskt kavallerianfall när jag på jobbet mötte en Skånsk lastbilschaufför, klädd i trätofflor och mysbyxor, med "Får man ta hunden.." vrålandes ur hytten. Södern är INTE vad den har varit.
Nere hos Mor passade jag på att prata lite med hästarna, något som jag tycker är trevligt. Det gav mig samtidigt anledning att fundera på om shetlandsponnyn med sin stora mage, näsa, aptit och raggiga päls verkligen är resultatet av en tillfällig affär mellan ett mumintroll och en grizzlybjörn? Lite på samma sätt som Steven Segal av allt att döma är resultatet av en korsning mellan Sylvester Stallone och Julio Iglesias... Ibland är svaret krångligare än frågan.
Bra musik i kombination med framförande av ett eget fordon kan få vem som helst att känna sig som en "Trucker", klädd i cowboyboots och skjorta med pärlemorknappar, rattandes sin Mack Truck igenom systaterna (The South will rise again! Bara så ni vet..) med Dolly Parton eller kanske John Denver i högtalarna... Åtminstone var det min bild av hur det skulle gå till, tills mina illusioner krossades som ett Polskt kavallerianfall när jag på jobbet mötte en Skånsk lastbilschaufför, klädd i trätofflor och mysbyxor, med "Får man ta hunden.." vrålandes ur hytten. Södern är INTE vad den har varit.
Nere hos Mor passade jag på att prata lite med hästarna, något som jag tycker är trevligt. Det gav mig samtidigt anledning att fundera på om shetlandsponnyn med sin stora mage, näsa, aptit och raggiga päls verkligen är resultatet av en tillfällig affär mellan ett mumintroll och en grizzlybjörn? Lite på samma sätt som Steven Segal av allt att döma är resultatet av en korsning mellan Sylvester Stallone och Julio Iglesias... Ibland är svaret krångligare än frågan.
fredag 5 oktober 2007
The illusion of competence
Dagen började med att 4 arbetstimmar slösades bort eftersom vissa personer i beslutsfattande ställning på firman är mer optimister än realister. De arbetar oftast enligt teorierna "inget jobb är så lätt som ett man säger till någon annan att göra" och "sent men fel". Det är den sortens skrivbordsteoretiker som ställer till det för killar som jag, och jag får stora skälvan varje gång jag ser dem komma gående med ett verktyg i handen för det betyder att de håller på att ställa till med nåt ogenomtänkt! De är den sortens människa som skulle få för sig att slå i spik med sågen, och resultatet skulle bli därefter; dåligt islagen spik och en trasig såg. När sådana situationer uppstår vill jag ju bara vråla "MEN ANVÄND HUVUDET DITT %&¤#"() ÅLRENS!!". Problemet är att jag då förmodligen skulle bli ansvarig för de skador som uppstått på kontorspersonalen när de skallat spiken färdigt..
söndag 30 september 2007
En balanserad frukost
En skiva Monica Zetterlund. En kopp "weapons grade" kaffe, i plåtmugg för säkerhets skull.
lördag 29 september 2007
Rilleman (lyft)gafflar lite
Dagens bedrift var att släpa sig till jobbet på en lördagmorgon för att avlägga teoretiskt och praktiskt prov för ledtruck och lastmaskin. Teorin bestod av ett par häften och plöjdes igenom igår kväll med hjälp av ett par öl. Kunskaper är ju som bekant alkohollösliga och det kändes viktigt att få ut dom även i hjärnans mindre vindlingar, så kallad djupinlärning. Det handlade mest om lätta saker som tyngdpunktsfördelning och maskinernas begränsningar. Största problemet var förmodligen att acceptera att laster angavs i kg istället för N, och att "acceleration" undantagslöst betydde ökning av farten.. Bruket av uttrycket "centrifugalkraft" kunde få vilken fysiker som helst att brista ut i gråt.Det var ett glatt men slitet gäng som sammanstrålade i fikarummet klockan 0800 för att skriva de erforderliga proven. 60 frågor och 54 eller fler rätta svar per prov var vad som gällde. Jag hade ett fel på 120 frågor vilket får anses acceptabelt under omständigheterna. Kaffet på jobbet kan göra vem som helst dum i huvudet!
När instruktören kom ut och såg vår lastbrygga undslapp han sig ett "åherregud, det här är ju livsfarligt!" varvid ett förvånat ansiktsuttryck helt undvek samtliga deltagares ansikten. Körövningarna var av det enklare slaget. Med först truck och sedan lastmaskin skulle 10 EUR-pallar läggas ut i en rad och sedan staplas upp igen i god ordning. Trucken kunde vi alla köra i sömnen men för några var lastmaskinen en ny upplevelse. Jag har kört den lite tidigare men måste tillstå att pallstapling av enskilda pall var skitsvårt eftersom lyftaggregatet hela tiden skymde bottenpallen. Det är mycket lättare att lyfta saker i ögonhöjd. Maskinen var en Volvo BM 4300, med en tomvikt på ungefär 8500 kg. Att köra en sån best känns avgjort grabbigt eftersom även små misstag genast gör stort intryck/avtryck på/i omgivningen...
Att arbetsgivaren nu kostat på oss en utbildning i att göra nåt vi alla gjort ändå i flera år ger ju en lite varm känsla inombords för nu behöver man ju inte längre gå och oroa sig för att CHEFEN ska få SPARKEN om arbetarskyddstyrelsen kommer på besök. Så BRA.
Roligast idag var annars svaret på frågan från läraren hur vi skulle komma att använda våra nyvunna kunskaper nu när vi äntligen hade riktiga utbildningsbevis:
- "Jo, på måndag kan vi gå och söka jobb på Manpower!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
