Blandade Bundyismer

eller

"Rilleman upptäcker bortre änden av sitt tålamod"

eller

"Civilisten ifrån Stureplan"

Jag älskar när ett avsnitt av "Våra värsta år" börjar med att Al Bundy kommer in och öppnar med ett riktigt elakt skämt på temat "a fat woman came into the shoestore today...". Inte därför att jag har något särskilt emot korpulenta kvinnor utan därför att Al så kompromisslöst regurgiterar den toviga loska av frustration och förakt man har djupt i sitt inre efter en dag i ett "kundserviceyrke". Vissa dagar tror jag att om jag harklade mig och spottade så skulle det klafsa en hel myskoxe i väggen... eller åtminstone en magsur tax. Låt mig bidra med ett exempel ur verkligheten som jag ser den.

Det kom in en kund i butiken igår. De av er som känner mig vet att det är sällan jag har anledning att kalla någon annan tanig men streckgubben som blåste in genom dörren hölls uppe enbart av sina kläder och ett uppblåst ego. Iklädd en dunjacka påminde han om en blompinne med sockervadd på. När en person pratar i en hastighet av 300 ord i minuten oavbrutet så länge han eller hon är inom synhåll (ett vilkor som sätts till en konstant logiskt "etta" när samma person börjar förfölja dig runt i verkstan) så får man veta väldigt mycket om den personen på kort tid. Utöver det som sägs kan den uppmärksamme extrahera information även ur HUR något sägs liksom vad som INTE sägs. En del av mitt medvetande sysslar mer eller mindre konstant med underättelsebearbetning, en liten lek för att behålla skärpan och samtidigt ett bra sätt att bli medveten om hur mycket av sig själv man lämnar ut. Första minutens intryck av kunden var av en 08-baserad överspänd totalt egocentrerad människa med rubbad verklighetsuppfattning, obefintlig mekanisk händighet eller självkännedom därom och med en fysik och ett beteende som hos en amfetamintrippande kolibri. Uppger man därefter "spelar poker" som sysselsättning så höjs det flaggor. Spär man på med en vild story om alla rika människor man "praktiskt taget nästan känner" samtidigt som man inte riktigt kan redogöra för vart ens plånbok är så finns det röda flaggor nog för en nationaldag i Peking. Att samtidigt knalla runt och kräva allt ifrån mjölk i kaffet till gratis "lån" av grejer i butiken plockar inte direkt fram Rillemans mest moderliga sida.

Den verksamhet vi bedriver baseras på idén att vi hyr ut "verktyget" för olika arbeten, må det vara en lift , en golvslip eller en elsvets. Vi tillhandahåller viss rådgivning i valet av verktyg och en kortfattad instruktion för att i förekommande fall känna igen verktygets kontroller och styrorgan, alla saker är ju inte helt lika. Det är dock lika otvetydigt som underförstått att kunden själv (eller dennes ombud) måste kunna använda verktyget för att utföra arbetet. Eljest skulle vi inte vara en hyrfirma utan nån slags omöjligt diversifierade mångsysslare av typ "ACME". Den stora majoriteten av våra kunder har mycket god koll på vad de behöver och hur detta brukas. En mindre del av privatpersonerna vill ha lite råd först men har i övrigt en fullt tillräcklig grad av händighet för att klara av jobbet. Sen har vi den singularitet av inkompetens som nu bestämt sig för att vägen till nästa snabba klipp går via vår snöslunga.

Bensindriven fyrtaktsmotor med snörstart. Knappast raketforskning. Gasreglage, choke och en pumpblåsa för att trycka fram bränsle i starten, dragsnöre som på en utombordare. Ett handgrepp för inkoppling av själva slungan och ett för drivningen. Tankad och testkörd. Lastad och klar på släpvagn. Bra ingångsvärden kan man tycka...

Min dag började med att lyssna på ett klagokväde med insinuanta iterationer på temat "drog i tre timmar utan resultat", "missade tåget till Stockholm" och "min Canada Goose-jacka luktar bensin!". Ett gratis tips inför framtiden är att det bara är polarforskare som behöver dunjackor i 4000-kronorsklassen som arbetskläder, att om den inte ens hostar till på ett par försök så gör du fel och att vi inte belönar talanglöshet med pengar. Har du krav på ersättning för förstörda ägodelar så tänker jag inte lista ut det själv. Eftersom maskinen i fråga fått följa med tillbaka erbjöd vi oss att kolla den varför den lastades av och drogs in i verkstaden. Eder avlades på att tre personer under lika många timmar inte lyckats dra igång motorn. Min tur. Full gas, full choke och tre tryck på blåsan. Tänder på första rycket men vill inte riktigt gå igång. Två tryck på blåsan, tänker på roddmaskiner samt drar startsnöret först ut i hela dess längd och därefter rakt av. Går och letar efter en ringnyckel och ett nytt snöre. Kunden går och fyller på sin fjärde termosmugg kaffe på 15 minuter, vill "låna" först FM-hörselkåpor och sedan handskar. "Nej, ingen har några cigg och vi röker ogärna inne där vi hålls med bensin".

Nytt skitstarkt snöre. Startar klockrent på andra försöket. "Nej, den kan inte stå på tomgång på släpkärran tills du kommer ner till Brokind". Förevisar startprocedur och kontrollorgan. Lastar på kärra. Ger tips på hur man gör detta ensam. Väntar på det oundvikliga telefonsamtalet.

"Den går inte igång vad jag än gör!". Kunden tycker att Linköping är dåligt och dirigeras till mer närbeläget ombud (omtänksamt förvarnat) i Kisa för assistans och byte av förmodat jävelsurt tändstift. Exakta detaljer härvidlag oklara. Kunden, släpvagn och snöslunga åter i Linköping framåt eftermiddagen. Rilleman kidnappar annan kund i rent självförsvar och gör sig brådskande ärende ute i gasförådet under tiden. Hyresavtalet rivs. Får senare veta att ingen snö röjts, att slungan nu är i ett obrukbart skick och att kunden "tänker rekommendera oss till alla han känner!". Det hade varit enklare att bara köra över slungan med traktorn. (Eller kunden, när jag tänker efter.)

Vid ingången till en del berg-och-dalbanor finns anslag av typen "du måste vara minst SÅ HÄR lång för att få åka". Tänk vad bra det vore med ett motsvarande kriterium för hyrkunder; "Du måste vara minst så här HÄNDIG för att få hyra"! Ett pedagogiskt exempel vore att lägga en Glock i lösa delar på vår disk och bara hyra ut till kunder som kan montera ihop den på under 15 sekunder. Misslyckande härvidlag medför att turen går över till mig och man har så lång tid på sig att försvinna som jag behöver. (evil) Kaffeautomaten står visserligen på vägen ut men jag skulle inte chansa... (/evil)

Disclaimer; Alla likheter med nu levande eller döende personer är inte mitt fel. Känner du igen dig så har du större problem i livet än att nån skriver om dig på Internet!

Juldag. Dåligt med sömn. 10 rastlösa personer i ett hus. Livet cirklar
runt det fyllda bordet likt en stjärna runt ett svart hål. En meter
snö utanför avskräcker från alla försök till hurtighet. Blir nog
soffan idag, med en aldrig sinande kaffekopp. God fortsättning.

--
Skickat från min mobila enhet

Picasa

Jag är slö när det gäller att publicera mina alster men nu har jag slängt upp några i ett webbalbum. Tror de flesta motiven är från sommarens flygdag.

Välsignade okunnighet

Ett nationellt uppvaknande till ljudet av en rejäl smäll. Självmordsattentatet i Stockholm har anslutit Sverige till den tyvärr inte alltför exklusiva skaran av länder där åsikter förmedlas via chockvågor och splitter.

Redan vid tiden för bombningarna i London anade jag att det endast var en fråga om tid innan Sverige drabbades av denna sortens händelse. Vårt samhälle är en perfekt måltavla, dels på grund av vår stora frihet och dels på grund av vår djupt rotade inställning att "något sånt här inte händer i Sverige" vilket gör att vi inte ser faran innan den blivit verklighet. Om man ser till hur brutalt vår naiva oskuldsfullhet tagit ifrån oss är det inte svårt att dra paralleller med en slags nationell våldtäkt.

Det har sagts att det är näst intill omöjligt att försvara/skydda sig emot en attentatsman som är villig att offra sitt eget liv. I fallet med Stockholmsbombaren känns det som att den enskilt största "dämpfaktorn" var densammes stora okunskap när det gällde att hantera sina laddningar; en MYCKET otäck tanke. Flanörerna i omgivningen hade minst lika stor tur som den där där dagen på Vattenfestivalen när Gripen landade på egen hand. Innan utredningen börjar publicera några resultat är det dumt att spekulera för mycket men inledningsvis verkar de mörka krafterna vara märkligt talanglösa, lite som om man först fått sin inspiration från TV och sen utsett gängets kluns till martyr för genomförandet. Samtidigt som jag är mycket glad över att detta dåd inte medfört några förluster bland "friendlies" kan jag inte låta bli att hitta en hel bunt rätt självklara ändringar i upplägget som definitivt hade ökat verkan. För den intresserade är det bara att se CNN-inslagen från Irak/Afghanistan/Israel mfl om IED:s och roadside bombings. Kunskaperna finns där ute och om de hittar hit har vi problem på riktigt.

I vanlig ordning kommer vi väl att reagera med typisk svenskhet, gå några fackeltåg, lyssna på att alla som vill synas har talat klart och sen filtrera bort hela skiten ur medvetandet. För sånt här händer ju inte i Sverge. "Åtminstone händer det inte mig"...

Edit: Finns uppenbarligen minst en ytterligare person i landet som gjort samma bedöming som jag.

Konstigheter och kontraster

Efter att under de senaste dagarna har fått ge upp den ena striden efter den andra mot det entropiska förfallet i verksamheten har jag nu uppnått ett slags ekvilibrium och förklarar onsdagens resultat såsom 0-0. Prognosen är att jag fr.o.m. morgondagen kommer att bryta ny mark och därmed kunna beta av högen med uppgifter som fått vänta på bättre tider.

I brist på inspiration nog att trakassera/dissekera/raljera så vill jag som en ringa kompensation dela med mig av ett par bilder tagna under arbetsdagen. När jag tänkte spola av bilen lät detta sig inte göras med följande skriftliga motivation:


När det mesta fnissandet lagt sig började jag fundera på om det kunde vara så att lappens författare faktiskt är så förtjust i att smörja lastmaskiner att det rätteligen kan beskrivas som underhållande? Eller dukas det upp för konsert? Vår tvätthall torde ha en ganska oförlåtande akustik men detta är ju inget som hindrar att man kör ett uruppförande av "Adagio för två slampumpar och en tvillingkap".

Dagens andra bild härör från min resa med Defendern bort mot vårt kontor via glasmästaren för att få prisuppgift på en ny sidoruta till flakkåpan (Det blev dyrt. Dyrt är bra, men mest dyrt). På vägen anmodades jag ta med en del festparafernalia tillbaka emedan det under kvällen vankas nån slags demokväll av elverktygsnatur. Pappmuggar, kokplattor mm lastades in i Defenderns generösa arsle. Dock så hickade jag till och fick ett nytt skrattanfall när jag lastat ljusstakarna.


Kontraster brukar förhöja värdet av en bild, detta har fotografer varit överens om i alla tider. De rent fotografiska värdena av ovanstående må vara klena men innehållsmässigt så blir det en utmaning att hitta större kontraster än mellan en kolsvart Defender och de fem kandelabrarna som för tillfället ockuperar flaket.

(Flaket ÄR stort nog för en romantisk middag för två. Ska bara hitta kvinnan som faller för raggningsrepliken "Vill fröken följa med hem och tända bakljusen på min bil?")

Klappa till bara!

Denna moddiga sörja vi svårmodigt vada runt i kan ju få vem som helst att vilja gå i ide tills potatisen är klar på midsommarafton. Även om jag inte har några större problem att ta mig fram i trafiken längre så stör allt slask min känsla för det som är rätt och riktigt! Snö skall antingen vara kall, torr och grat... (nej, det var visst nåt annat, börjar om). Snö skall antingen vara lika jungfrueligt vit och orörd som en anemisk mö med ett Franz-Jaeger kyskhetsbälte, eller redigt plogad och upptryckt mot ett mitträcke på E4:an eller nåt så att man vet var man har varandra. Jag tror att jag fortfarande pratar om snö.

För att liva upp en smula avser jag dela med mig av några från erfarenheter kondenserade julklappstips. Då mina vanligaste arbetsuppgifter till stor del består av att lösa dåliga människors (se "kund") problem har jag skaffat mig en slags bank av ting som hjälper mig i mitt Sisyfosvärv. Det är helt enkelt saker som ingen borde vara utan och som i vissa givna situationer kan rädda både ens dag och förstånd.

• Kil att ställa upp dörren med. Älskade lilla tårtbit, flyttgubbens BÄSTA vän! Finns att köpa i gummi för en spottstyver och blir ännu billigare att såga till av trä hemma i garaget. Får plats i vilken ficka som helst och ser till att den förbannade dörren inte går igen hela tiden.
• Pumpspännband. Finns i alla storlekar och priser. Hör hemma i varje bil och släpvagn och gör livet så mycket enklare när tillvaron börjat handla om lastsäkring. Knyt inte fast Svärmor på taket med tvättlinan, dra åt rejält med spännaren istället!
• Spaklyftblocket är en relativt ny bekantskap och ett fantastiskt sätt att dra, lyfta eller spänna något med både stor kraft och stor kontroll. För tillfället räddar det min dag varje gång jag t.ex. måste dra fram en stor fastfrusen manskapsvagn (typ husvagn fast "brötigare") så att jag kan koppla den på bilen. Ett sant multiverktyg och ett måste i lådan. Små modeller ger 5-10 kN vilket räcker till mycket.
  
• På tal om multiverktyg så bör man ha ett sånt också. Jag må gnälla om att dess mejslar och annat inte är i klass med riktiga verktyg men när jag står där i skuren av spån som blåser ur byggfläkten med vargar nafsande i spikfickorna och tredje gradens koffeindelirium så är jag helt tillfreds med vadhelst jag kan fälla upp ur den där grunkan. Köptipset är antingen billigt nog att ha som slit och släng eller dyrt nog att kunna få den servad. Båda funkar. Men dyrt är roligare.
  
• Vikmugg och Spork. Det finns alltid någon lycklig fan som har en slurk kaffe kvar och med egen mugg finns inga motargument, Ge Hit!. När alla andra står och försöker pilla i sig fredagstårtbiten med ett frimärke till plastkaffesked hugger du och din Spork redan in på andra omgången. Vanligast i lexan men finns även i titan för samvetslösa individer som inte bryr sig ett svkatt om att flygindustrin redan har svårt nog att få tag på de legeringar de behöver! Sanna mina ord, om titanpriset går upp mer så kommer ni få se flygingenjörer börja jaga golfare...
• Cu Dhub Black Single Malt. En riktig "Cyndee Peterswhiskey"; mjuk, rund och kolsvart. Antingen för att fira att dagen är slut eller för att glömma att det är en ny i morgon.

Tänk även på de som inget har och fundera på om inte en del av julklappspengarna gör sig bäst i en bössa. (Nej, Johannes! Inte en SÅN. En IN-SAM-LINGS-BÖSSA!) ;-)

En kall omvärld

Sedan jag "därtill nödd och tvungen" registrerade mig som en del av den stora gemenskapen på Facebook har jag börjat förstå vilket tidsmässigt sjunkhål det handlar om. Några minuter då och då känns inte mycket men totalt under en dag försvinner massvis med tid. Efter att nyhetens behag nu lagt sig är det dags att återgå till bloggandet.

Wikileaks moraliskt obestämbare ledare Julian Assange måste leva ett spännande liv. Hans Robin-Hood-gloria verkar ha hamnat på sniskan i och med anklagelserna om våldtäkt och enligt senaste rönen i slaskpressen bör han nu också frukta för sitt liv då folk på höga poster "gärna skulle se honom död". Klart är att han inte lär stå på Hillary Clintons julkortslista annat än om sagda kort leverades med en BLU-82:a. Förr i tiden sprang det runt en massa hackerwannabes och tapetserade tillvaron med klyschor av typen "Information just wants to be free!" och gick sen och hade copy-party där man laddade ner Tetris på 42 disketter. När Wikileaks väljer att publicera en samlingsutgåva av Amerikanskt diplomatiskt skitsnack så slår de med imponerande kraft in en dörr som aldrig någonsin varit stängd. Möjligen bevisar de i processen ett par saker vi redan visste; att folk är dumma och att diplomater är som folk är mest. Det är ingen högoddsare att nominera herr Assange till titeln "Världens just nu ensammaste person" och han gör gott i att studera det historiska citatet "Der Feind liebt den Verrat aber nicht den Verräder". En grundregel för den som tänker avslöja någon annans hemligheter bör vara att ta minst så mycket betalt så att det räcker till en biljett hem, för man har definitivt bränt sina skepp. Blir intressant att se om det kommer nåt på allvar intressant ur högen med läckta dokument.

Trenden att ha prisvärd arbetskraft från våra östeuropeiska grannländer har varit stark under den gångna hösten och har nästan kunnat berättiga inköpet av en kort språkkurs för att ha en chans att veta vad kunden vill ha utan att behöva ta fram ritblocket.
-"Dobrechka no twietja?"
-"??"
-"Do-bre-chka... argh... Ra-ta-ta-ta-ta-tat?! Panjemajo?"
-"Do you want a ..Kalasjnikov?? We don't.."
-"Zsjut! Dobr.. Bohrhammer!! Ja?!"
-"Ahh! Bohrhammer, yes!! You want a hammerdrill! Bosch!"
-"Njet Bosch. Hilti!"
Jag ansätter att Polen inom kort kommer att överraska oss alla och placera en medborgare på Månen. Det är ju nästan oundvikligt med tanke på hur många vilsna polacker det verkar finnas i omlopp just nu...

Entropi, snöröj och nödreparationer

Jag har förklarat krig mot de entropiska krafter som bestämt sig för att fördela Jordens vatten i ett fint jämnt lager över tillvaron. Lika fort som det lägger sig angriper jag det med skyfflar och lastmaskiner och rakar ihop det i osannolika rader och helt naturvidriga högar. Jag har ansvaret för jobbets utemiljö och där råder min ordning eller ingen alls! Basta!

Temperaturen ligger nu i ett rätt bra spann, börjar närma sig -5 degC. Detta gör att den snö som faller är torr och lätt. Favoritintervallet är -5 och -10 degC eftersom det är kallt nog att bara behöva borsta bort snön från kläderna och samtidigt varmt nog att vara ute. Jag funderade lite på mattematiken i snöröjningen och formulerade teoremet "lidandet går mot oändligheten när temperaturen går mot noll". Töväder är vidrigt.

Defendern visade vid hemkomsten idag på ett underbart simultant sätt sina styrkor och svagheter när jag vevade ner fönstret på förarsidan. Först hoppade rutan ur sin lyftskena och blev kvar nere i dörren, lätt bekymmersamt m.a.p. min utomhusparkering. Sen visade det sig att man trots froststela fingrar kan demontera dörrsidan på två minuter utan tidigare erfarenhet, att fönsterhissen är busenkel och väldigt lättfixad och att britternas bidrag till byggkvaliteten är som italienarnas bidrag till krigskonsten. Allt arbete kunde utföras med ett multiverktyg och en liten bit lysplast. Fältmässigt minsann.

Exit Saaben

Även en blind höna kan hitta ett korn, och tydligen kan understundom även en Rilleman göra en vettig bilaffär. Efter ca fyra års billigt bilägande har jag och Saaben nu skilts som vänner. Den har kostat minimalt i underhåll och reservdelar och överlag varit en trevlig bekantskap. Många är de äventyr vi genomlevt. Flertalet av dessa är nedtecknade på bloggen. Att få tillbaka dryga 50% av det redan löjligt låga inköpspriset var en oväntad bonus och medverkar till att jag håller ner antalet gråa hår när jag betalar underhållskostnaden för Defendern, bilarnas motsvarighet till en exfru.

En mindre kul tråd på samma tema är att jag av någon anledning inte nås av inbetalningskortet på fordonsskatt. Trafikstyrelsen uppger vid påstötning att de skickat tre försändelser som samtliga studsat och kommit i retur varefter reglerna stipulerar att ärendet går vidare till Kronofogdemyndigheten. DE hade minsann inga problem att hitta min adress och få fram sitt meddelande, inte heller att ta rundligt betalt för nöjet. Förra gången blev det dyrt så denna omgången har jag legat på framkant. Telefonkontakt med Trafikstyrelsen ledde vidare till Skatteverket, Posten och på måndag även Fogden för att få påminnelsen raderad ur systemet. Så vitt man kan se är adressen korrekt och allt borde fungera förutom att alla skyller på någon annan. Posten kliar sig i huvudet och hänvisar till felfunktion hos antingen sorteringsrobot eller brevbärare men kan inte egentligen fixa felet. Det moderna samhället i ett nötskal? Med lite tur kan jag gå runt eländet mha framtida betalning via e-faktura. Återstår att få ett reg.bevis. To be continued...

Dagens utmaning

Uppgift:

• Ta ett produktfoto till en tidningsannons.

Ingångsvärden:

• Du råkar ha "en bra kamera" och utses till fotograf. Ingen frågar om du vet något om denna sortens fotografering.
  
• 3-4 personer har någon slags visioner om annonsen. 1 av dessa finns på plats vid själva fototillfället.
  
• 0 av ovanstående lyckas beskriva annat än mycket grovt vad de är ute efter i termer av själva fotots innehåll, disposition eller kan peka på en förlaga att efterlikna.
  
• Ingen kan svara på vilket format tidningen förväntar sig av fotot. Ni enas om att "en bra jpg duger".
  
• Efter en stunds studier av omgivningarna hittar du en mörk utomhusbakgrund som duger (= INTE innehåller 1000 distraherande små skitprylar) och en bunt arbetslampor att ljussätta med. Lågenergilampors vita ljus är riktigt trevligt när allt kommer till kritan, jag tror att jag kommer att vilja leka studio fler gånger.
  
• Person A skall enligt person B förbereda föremål C i tid till fotograferingen. A är inte synlig på hela dagen. När exakt ingen tid återstår innan fotografering gör istället person D en hjälteinsats och fixar föremål C med resultatet att personer E,F och G senare löper risken att brinna upp. Hårdrock minsann!
  
• Efter att ha lekt lite med olika vinklar och helt gett upp om att lyckas regissera "modellerna" börjar det bli kallt och bråkigt varför du drar av ett par serier som åtminstone innehåller det överenskomna motivet och stoppar undan kameran. "Fort men fel" är inte roligt men de bra bilderna där man får finslipa alla detaljerna i en studio brukar vanligtvis kosta lite mer än vad jag har i timmen... ;-)

(Fokus är helt åt skogen och skärpan kass. Jag hade för bråttom för att hålla koll på ISO, vitbalans och exponeringskompensation. Det som är något sånär bra är just ljuset då det framhäver produkterna och i övrigt inte ger några starka skuggor eller explosivt vita reflexer på kläderna. Vita gastuben mot svart bakgrund är mer tur än skicklighet men maximerar potentialen i den delen av bilden. Realismen i bilden är inte sämre än den i en Gantkatalog där ett gäng nervösa grabbar sitter i en timmerstuga i bara kallingarna och slipar sågkedjor/strängar om armborst...)

Creepy...

Jag tycker att det här landade lite väl nära "hemma" men har lyckligtvis alibi så det räcker. Nils, nån kommentar? Varför är det alltid "killen med cykeln" som gjorde det??

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8084282.ab

Jobbar hårt, tänker tungt

Det är på jobbet det tunga frågorna debatteras. Allvarsamma och Marianergravsdjupa konversationer över automatkaffet. Det som upptagit vår tid senaste dagarna är vad som händer om man prasslar med två systrar och båda blir på smällen... Blir barnen både halvsyskon och kusiner? Är det "duellerande-banjos-risk"? Som sagt, en tung fråga.

Vissa av våra högt värderade kunder taxerar personalens hårt ansträngda tålamod mer än andra. Dessa klassificeras inte helt sällan såsom "bokstavskunder", i det att man kan ana att de dras med populära sociala kryddor som t.ex. ADHD, DAMP eller ATP. För en tid sedan dök det upp en ny sort som uppenbarligen tror att en uthyrningsfirma är en blandning av museum och diskussionsklubb där man kan gå i timtals och ställa tusen frågor innan man slutligen försöker pruta på ett hyrpris om några futtiga tior. Jag hade mina aningar redan när det framkom att kunden jobbat "länge" på en närbelägen utbildningsanstalt och fick misstanken bekräftad när jag presenterades med ett visitkort; PhD. ;-)

Dagens förtjänsttecken

Dagens hjältepoäng går till firman Basler Turbo Conversions som på eget bevåg har tagit upp tillverkningen av vad som bara kan kallas för en modern och upphottad variant av klassikern DC-3.


En lätt igenkännbar visuell profil med en rejäl prestandahöjning borgar för en riktig succéhistoria. En given favorit hos alla som måste flyga last till oländiga platser. Nedan några av specarna.

• Stage III-Noise Certification
• Load - 5 tons
  (43 % increase from Piston DC-3)
• Power - PT6A-67R Turbo Prop Engines from Pratt & Whitney Canada

• Space - 1225 Cubic Feet
  (35% increase from Piston DC-3)
• Speed - 210 KTAS (24% increase from Piston DC-3)
• Systems - All NEW Fuel, Hydraulic, Electrical and Avionics

Naturligtvis vill jag ha en i julklapp. Alternativt får jag haka på Sven till Oshkosh nästa år och hämta en själv. Jag menar, hur svårt kan det vara jämfört med att köra hem Defendern från Växjö?

Allmän gasklagan

Efter en tids obeslutsamhet har jag nu beställt ett gäng General Grabber AT2 till Defendern. Dessa är aningens mindre visuellt kralliga än de Cooper STT som de ersätter, men är i gengäld tillåtna för vinterbruk. Förhoppningsvis är de även lite tystare och mindre törstiga också ;-). Jag förespråkar normalt sett dubbdäck men skyggar för kostnaden att ha dubbla uppsättningar hjul i den relativt kostsamma dimensionen 235/85 R16...

Bästa priset har jag fått hos ett lokalt ombud för Däckonline och således var jag dit en sväng och lade en beställning. På deras butiksdisk fanns ett intressant anslag som jag studerade medan jag väntade:

(Fritt ur minnet:) "Fyll dina däck med nitrogen! Expanderar inte vid uppvärmning! Komprimeras inte vid avkylning! Minskar slitaget! Håller trycket längre!".

Artigt, försiktigt och helt obevekligt bad jag däckmånglaren att redogöra för förhållandet bakom utfästelsen. Svaret gjorde gällande att vanlig luft innehåller vattenånga som antingen blir varm och expanderar eller kondenseras och fryser i däcket, och att nitrogenet är helt fuktfritt och fantastiskt jättebra för 50 kr per däck. Jag bad att få anmäla en avvikande uppfattning och började divergera tvärvetenskapligt och koncentriskt i hög hastighet. En slags pedagogisk ekvivalens till ett "suitcase nuke" om du så vill.

Innan butikspersonalen räddades av min tilltagande hunger (lördag är skräpmatsdag) hade vi gemensamt (nåja.. vissas bidrag var större än andras) gått igenom allmäna tillståndslagen (pV=nRT), Daltons lag (p=p1+p2+...) , funderat på vattnets kokpunkt i regionen runt 2 bar (120-130 degC nånstans..?), atmosfärens sammansättning med avseende på just kväve och slutligen kvävemolekylens storlek relativt syrets. Vi var på väg in i en stimulerande holmgång om däckmaterialens permeabilitet men som sagt.. magen kurrade till.

Det finns en ofrånkomlig fördel med kväve som däckfyllnad; det är brandsäkert. En däckruptur ger inget tillskott av trycksatt syre till en brandhärd, ehuru litet jämfört med alla andra bränslen i bilsammanhang. Men om man skall tro däckfolket så finns ju ändå ingen risk för ruptur eftersom kväve.. förlåt, "nitrogen" inte expanderar vid uppvärmning vilket alltså förvandlar saken till ett klassiskt "icke-problem"? Just brandsäkerheten har gjort att kväve använts inom motorsporten ett bra tag. Att det nu börjar leta sig ut i detaljhandeln tror jag mer beror på att gasproducenterna har anställt smartare säljare och att 50 kr är en så låg summa att medelsvensson inte tänker ens en gång på saken när han fått förklarat för sig hur diaboliskt farlig vanlig luft är i trafiken.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning kan läsa informationsbladet om nitrogen från en annan däckfirma. Säga vad man vill men det är inget fel på entusiasmen.

Rack attack!

Tack till Cattis som uppmärksammar mig på den pågående Rosa Bandetkampanjen. Jag har tidigare påpekat vikten av att checka sina bröst, eller få det gjort av någon annan. Spelar ingen roll om man pratar biologi eller mekanik, grunden till lång livslängd och god tillgänglighet är regelbundna inspektioner! Med det allmännas bästa för ögonen genomför jag så många okulära besiktningar jag hinner med. Den som så önskar kan få en fullständig genomgång, ett fint certifikat och frukost. Udda storlekar inget problem. Jag har strl 11 i handskar och kan greppa en basketboll med en hand... ;-)

För att inspirera fler att fokusera på frågan vill jag dela med mig av några riktiga mästare på området.

Tid är INTE pengar..

..men följer i många fall samma regler. Senaste tiden har jag haft anledning att fundera på hur vi som människor uppfattar den temporala dimensionens inverkan på vårt dagliga liv. De allra flesta av oss genomför ju en slags konstant tidsresa i en inte alltför sci-fi-mässig hastighet av "en sekund per sekund". I rent subjektiva termer kan det dock ibland uppfattas som att vi inte har någon tid alls till vårt förfogande i förhållande till de aktiviteter vi avser/förväntas utföra under en given (och ofta snålt tilltagen) tidsrymd. Eller, för den delen, att tiden går fortare när vi har roligt.

Det ibland den tröga TV-tittande massan så omåttligt populära programmet Skuldfällan har på ett sensationslystet sätt lyft fram somliga människors förmåga att låta sorglös ekonomisk optimism ersätta förståelsen för "plus och minus" samt "större än och mindre än". En ny generation får lära sig att det är dumt att handla skor för SMS-lånade pengar men att man slipper billigt undan och får nya pengar om man gråter fint i TV. Grejt.

Jag vet idag knappt en enda "modern människa" som inte klagar på att de inte hinner med, att det alltid är ont om tid. Vi må ha sexsiffrigt på bankkontot men hinner inte njuta av det eftersom vi är fullt upptagna med att stressa fram mellan alla saker vi "måste" hinna. Den moderna människans farsot är att vi är helt blinda för den fjärde dimensionen vi lever i, vi lever med en "tidsskuld".

Jag är rätt noga med min privatekonomi, håller koll på inkomster och utgifter, planerar så att det finns tillgångar tills de behövs och att det finns en vettig reserv om nåt oförutsett händer. De flesta jag känner gör så i någon omfattning. Pengar är ganska lätta att förhålla sig till då saker har ett tydligt värde och saldot är lättöverskådligt. Dröm då om min förvåning när en genomsnittligt normalekonomiskt begåvad person istället börjar tidsplanera som om minuten var 90 sekunder lång, som om det var fem kvartar på en timma och som om alla förflyttningar skedde med ögonblicklig maskhålsteknik. Den som konsekvent gör av med mer än sina ekonomiska tillgångar hamnar hos fogden eller rent av i fängelse. Den som planerar in mer jobb än vad som hinns med är "hungrig" och "framåt" (tillrättalagd konsultsvenska för två ganska grova tillmälen). Stundtals vet jag faktiskt inte vilka jag skall hänga ifrån lyktstolparna först när revolutionen kommer... målarna eller tidsoptimisterna?

När jag blir ombedd av tredje part att utföra något och till detta får en avsatt tid så tillämpar jag "Pi-regeln", dvs multiplierar den avsatta tiden med tre. Detta har visat sig fungera oerhört väl och belyser tydligt människans svårighet att överblicka skeenden i tiden. I de fall jag själv uppskattar tidsåtgång för något så lägger jag alltid till en marginal på upp till 50% för att kompensera för oförutsedda störningar och för att inget någonsin går helt lätt. Om jag vet att jag har lite tid att spela med så stressar jag mindre, tänker smartare och jobbar effektivare. Det är dessutom bra för ryktet att oftast kunna leverera senast på utsatt tid.

Det är svårt att "spara" tid på samma sätt som man gör med pengar emedan den hela tiden flyter. Däremot kan man använda den klokt och investera den så att den ger en framtida avkastning! Ett exempel ur verkligheten är att ägna tio minuter idag åt att inventera och städa i verktygslådan så att man slipper ägna en timma åt att svärande på fornsvenska åka och bråttomhandla saknade verktyg den dagen det blåser spån ur byggfläkten och man står upp till knäna i hydraulolja med en sågkedja i skrevet. Motsatsen är såklart att ta en NASA-approach och skjuta upp det, med förhoppningen att det dimper ner i någon ANNANS skalle.

Vare sig det gäller att balansera inkomst/utgift eller tillgänglig tid mot olika åtaganden så gäller att det är mycket enklare och snabbare att påverka (minska) sina UTGIFTER än att öka sina inkomster*. Det handlar om att skala ner, välja bort sånt som kostar (eller tar tid) tills dess att man återfår balansen och slutar gå back. Den som sen vill växa måste först skapa ett överskott, vare sig det gäller tid eller pengar.

* Om någon av mina högt värderade läsare vet ett sätt att snabbt öka sin lön med ett signifikant värde så är ni välkomna att PM:a mig. Det får gärna vara oetiskt eller osmakligt men helst inte olagligt.

Defender of the true fun!

Eftersom Saaben länge har verkat väldigt hängig och drabbad av långt framskriden tråkighet har jag haft tankar på att ersätta den med något annat. Till Saabens förtjänst må läggas att den till fullo uppfyllt sitt syfte, att "vara en billig bil som går att köra några år utan större kostnader för reparation och/eller underhåll". Den går fortfarande att köra men börjar nu visa tecken på tilltagande mekanisk degradering.

Alternativet att helt vara utan bil ett tag har varit uppe och vänt, jag har helt enkelt vant mig vid att kunna ge SJ fingret närhelst jag önskar och i övrigt köra runt med saker som är för tunga att cykla med. Alltså var frågan vad för slags bil som skulle ta över efter Saaben?

Sunda förnuftet påtalade tidigt att ett bra val vore ett fordon ut segmentet "småbilskombi", gärna något miljöklassat med en pigg liten diesel i. Billigt och bra. Sen fyllde jag 35, krisade, gav upp det här med förnuftiga bilval och gjorde helt om. "Miljöbil" kan ju lika gärna betyda att den passar bra ute i naturen, non? Jag har pga tidigare erfarenheter uttryckt en vurm för fyrhjulsdrift och framkomlighet. Fältmässighet och enkel service är fina ord i min bok... Bekvämlighet och komfort är något relativt. Och för fröknar i alla åldrar och storlekar.

Alltså kom det sig att jag efter månader av lurkande på Blocket en regnig torsdag satte mig på tåget till Växjö för att träffa en bilhandlare. Utan att avslöja för mycket så var det inte en utmaning alls att känna igen honom när han hämtade upp mig vid stationen för en provtur tillbaka till bilfirman. "There can be only one" som dom säger i Highlander innan det viftas med svärd och skit. Provturen var lätt överstökad och utfallet tillfredställande. Jag var rejält påläst om bilen i fråga och hade dessutom hela instruktionsboken som pdf i laptopen, en av alla små bidragande orsaker till att handlaren så småningom utvecklade en lätt glansig panna. Semper Preparatus*, Hellre dö än tveka och Cave Canem**! Jag slog till.

Färden hem var.. äventyrlig, högljudd och lång. En liknelse vore att rida en gallopptävling på en geriatrisk vattenbuffel iförd gummistövlar (buffeln alltså). Men hem kom vi och vårt första publika framträdande var nere på firman där vi rönte rättmätig uppståndelse. Plus att det genast avslöjades att vår kylare var behäftad med en läckande slang. Irriterande men enkelt åtgärdat. Alla försök att hålla motorvägsfart belönades med en förbrukning på 1,18 liter per mil. :-)

Under senaste veckan har jag nu haft bilen stående nere på firman för att i lugn och ro kunna gå igenom den, krypa över/under/igenom den och för att kunna byta lite enkla slitdelar. Överlag har jag köpt ett välvårdat exemplar ( -01) och är under omständigheterna nöjd. Designfilosofin skulle kunna vara Sovjetisk; allt som ska gå att ta loss sitter med en bult eller skruv. Allt är möjligt att inspektera/demontera "utifrån" och kupén har inte utvecklats nämnvärt sedan 80-talet. Saker styrs med spakar. Enkla grejer är utformade på ett excentriskt sätt som gör det tydligt att bilen byggts av tekniskt inavlade öbor.

Det mest spännande momentet har faktiskt varit att ta sig in i det parkeringshus i vilket jag förväntas ha min bil. Utan att överdriva så innehar jag nu båda rekorden för "högst bil" och "minst frigång mot tak". Hela färdvägen har mätts med laseravståndsmätare innan försöket gjordes och på lägsta stället (dörrkarm till garagets vikport) har jag 219 cm för att ta in 215 cm bil. I övrigt är det inga direkta bekymmer förutom att det i speglarna ser ut som att arbetslamporna när som helst ska skrapa i taket. Svängradien är som hos en pansarkryssare och kräver noggrann planering samt en liten backmanöver vid utfart, men inget värre än så.

Inför framtiden så skall en del kompletteringar göras. Bilen kräver pga sin storlek en del infrastruktur i form av anpassade domkrafter, bogserlinor etc. Dessutom är de M/S-däck som nu sitter på inte egentligen godkända som vinterdäck i byråkratriket Sverige varför det kan bli aktuellt med ett byte. Att bli påkommen med fel däck i en ofördelaktig situation kan bli dyrt på riktigt. Flakkåpan skall få en översyn och några nya delar, sen är den fin och hel igen. Till våren ger jag mig på att byta lite oljor (motor, fördelningslåda, två diffar..). Det är ingen högoddsare att anta att en del av dessa jobb kommer att beskrivas i bloggen.

Visst ja.. höll på att glömma. Så här ser den ut:


*Alltid redo
**Varning för hunden!

"Heli-prop"?

Under mitt sedvanliga technolurkande på obskyra webbsidor och idogt ifrågasättande irrande hittade jag en notis om en bunt tokigt stolta fransoser. Det gäller våra vänner på Eurocopter som har tagit fram något som tydligen är nyast och mest fantastiskt i hela ... någonsin.

Eurocopter X³, utläses tydligen "Ex cube" (eller i mitt fall "Cross cube".. :-), är ett extra snurrigt koncept för att lösa det pinsamma faktumet att helikoptern inte bara är plågsamt dyr, tung och servicekrävande.. den är långsam också. Den väldigt Franskt nyskapande idén går ut på att bulta fast delar man fått över från andra byggen på en av företagets flygetyg och låta den låtsas att den är ett litet fint flygplan istället, för att se om man kan lura upp den i någon slags respektabel hastighet. Det är således ingen ände på vingar, växellådor och propellrar. Tanken är att man ska låta huvudrotorn gå ner i varv under snabb färd framåt, allt för att undvika att den framåtsvepande rotorspetsen går igenom ljudvallen med allt vad problem detta skapar i bortfall av lyftkraft etc. Istället skall drivning ske av de sidomonterade propparna och viss lyftkraft skall fås av vingarna. Så långt är allt väl och det är faktiskt inte dummare än att det kan fungera. Men NYSKAPANDE? Låt oss bli svagt historiska:

1923, 9:e januari. Juan de la Cierva (Spanien) flyger för första gången sin nya skapelse; gyroplanet, eller autogyron som vi känner den idag. Strängt taget inte vertikalstartande men ändå en mycket god kompromiss mellan helikopter och traditionellt flygplan. En "vanlig" propellermotor för framdrivning och en huvudrotor som drivs av fartvinden. Lika elegant som enkelt.


1942. Foche-Angelis Fa 269. Tidig tiltrotor benämnd "convertiplane". Projekterad av nazisterna under krigets slutskede, lagd i malpåse och återupptagen på tidigt 50-tal i Brasilien. Bländande komplex mekanik med motor i kroppen och vridbar drivlina och dito vingmonterade motorgondoler.


1955, 11:e augusti. Första flygningen för Bell XV-3. Grunden för Bells satsning på tiltrotorkonceptet, som senare skulle leda till XV-15, V-22 och BA-609.


1957, 6:e november. Första flygningen för Fairey Rotodyne. En teknisk smörgåstårta av smaskiga Brittiska lösningar, i format av en Londonbuss... I praktiken en gigantisk autogyro med rotorspetsmonterade jetmotorer och turbopropar för framdrivningen.


1976, 12:e oktober. Första flygning för Sikorsky s-72 "x-wing". Hybrid av helikopter och fixed wing. Vingar, jetmotorer och en huvudrotor som kunde stannas och låsas i x-konfiguration under flygning. Det mest innovativa i konceptet torde ändå vara rotorns styrmekanism som opererade genom att man med datorstyrda ventiler strömmade luft från motorerna ut igenom klaffar i de symmetriska rotorbladen istället för att vrida dessa. Med den strömmande luften styrde man rotorbladets aerodynamik igenom varvet. Det projekterades även små jaktplan på temat.

(Tanken med att stanna en helikoterrotor i mid flight och låsa den i x-läge är kopplad till teorierna runt "oblique wing concept". Lämnas som självstudier för den hugade. En bra ingång är att googla "Ames-Dryden AD-1".)

2010, 6:e september. Första flygning med Eurocopter X³. "Eurocopter has begun test flights of the X3 demonstrator for its innovative High-speed, long-range Hybrid Helicopter (H3) concept, which combines excellent vertical takeoff and landing capabilities with fast cruise speeds of more than 220 kts."

Den enda slutkläm jag kan komma på efter allt detta är att OM man nu ska stå på axlarna hos de som varit före en så kan man åtminstone se till att man har rent på fötterna. Personligen gissar jag att X³:an kommer att floppa. Den ser ju inte det minsta "Fransk" ut!

Miljöbil. Rilleman style.

Jag har ju tidigare sagt att framtiden är fordon med elmotor i varje nav och kraftmatning från externt batteri/generator. Nu har det kommit till min kännedom att jag är i värsta fall minst lika smart som de fina människorna på Jaguar. Känns bra. Man kanske skulle börja köra Brittiskt? :-)


(Undrar vad som krävs för att mata Saaben med en gasturbin tro. I dess dagsform lär det ju snarast få bli en lösning baserat på ficklampsbatterier.))

En bra dag

Detta måste ha varit den bästa måndagen på länge! Efter att ha lagt två strån i kors redan i fredags fanns det nästan inget uppbackat arbete att ta hand om varför vi kunde ägna oss med liv och lust åt nya och spännande kunder. Nya uppdrag är roligare än gammalt mök och därför går det lätt. Vi hann till och med sitta en stund extra och prata om viktiga saker.

Eftersom vi innerst inne är ganska mjuka och fina killar pratade vi idag om hur "den perfekta doften" är för en kvinna. Största sannolikheten att någonsin få uppleva denna synes mig finnas hos en kvinnlig Spansk lastbilschaufför eftersom kombinationen som tydligen får våra helljus att lysa är doften av "diesel, fitta och apelsinlund". Ska man prata med folket på Chanel eller Wunderbaum?

Jag har inte varit alls flitig med att publicera de bilder jag tagit under året men har nu hittat en nisch där jag tänker fokusera. Fotosidan.se har en bildpool för flygbilder där jag nu lagt upp ett första försök. Det kanske bara blir en bild i taget i fortsättningen men det är en bild mer än ingen bild alls.

Spridda observationer

Jag vet att det verkar torftigt och inrutat på gränsen till autistiskt men jag uppskattar mina helgbesök ute på Tornby. Även om jag inte behöver något så är det kul att se på folk och att hålla sig a´jour med det senaste i hyllorna. Denna vecka var det uppenbart att "lönehelg" sammanfallit med den kollektiva uppfattningen "oh-shit-det-är-höst-och-ungarna-har-inga-kläder", varför hela stadens befolkning med barn i bävernylonsålder vallfärdade till reorna på Sport-och-fritidstemplen. Vilket vackert vimmel! Om city är stadens hjärta så är Tornby/Ikano i sanning Linköpingsregionens fiskala njure där strömmen av människor filtreras ifrån sina tillgångar.

Stor elakt mattsvart glidarhoj: 180 000 kr. Värsta breda däcken och extra högljudd ljuddämpare: 30 000. Svart skinnställ (tuggat av epileptiska jakar för rätta patinan!), stövlar, handskar, extra fransar, hjäm..: 20 000 kr. Neongul reflexväst från Jula: 79,90. Jag gissar att det är såhär det känns att gå på date med en Cameron Diaz klädd i en kort klänning gjord av av svagt förtätad mystik med liv av dimma samt foppatofflor...

En av de moderna televiserade trenderna verkar baseras på äkta hälfters geografiska belägenhet. Formatet är t.ex. [plats]-fruar, och platsen gärna lite exotisk. Jag vill slå ett slag (flera, egentligen) för en lokal version av detta framgångsrika koncept; Skäggetorpsfruar! På rak arm kan jag presentera de vanliga arketyperna:

• Skriktanten. En solkar favorit med en och endast en volyminställning; PÅ. Står på sin balkong och kommunicerar sina åsikter med sina (hörselskadade, får man förmoda) ungar och resten av kvarteret.
  
• Röktanten. Tre paket om dagen håller doktorn borta. De nikotingula fläckarna på fingrarna når nu armbågen och ger en vacker kontrast till den i övrigt vintergrå hyn. Alla fimpar sparas i en tom femkilos fefferoniburk på uteplatsen.
  
• Kröktanten. Förbannar bag-in-boxens intåg i hennes liv. Nu får hon ju inte lika mycket friskt luft som när alkohol kom på flaska.
• Pöktanten. Gör en sak riktigt bra. Barn. Mysbyxor 24/7. Favoritprogram: "Ensam mamma gökar".
• Iraktanten. En drogfri kombo av ovanstående. Familjens verkliga överhuvud, en maktfaktor bakom sin shoppingvagn på Willy´s. Håller med Jedikrafter sina ungar i någon slags terrorbalans. Var precis som alla mellan-östern-tjejer skitsnygg till den dag då hon förvandlades till sin mamma.

Ovanstående må vara onödigt elakt och cyniskt men kalla mig inte lögnare förrän du bott ett tag i mitt område.

Det ser brunt ut

Katastrofval. På något märkligt sätt lyckades Svenska folket se till att vi under de kommande fyra åren bor i ett land som riskerar att styras av ett litet oerfaret hobbyparti ute på extremhögern. Detta eftersom de stora blocken, som trots att de skyr allt samarbete med SD, inte kan hindra att partiet röstar varken med eller mot dem. Med lite tur får SD svårt att tillsätta sina mandat.

Nu står hoppet till att regeringen lyckas få till ett samarbete med MP, något som jag personligen ser en hel del fördelar med om man lyckas. Det kommer förhoppningsvis lindra den nationella valbaksmälla det här landet så rikeligen förtjänar...

Valyra?

Har just uttryckt en åsikt, står utanför vallokalen och observerar.
God uppslutning och lite mild förvirring. Inte en enda partiarbetare i
sikte, ovanligt. Gamlingar som med låga röster ondgör sig över
nysvenskarnas intåg, mindre ovanligt.

--
Skickat från min mobila enhet

"Elect, elect, elect!"

Som den oerhört fåniga rubriken antyder förväntar jag mig att ni alla röstar på ett eller annat sätt. Min filosofi är att demokrati och rösträtt är funktioner i den "samhälleliga kroppen" som om de inte används mycket väl kan komma att tillbakabildas likt gälar, svansar och päls har gjort på vår egen. Utveckling innebär nästan alltid anpassning men går inte alltid framåt. De av er som inte fattar liknelsen för att ni tror på kreationism/"intelligent design" får göra hur tusan ni vill då ni har större bekymmer än vem som styr landet...

2010 års val har på många sätt varit både intressant och spännande så här långt. Det har böljat lite fram och tillbaka mellan blocken och nu mot slutet är det i runda slängar endast 3% eller 180 000 röster som skiljer, till det borgerliga blockets fördel. Av allt att döma kommer vi att få se SD i Riksdagen, vilket jag tycker är rätt på grundval av att det är i enlighet med den demokratiska processen och fel på precis alla övriga sätt. Med lite tur visar de sig under kommande mandatperioden vara precis så värdelösa som de låter och blir om fyra år inte omvalda av dagens snorungar som då är fyra år äldre och har studieskulder/socialbidrag/husvagnsskatt som största politiska intresse snarare än invandrarpolitik.

En sak som stört mig är hur lika alla partier är i sina mål och uttalanden. De befinner sig alla på samma gråskala (SD undantaget, olika nyanser av brunt). Moderaterna har blivit ett arbetarparti, Sossarna älskar bilar och hatar bensin, miljömupparna klappar nu pensionärer istället för sälar och Lars Ohly ska gifta sig. Alla är för välfärden men på olika sätt. Härom dagen kom jag på en liknelse som jag tycker åskådliggör saken på ett tydligt vis. Arbetslivet är som ett hopp med cykel över en bred klyfta. På den sida du startar finns en ramp och ett litet hopp (modell "backhoppningsbacke"). Nedanför rampen ett skyddsnät som inte täcker riktigt hela klyftan. Sidan där du landar får väl representera pensionen eller nåt sånt... ju längre in du landar desto högre pension.

En bra start på livet är att få upp en så bra fart (utbildning, arb.marknadspolitiska åtgärder, sparkapital etc.) att du med lite lagom balanserande på vägen flyger över klyftan och landar på andra sidan, fortfarande med god fart framåt och utan att bryta lårbenshalsen. En dålig start ger dig inte tillräckligt hög fart att komma över klyftan och du faller ner i skyddsnätet, eller utanför om du vinglat till det rejält i starten.

Den borgerliga linjen verkar i liknelsen innebära att prioritera rampen; högre och bredare samt med fler trappor och handikappanpassad hiss. Alla ska ha så goda chanser som möjligt att klara hoppet till andra sidan.

Vänsterlinjen prioriterar istället skyddsnätet; detta skall göras så stort som möjligt så att fler kan hindras från att falla igenom/förbi. Det skall dessutom höjas upp så att nivåskillnaden mellan de som flyger och de i nätet är så liten som möjligt.

(Sveriges Pensionärers Intresseparti (SPI), borta i LZ, vill ha billigare kattmat och skyddsräcke så att de inte råkar drulla ner i nätet från sin sida... Vad ett dylikt räcke gör för en landande cyklist vill jag inte ens tänka på.)

Båda alternativen är bra, vilket man sen väljer beror i mångt och mycket på ens egen situation i livet. För egen del vet jag inte riktigt vart i liknelsen jag befinner mig. Antingen gjorde jag hoppet, kraschade och blev världsbäst på att klättra i nät eller så befinner jag mig fortfarande i luften men på en egen FL (VFR, höjd och riktning oklart) och i ett lite "ostyrigt" flygläge vilket ger en dålig överblick över LZ. Hur som helst får jag massor med frisk luft. Känns viktigt.

Morgondagen kommer att bli spännande och så länge du gör din röst hörd så skiter jag i om den är röd, blå eller grön (Är den brun blir det problem).

Positively stupid

Dags för ett litet exempel taget ur prövningen jag kallar vardag:

En hyrmaskin kommer tillbaka från kund med tanken till hälften full med diesel, är den då halvfull eller halvtom? Är det så enkelt som att ansätta ett positivt synsätt för att bli gladare här i livet? Kanske, men det funkar inte så bra för mig. Inte när maskinen i exemplet går på bensin. Det anses finnas mellan 3000 och 8000 språk i världen beroende på hur man räknar. Det är min tro att ordet [kund] på många av dem är ett tillmäle så grovt att det får boskap inom hörhåll att tappa pälsen.

Cetologiskt Svammel!

Vem i helvete kom på att valsång skulle vara avslappnande?! Nu har jag lyssnat på Internationalen åtta jävla gånger och klättrar snart på väggarna! Idiotiska påhitt av vänstergängade kristallmånglande lusekofteteoretiker som druckit en hink rödfärg!!

En sån dag...

o530. Revelj (har den som alarmsignal på telefonen, det enda som funkar). När jag motvilligt drar av mig täcket och sätter ner fötterna på golvet lämnar värmen kroppen lika obevekligt som ett tåg på väg med kanonmat till en front långt borta. Kroppen är trött, sliten och alla rörelser sker motvilligt. Om inte Solen bryr sig nog för att gå upp så vill inte jag heller. Höst är inte så mycket en årstid som en sinnesstämning i mitt fall. Snart börjar jag stalka igelkottar för att se var de bästa lövhögarna finns...

0700. Kaffet slut. Arbetsdagen börjar.

0800. Halar upp och monterar sista ställningsdelarna på omkring 8 meters höjd. Det gungar en del men känns säkert och bra. Allt lyftande och klättrande har gjort att jag i huvudsak är tillbaka i "flyttform" igen; fortfarande lätt som fan och förmodligen lika elak. Förra veckan antyddes att jag har "Stallone-ådror" på underarmarna. Jobbar Sly också med uthyrning tro? Mina dagliga arbetsuppgifter skulle kunna utgöra grunden för en helt ny styrketräningsfluga... "Först bygger du ställningen av delar som du halar upp en i taget medan du klättrar och balanserar som en apa, sen plockar du ner samma ställning och lastar den på ett bilflak som du hoppar upp och ner ifrån ett par gånger. Upprepa tills dagen tar slut. Smit emellan med några tunga lyft."

0900. Frukost. Min livlina. Förmodligen kollegornas också eftersom jag blir påtagligt taggig när blodsockernivån sjunker. Ett par mackor, nåt varmt att dricka och en chans att samordna dagens uppdrag med kollegorna. Sine qua non!

0930-1700. Ändlöst jagande och plockande. Jag arbetar tämligen planlöst eftersom ingen av mina planer lever längre än fem minuter ändå. Istället tar jag en sak i taget som ser ut att behöva göras och när en sak är klar fortsätter jag arbeta med det som för tillfället är närmast. Det är förvånansvärt effektivt eftersom det medför korta ledtider. Det finns hur mycket att göra som helst. Tanka, tvätta, smörja, köra truck, hämta kollegor, hjälpa kunder, lasta och lossa gods, underhålla fordon, hålla ordning och slänga skräp... alla småsaker som är så lätta att glömma bort när man har större projekt på gång. För att klara att arbeta på detta sätt måste jag helt överge mitt normala tankesätt och tvinga mig att acceptera att jag inte längre har full koll på vad som blir gjort, att göra vad som kan göras men inte kunna ansvara för slutresultatet. Att skylla på omständigheter bortom min kontroll är fan mer plågsamt än att dra visdomständer när man är van att se allt man gör som miniprojekt.

1720. Varför måste samma person som har gåvan att obehindrat kunna placera sig precis i mitten av vägar och gångar, helt utan känsla för att det finns en Värld bortanför näsbenet, OCKSÅ vara en av de personer som har all tid i världen att gå och dröna i underljudshastighet när jag inget hellre vill än att få köpa min müsli och gå hem?! Kretiner! Sossar! Civilister!!

Väl inramad konst

Farorna med att samla på sig för många cyklar kan inte överdrivas. En liten "samling" blir innan offret vet ordet av ett komplett vansinne! Svetsar fräser, slipskivor spinner och gnistor flyger igenom mörkret... Spring mot kullarna!

Ain't that a kick(-off) in the head?

Nyss hemkommen ifrån Växjö där vi har varit på kick-off med firman. Gott sällskap, god mat och viktig information har laddat mina batterier. Lördagens förbrödrande aktivitet var förlagd till Uråsa flygfält utanför Växjö där Motorevent håller till. Diverse misshandlade och stympade fordon manövrerades runt, och ibland över.. koner och hinder på tid. Det var lika roligt som knepigt. Höjdpunkten för de flesta av oss var de varv vi körde på folkracebanan i gamla Volvo 240:s. Jag har en minneslucka från min egen körning men från åskådarplats uppges det ha reagerats med förvåning, klentrogenhet över vem det egentligen var bakom ratten och därefter vilt jubel. Jag offrade måhända det perfekta vägvalet men hade i gengäld fina uppställ igenom kurvorna. Hörntänderna kändes angenämt vassa när jag klev ur bilen. Jag får ett fyrpunktsbälte att se bra ut. :-)

Kvällens middag intogs på hotellet vilket gav en tacksam närhet till kudden när ögonlocken väl började fladdra framåt sena kvällen. Starkare krafter än jag drog ut på stan istället och satt blekt och modlöst och stirrade på övriga som avnjöt den utsökta hotellfrukosten i morse. Största värdet av sammankomsten var att få träffa kollegorna på de andra depåerna och att med dessa få utbyta erfarenheter och uppfattningar om läget. Det råder stor spridning på hur depåerna arbetar i de flesta dimensioner men det fanns ändå ett stort antal beröringspunkter där de flesta har samma uppfattning. Intressant och lovande inför framtiden. Vi har en del att lära av varandra.

Viktiga frågor ställdes uppåt och slutsatser drogs utifrån det som fick gälla för svar. Det är i enkla ordalag "snafu" fast med något mindre bokstäver än tidigare. Saker är på väg åt ungefärligen rätt håll men på sicksack-kurs och inte så fort som jag skulle önska. För övrigt; årets listetta bland konsultfloskler är "struktur". Det är teh shit 2010 och exakt ingen (jag räknade) missade att använda ordet. Alltså har vi förmodligen betalat nån en fruktansvärd massa pengar för att berätta för oss att vi har dålig ordning, att vi är odisciplinerade och helt generellt "spelar pojkfotboll" i verksamheten (alla springer på bollen, inget riktigt organiserat passningsspel mot mål, du fattar..). Den lilla biten info kunde vem som helst ute i frontlinjen ha donerat helt gratis. För egen del anser jag att det är bättre att tydligt styra saker genom att stå vid en stor ratt, som på ett skepp, än att från avstånd hålla på att dra i en massa trådar som på en dockteater. När dockorna får nog skaffar dockorna en sax.

Mnemotekniskt multiverktyg

Jag är Rilleman. Jag har ett otäckt bra minne för vissa saker. Många saker till och med. Saker som triggas av associationer. Jag delar gärna med mig av det jag vet. Jag är hjälpsam.

Därför vill jag å det bestämdaste överklaga den fruktansvärt misstänksamma blick jag fick av sköterskorna/receptionisterna hos min tandläkare då jag, efter att de fruktlöst debatterat saken i mer än en kvarts timma inför försvarslösa väntande patienter, avslöjade att när framlidne Patric Swayze hångeldrejade med Demi Moore i "Ghost".. så var det "Unchained Melody" av The Righteous Brothers som spelades och inget annat. Rilleman kan filmmusik. Även om den råkar komma från en chickflick.

(För övrigt hade jag inga hål i tänderna, minimalt med tandsten och Världen sötaste tandhygienist.)

Split vision

Östgötacorrespondenten har en liten fototävling på temat "Sommarbilden". Första pris är en kompaktkamera eller nåt i den stilen. Jag blev frestad att underkasta en av de trevligare bilder jag tagit under sommaren en professionell granskning.

"Break left.. now!"

"Right!"

Tveksamt hälsotecken, men ändå!

Varsågod, något jag listade ut medan jag var ute lite i dagens verklighet:

"Why are miners never invited to parties?"

"They are boring people."

Gnissel

För länge sedan fick jag en fiskerulle av min far. Det var en enkel nybörjarmodell och jag kastade högt och lågt med stor glädje. Understundom i närheten av vatten och fisk men mest kastade jag prick på gräsmattan. Jag njöt lika mycket av utmaningen i att träffa målet som av känslan av mekanisk precision som förmedlades av rullens tysta viskande. Jag slet ganska hårt på rullen och tillslut hände det oundvikliga, något i den brast. Handtaget gick runt på ena sidan utan att reven rörde sig alls och problemets orsak låg dolt bakom kåpan.

Likt alla komplicerade saker var det lätt på gränsen till oundvikligt att montera ner rullen i dess precist frästa beståndsdelar. Naturen gjorde klart och tydligt att detta var rullens naturliga tillstånd och motarbetade mig idogt under hela hopmonteringen, men efter lång tid såg rullen ut som tidigare. Handtaget gick runt och reven hasplades in. Men något var annorlunda.

Någonstans inne ibland alla dessa komplicerade kugghjul och växlar hade saker hamnat i lägen de inte haft tidigare. Hela rullen skalv av obalans, friktion och snart hördes även ett klagande ljud. Det som tidigare varit ett glädjeämne blev nu en tråkig påminnelse om något som en gång varit. Rullen gömdes och glömdes. Jag hittade andra intressen.

Historien om fiskerullen är sann men inte viktig. Den tjänar dock som ett utmärkt exempel inför frågan jag egentligen vill belysa. Vad i hela världen ska man göra när en människa i ens närhet blir trasig och sen helt uppenbart inte lyckas få alla bitar av sig på rätt plats? Vad göra när någon förvandlats till något man inte längre vill ha i sitt liv? De som hävdar att "ärlighet varar längst" kan väl vara snälla och betänka att det är en dygd som betalas i en valuta som heter Lidande och att räntan är fruktansvärd. Att bara vända sig om och gå är ett alternativ men ingen lösning på samma sätt som trasigheten är en orsak men ingen ursäkt för klandervärt beteende. Tillvaron är ett Möbiusband, det du lämnar bakom dig dyker förr eller senare upp igen. Den som har tips på tillämpbara psykosociala geometrier* får gärna hojta till, för jag har fan slut på idéer.

*Jag lever gärna i en bubbla, så länge den har uppkoppling och mina cyklar får plats.

Mudding galore

I den mån det över huvud taget är nödvändigt att förtjäna att få skaffa sig en Landrover så påstår jag att jag efter dagens bedrift uppfyller villkoren.

Då min arbetsgivare i sin stora välvilja valt att vara sponsor åt nåt slags evenemang i en håla söder om stan har jag därför under dagen tillsammans med en kollega varit i de krokarna och lagt ut lite kabel. Kabeln är av en såpass manlig dimension att den kommer komplett med egen infrastruktur i form av en släpvagn på vilken den är upprullad (Den skulle säkert kunna tjänstgöra som högtalarkabel med reservationen att den känns föga "alvlik" till sin natur, dimensionerna antyder snarast troll ;-). Etablering sker på enklaste sätt genom att person 1 krypkör med bil/släp och att person 2 (den med lägst tjänsteställning alt. bara dum nog att inte sätta sig bakom ratten från början..) går efter och matar ut samt lägger kabeln tillrätta medan myggen går in i en bulemisk feeding frenzy. Normalt vill man ha kabeln där den får vara ifred och därför är det en bra idé att hålla sig nära väggrenar och skogskanter. I teorin.

Vatten är ett trivsamt element. Tillsammans med jord och vegetabilier utgör det dock ett jäkla räligt underlag att krypköra tungt lastad bil på. För att göra en lång historia kort så stod vår kära Ford alltså snart på en bit mark som var så blöt att det kanske gått snabbare att simma över den än att klafsa fram genom den. Med en rodeotjurs styrka och ett grävsvins teknik gjorde den sitt bästa för att fly. På nolltid stod den i fyra fina gropar.



Steg ett; koppla av vagnen. Steg två; olika lågväxlar/frihjulslås/gungningstekniker etc. flyttade på väldiga mängder lera men inte på bilen. Tvivel uppstod huruvida Ford faktiskt bygger mudderverk... Vi enades om att "detta inte skulle bli helt lätt" vilket underförstått medgav att vi började studera situationen ur ett "combat perspective" vilket i sin tur medger användandet av metoder och tekniker som i fredstid skulle anses som överdrivna/heltokiga/livsfarliga. Linor riggades, omgivningen brandskattades på slanor och lera grävdes med bara händer. I retrospekt så tror jag att det enda i vårt beteende som kan anses vara i närheten av professionellt är det att vi aldrig gav upp. Vi slogs för varje centimeter som vi närmade oss fast mark. Uppehåll medgavs endast för att låta drivlinan svalna, flytta fram plankor, tighta åt linor och för att mata fler mygg. På slutet ledde ett våldsamt spinnande på treans lågväxel förmodligen till att lera slungades ut ur däckmönstret (vilket äntligen gav lite dragkraft) och det allt mer torra underlaget till att Forden inte helt utan beslutsamhet skuttade upp på fast mark och sen en god bit till av bara farten. En okulär besiktning visade på att fordonet var huvudsakligen helt och att lera följer en helt egen fysik när det gäller kastbanor. Möjligen är den magnetisk målsökande. Släpvagnen drogs loss med ett par långa linor från fast mark och resten av kabeldragandet var bokstavligt talat en promenad i parken.

Detta att framföra motorfordon på dåligt underlag, understundom fastna och därefter reda ut situationen tilltalar både min äventyrliga och min analytiskt problemlösande sida. Ju bättre förberedd man är desto bättre förutsättningar har man såklart men det är häftigt att improvisera fram en lösning med vad man råkar ha till hands. Jag länkar till ett klipp som visar en rätt intelligent lösning som jag aldrig sett här i Sverige.

I den mån jag hade en tanke med inlägget från början så är det att påvisa att jag nog behöver den extra trygghet som följer med en bil med demonstrerat pålitlig fyrhjulsdrift, riktiga difflås och möjlighet att montera lite grabbig hårdvara. Att köpa en större spade till Saaben känns lite blekt på nåt sätt...

Synd att låta bli

Jag har det för jävla bra på det stora hela. Frisk, fri, full av tillförsikt och mentalt kapabel att filtrera bort allt det där andra... nästan. Då och då känns det som att jag blivit impregnerad av själva essensen av tjuriga maskiner i händerna på minst lika tjuriga kunder, läckande regnkläder och försenade födointag. Frustration är väl uttrycket som ligger närmast till hands och det är ett tillstånd som inte riktigt löser sig självt. Alla har sitt sätt att hantera problemet på. Somliga tar sig en stänkare eller sju. Andra pryglar familjen i Xbox (!) eller bygger flaskskepp. För egen del har jag fastnat för en mer ...fysisk approach.

För mig börjar arbetsdagen när jag druckit mitt morgonkaffe klart. Innan dess rör jag inte ett finger om så kunden står i ljusan låga. Möjligen går jag ut i verkstan för att inte få sot i muggen. På samma sätt slutar egentligen inte arbetsdagen förrän mina nakna fotsulor kliver ner på den kalla badkarsplåten hemma i lägenheten och det varma vattnet börjar skölja över dammiga och slitna muskler. Heta droppar som jagar varandra genom kort hår och nerför en ärrad topografi skapad av lika delar arv, hårt arbete och kompromisslös självdisciplin. En snabb schamponering brukar avsluta lögandet men ibland behövs det något mer.

Det är inget jag inte redan gjort hundratals, om inte tusentals gånger, så handen vet redan vägen. Passar mig bra att inte behöva titta eftersom jag blundar mot det varma vattnet. Den är lång, smal och är tydligt ådrad vilket bara måste vara naturens sätt att säga mig att den inte vill att jag tappar taget. Den ligger bra i handen även när den är blöt. Styv och med behaglig tyngd, men inte alls utan flex och spänst. Från de små håren dryper vattnet i rännilar ner mot badkarets botten tillsammans med virvlarna av tvålskum.

Med ett stadigt tag börjar jag dra fram och tillbaka, fast men inte hårt då det är lätt att bli för ivrig och göra sig illa. Jag kommer snart in i min favorittakt och det är så skönt att tårna kröker sig och varenda lyckocenter i skallen skjuter signalsubstanser omkring sig som om det vore champagnekorkar. Synapserna vet knappt om de skall lägga sig och dö av ren njutning eller fara i luften som ett smatterband. De gånger jag lyckats övertala en partner att hjälpa mig med detta har inte varit helt utan fördelar men i ärlighetens namn gör jag det både hellre och bättre själv. Det handlar om bio-feedback på mycket basal nivå och att mata signalerna genom ett externt system leder bara till kalibreringsproblem, lag i styrningen och dålig utslagsbegränsning.

Hårdare, fortare! Musklerna i armen börjar stumna, senor ömmar och jag byter hand innan jag får kramp. Naturen har givit mig två (händer) och jag tar för mig med bägge! Lyckligtvis får jag nog precis innan jag börjar dra blod eller nåt lossnar, jag håller det inte för otroligt att det skulle kunna gå så långt om det vill sig illa för precis så skönt är det. Knäna är en hårsmån ifrån att vika sig och när jag drar efter andan märker jag hur andfådd jag är. Tystnaden när jag stänger av vattnet och sveper handduken om mig är öronbedövande. Lugnet är återställt. Resten av Världen med sina bekymmer bleknar bort och får klara sig utan mig tills i morgon.

Jag skäms inte en sekund och njuter helt skamlöst. Om du har en egen så vet du hur skönt det kan vara. Ni som saknar kan få se en bild på min snygga så att ni vet vad ni skall leta efter. Du vet att du vill.

Kort (men snabb) kurs i italienska

För dem som vet vem Riccardo Patrese är så är följande klipp lika hysteriskt roligt som en av personerna i bild... Dagar som denna önskade jag att jag talade mer italienska, även om jag utan problem förstår andemeningen i det som sägs. :-D



Edit: Visst fanns det en textad version...

Betraktelser under gång

Större delen av tiden på båda sidor om lunch har tillbringats till fots. Jag har likviderat ett gammalt och nästan glömt presentkort från Stadium och där införskaffat ett par nya skor till höstens strövtåg. Att gå är ju liksom en hobby och mina preferenser är väl närmast "långt, ofta och gärna". Det är bra motion, går inte snabbare än att man hinner tänka på viktiga saker under tiden och har ett avgjort litet carbon footprint. En alternativ förklaring är att min mor under graviditeten blev överkörd av ett hundspann; ergo, jag har husky-DNA.
Det är få delar av min kropp som det pjoskas lika mycket med som just fötterna. Jag väljer skor som jag väljer cyklar helt enkelt; Jag provar och om passformen då är perfekt så spelar priset ingen roll. Visst finns det ofta billigare/enklare alternativ men stoppar man en skodamotor i Ferrarin bara för att spara deg så kan man ju lika gärna odla vaxbönor och rösta grönt... I det här fallet föll valet på ett par låga kängor från Timberland, med det löjligt långa namnet "Men's Washington Summit Mid Hiker". Lästen är, relativt mina fötter, helt perfekt. Skorna kändes ingångna från första steget, sulan har rätta svikten och böjer sig på rätt ställe under foten och snörningen är fast men inte hård likt ett handslag mellan statsmän. Vibram-mönstret kommer att tjäna mig väl när hösten luckrat upp underlaget och GoreTex-membranet.. nåja, det gör åtminstone ingen skada. Ett par bra strumpor med hög yllehalt tar hand om fukten. Designen har uppenbara drag av klätterkängor med kraftig orange nylonväv och högt uppdraget gummi. Det är en förvisso en Amerikansk produkt men om man håller den tätt mot örat så småljuger den tyst på tyska (krigsförklaringarnas och höghöjdsalpinismens förlovade språk); "..steigeisenfest...".

Ett besök på biblioteket avslöjade att tidningen "Allt om Hobby" i senaste numret har ett reportage om Flygvapenmuseum och att de nog bör anse sig grundligt piskade av yours truly. Det var intressant att se att deras reporter valt nästan exakt samma bildvinklar som jag men fått med mer störande reflexer. Pwn3d!

Cykeltidningen Kadens innehöll en annons som jag inte behövde se, på samma sätt som min landsvägshoj inte egentligen behöver ett par Citec 3000 S Aero (och absolut inte kolfiberversionen!) . Undrar hur de står sig mot Fulcrum 3:orna? Nils! Var är du när jag behöver dig?! ;-)

Händelser i närmiljön under senaste tiden har fått mig att fundera på fenomenet Facebook. Jag använder ju själv rätt skamlöst bloggen som en kommunikationskanal för högljudda insinuationer när saker av olika skäl inte lämpar sig att säga helt öppet. Detta är en medveten strategi från min sida då jag dels har en klar och tydlig målgrupp som jag vet nås av informationen och dels mår bra av att få gnälla av mig under kontrollerade former. Tack för ert tålamod. Jag undrar ofta hur många Facebookanvändare som ens funderat på hur andra människor tolkar bilden de presenterar av sig själva. Att vara öppen är bra men att gå över gränsen och bli indiskret känns som ett misstag. I ett samhälle där fönstertittare och stalkers är brottslingar lägger man själv ut sitt privatliv på webben till allmän åskådan? "Webben - Aldrig har så många haft så lätt för att kritisera allt du gör och allt du säger".

Under senaste femårsperioden har det varit ett flertal storartade bröllop i bekantskapskretsen. Jag tycker om bröllop. Äktenskap förstår jag dock inte alls. Varför skulle jag frivilligt vilja ingå i något som bara kan sluta på två sätt; skilsmässa eller döden? Inför valet i höst tar jag därför åter upp kravet på äktenskap med maximal giltighetstid på fem år, varefter man aktivt får förnya förbundet. Eller låta bli.

Någon av dessa irriterande gratispublikationer som arbetar enligt klipp-och-klistra-journalistiska metoder hade idag en löpsedel som påstod att "Var tionde ung tänker rösta på SD". Detta finner jag inte alls anmärkningsvärt då jag redan visste att minst var tionde "ung" är helt dum i huvudet och inte ens duger som fyllnadsmassa runt slutförvarat kärnavfall med mindre att man utfordrar dem med blymönja först.

Dagens PK-fråga gäller det stora landet i väster där befolkningsgruppen som tidigare slentrianmässigt klassificerats som "nördar" nu vill kallas vid sitt rätta namn; "Sci-Fi Americans". Qapla'!

Udda observationer

Sommaren har på intet sätt släppt taget om dagarna samtidigt som kvällar och nätter börjar vänslas lite med hösten. Semesterperioden (som i vanlig ordning inte drabbat mig personligen) är över för den här gången och vi är nu nästan full besättning på firman igen. Det har fungerat bra även när vi varit få men har stundtals varit ansträngande för både kropp och sinne när kunderna hopat sig. Vikten av rutin, samordning, kommunikation och framförhållning har aldrig varit tydligare. Jag trivs utmärkt på firman och blir kvar ett tag till. Så länge jag upplever nya saker varje dag så har jag inte tråkigt. :-)

Under augusti månad har jag satt mig för att i så stor utsträckning som möjligt undvika socker och sötsaker. Jag har länge haft en irriterande ovana att stoppa i mig snask när jag borde ta en macka eller något annat med ett mer substantiellt näringsinnehåll. Att tala om ett sockerberoende låter ju dramatiskt men det är inte alls osant. Kroppens respons på sockret liknar den hos flera andra betydligt farligare droger och jag har genomlidit milda abstinensbekymmer liknande de jag sett hos personer som slutat röka. För att göra det enkelt för mig så har jag formulerat den enkla regeln "Inget socker!" och sedan slaviskt följt den. Efter snart två veckor börjar jag känna effekterna i form av att jag nu vill ha riktig mat när hungern gör sig påmind och att jag tittar på godis med närmast avsmak. Det är för tidigt att säga efter bara två veckor men i takt med att kolhydrater ersätts med en mer proteinrik diet så tror jag att ämnesomsättningen börjar ställas om en aning och med lite tur börjar jag lägga på mig lite vikt igen. Efter snart 20 år är det fan på tiden. Min blodsockernivå är i alla händelser mer stabil nu än tidigare och det är gott eftersom den är direktkopplat till mitt humör.

Ett annat pågående projekt är att göra mig av med så mycket som möjligt av de gamla prylar som bara samlar damm i lägenheten. En del saker är lättare att skiljas ifrån än andra. Blocket är din vän...

N eller 2?

Även om jag oftast hittar variabeln "n" inom mattematiken så vill jag slå ett slag för själva bokstaven, och vikten av att hålla ett öga på den i språket.

Platsen: ett internetforum för terrängbilsåkare. Grabbiga grabbars gäng...
Sammanhanget: förberedelser inför samåkning till nåt slags event/mästerskap.
Olyckligt yttrande: "..och sen vore det ju kul om vi kunde köra i kolon!"

Epic fail.

I all blygsamhet..

..vill jag bjuda på inte bara den första bild jag tog i samband med flygdagen den 12:e juni, utan även den första bild jag någonsin utsatt för Photoshop. Jag har bara petat runt lite och dragit i reglar hit och dit utan egentlig plan men är ändå inte helt missnöjd med resultatet. Färgerna blev ju glada som på ett gammalt vykort eller nåt... Nu ska jag läsa på lite och ta hand om de övriga 3000 bilderna. :-) Jag önskar att jag kunde bjuda även på ljudet från överflygningen.

Påvlig problematik

I vår serie om udda existenser i den sommarsvenska biotopen har vi nu kommit till en av de minst uppskattade, nämligen småpåven. Småpåven är inte så mycket en person som en samling icke avundsvärda egenskaper hos en person vilka tillsammans resulterar i en social kontaktyta som får andra människor att vilja hoppa ut genom fönster.

Småpåven är ofta någon på låg eller mellanhög nivå i en organisation eller i ett företag som går och när stora idéer om hur saker "borde" vara men som helt eller delvis saknar mandat för att ändra något på egen hand och som inte greppat konceptet med en befälskedja. Han eller hon har ofta varit med ett tag och har ofta fastnat i ett fack av verksamheten där de har sitt huvudsakliga fokus. Småpåvar är mycket territoriella varelser och tolererar inga intrång i det utrymme som de betraktar som "sitt" ansvarsområde. Detta är dock inte på något sätt en dubbelriktad funktion, där småpåven sedan håller sig för sig själv i sin grotta, utan medger att småpåven i sin tur mer än gärna meddelar omgivningen även vad de borde göra i varje givet fall. Och vilket som är bästa sättet att göra det på. Med 1000 ord eller mer. Just småpåvens stora kunskap och/eller erfarenhet (faktisk eller inbillad) är inte ett lika stort problem som densammes oförmåga att omsätta den till till egen praktisk handling. Saker som skall göras existerar helst i ett slags "perfekt planerat" semiteoretiskt tillstånd tills någon annan behöver ha det och därför ser till att det blir gjort. Småpåven svarar inte mot någon annan deadline än sin egen. Att invända mot något småpåven säger är att jämställa med att slå denne i ansiktet. Det kan bara finnas en rätt väg och den har småpåven precis visat dig och kommer att göra så igen om det så ska ta livet av er båda två. Att försvara sin auktoritet inom området är överordnat till och med andningen. Mindre påvliga personer brukar härvidlag resignera och sluta deltaga i (det hopplöst ensidiga) meningsutbytet vilket av småpåven tolkas som samtycke enligt reglerna för walk over. Småpåven FTW! Titelkåthet är ett annat utmärkande drag hos småpåvar. Detta som ett hjälpmedel för att inför omgivningen markera sin något höjda status. Formatet brukar vara av typen "n-chef", där n kan stå för ex.vis. "hamn", "verkstads" eller "koktross".

Småpåven har oftast minst en högre chef, som i småpåvens ögon inte skulle kunna göra något rätt ens med slumpens hjälp och som troligtvis fått sin tjänstegrad i ett flingpaket. Då småpåven definitionsmässigt saknar maktbas och formellt är underställd sin chef är öppna konflikter sällan förekommande. Istället klämmer småpåven i med ett hurtigt "Javisst, genast Chefen!" och går sedan och tjurar/gnäller lite och gör precis tvärtom enligt eget huvud. Småpåven fungerar lika väl i en hierarkisk struktur som en bojsten fungerar som simdyna. I sin relation till kollegor och övriga anställda har småpåven ett stundtals ansträngt gränssnitt. Det självpåtagna arbetet med att "styra upp allting" tar så mycket tid i anspråk att någon annan får sköta det egentliga arbetet och faiblessen för att helt självklart fördela dessa sysslor mellan de övriga möts av ett för småpåven obegripligt ointresse. Småpåven, som ofta misstar chefsskap för ledarskap, tycker att han eller hon är en naturligt utmärkt ledare medan omgivningen snarast associerar till en bakelitstav. Gärna applicerad på sagda småpåve. Där solen inte lyser.

Sommaren är småpåvens tid. Äntligen tar chefen semester! I småpåvens ögon är detta helt synonymt med en fältbefordran, för vem annars ska styra verksamheten? Och vem är bättre lämpad? Han eller hon fyller detta självupplevda maktvakuum så fort att kollegornas trumhinnor möts i mitten av huvudet på grund av chockvågen. Även om luttrade kollegor med väl utvecklad motståndskraft inte går att påverka så brukar sommaren innebära färskt blod i form av arbetslivets egen kanonmat; Sommarvikarien. Äntligen någon att leda! Äntligen någon som inte säger emot! Under några korta sommarveckor får småpåven leva upp och äntligen vara chef istället för Chefen. Mot slutet av semesterperioden återgår saker till det normala och småpåven återgår till sin lilla ansvarsområdeskokong (surpuppestadium) i väntan på nästa sommar. Enda kända bekämpningsmedlet mot småpåvar verkar vara av mellanpersonlig biomekanisk natur men lindring kan fås genom förebyggande organisatorisk verksamhet med upprättandet av tydliga vatentäta skott.

Varmt hjärta

Det fina vädret har väl knappast undgått någon och vart man än tittar så ser man olika strategier för att hantera värmen. Kroppen är fenomenal på att hantera olika klimat och när det är varmt vill den kyla sig genom att öka det ytliga blodflödet och genom att svettas. De människor som då väljer att vara inaktiva som överkörda grävlingar kommer ju snarast att motverka detta genom att hålla en låg puls och inte få igång en effektiv svettutsöndring. Detta är ofta samma människor som har svårt att se det kloka i att i högsommarvärmen dra en attackrunda på inlines. FYI: det var jätteskönt och jag är i bättre form än vad jag trott. :-)

Nytt högvattenmärke

Det har varit väldigt stilla på blogghorisonten senaste tiden men nu har jag fått tummen ur och gjort ett litet gästspel hos Sven appropå det nyligen färdigrenoverade Flygvapenmuseet. Det är helt makalöst vad han lyckats trolla fram ur det bildmaterial jag försett honom med! Det känns fint att kunna lägga titeln "gästbloggare" till de övriga. :-)

Lyckligt manglad

Åter hemma i soffan. 862 bilder på kortet. En försvarlig andel av dessa saknar värde men andra är lovande. Jag har lärt mig massor om min kamera och fått en del att fundera på. Vädret har varit riktig bra, med sol på förmiddagen och mot eftermiddagen lite dramatiska moln som fin bakgrund. Regnet började falla i samma ögonblich som speakern annonserade flygdagens slut. Jag är toktrött. Mycket beroende på att jag varit på fötterna hela dagen men mest på att jag inte iddes ta ett tresiffrigt könummer för att få tag på käk. Nu ska jag mumsa kebab och sen får vi se om det blir nåt mer stordåd.

Väderrapport

07.30 och nästan helt molnfritt! Gårdagens vind har gjort nytta och idag verkar den inte lika kraftig. Nu är det frukost och sen ska allt packas i fotoryggsäcken. Precis som vanligt vill jag ha med mig mer än vad jag vill bära på, men vafan.. Igår installerade jag Faststone Image Viewer på laptopen (skönt att kunna ta backup på minneskorten på plats och radera värsta flopparna direkt) och kan nu titta på även mina RAW-filer i lite mer detalj. Det snabbar upp feedbackprocessen när det gäller att hitta de bästa inställningarna. Gårdagen visade tydligt hur viktigt det är med exponeringen för att få fram detaljerna hos motivet. Hemma använder jag sen Elements 8 för finliret.

(lånad bild, men jag tror jag ser den här idag :-)

Jag har telefonen med mig under dagen men räknar inte med nåt större livebloggande då jag tänker springa runt som en Nikonsponsrad sockerstinn femåring i ett lekland och bara ha skitroligt. Däremot tar jag med mig anteckningsblocket och samlar ner tankarna för senare bruk. Party On, och om du är i närheten; kom hit!

Återstoden av dagen

För att komma tillrätta med cykelbristen besökte jag ett närliggande vattenhål som brukar ha bra hjulknark. Där föll jag för en slank, snabb och alltigenom vacker skapelse (ja, jag väljer kvinnor och cyklar på ungefär samma kriterier). Cresent Valkenburg kvalar in som retrofixie och singlespeed i ett tack vare ett vändbart bakhjul med frihjul på ena sidan. Den har stor personlighet och är väldigt skön att cykla. Den har förvisso bromsar på styret men det var en behaglig känsla att vara direktkopplad till sin egen hastighet. Tyvärr funkar inte en Valkenburg som vardagscykel då jag behöver något mer praktiskt och mindre förfinat att plöja genom tillvaron med. Jag vill egentligen inte ha en massa växlar men behöver dem likafullt.

Efter en stunds promenad stod jag på Haga Cykel och botaniserade. Jag brukar få hållas medan personalen tar hand om kunder som tar mindre än en halv dag på sig att välja. Jag hade nästan gett upp hoppet när Jeff pekar ut ett ex jag missat. En Mongoose Sabrosa, Taiwantillverkad MTB-hybrid med stel gaffel och SRAM X-4 växlar. Mekaniska skivbromsar. Feta 29" slicks. Acceptabelt pris. En provcykling fällde avgörandet och efter en tur hem för att hämta kameran bar det av mot Malmen.

Jag tog det som ett gott tecken att det första som mötte mig var Flygande Veteraners DC3:a som elegant och välpolerad gjorde några inflygningar. Jag befann mig tämligen välplacerad nära banänden och gjorde halt för fotografering. Jag fick snart sällskap av en holländsk flygentusiast som kommit till stan för att ta bilder åt några tidskrifter han jobbar åt. Då vi båda jonglerade substantiella ekonomiska värden i optik kom vi att prata om ditt och datt runt temat flyg och fotografering. Holländaren hade en vag idé om att skaffa ett presskort inför morgondagens uppvisning och tyckte att jag gott kunde haka på. Det var en miljon människor som trängdes på muséet och jag hade inget bättre för mig så vi stövlade in hos vakten och frågade efter presscentret. Stressade människor ifrågasätter inte så mycket som de borde varför vi pressades in i en grupp folk som skulle åt ungefär samma håll i ungefär samma ärende och lotsades upp till Helikopters besöksavdelning. Där såg jag mig omkring en stund och gick sedan ut på plattan där förberedelserna var i full gång även om det ännu var ganska glest mellan sevärdheterna.

Vädret var väldigt blåsigt och regnet kunde liksom inte bestämma sig. Jag fick nog av blåsten och klev in i jakt på kaffe. Det visade sig att mellan mig och holländaren så känner vi alla i hela Flygvapnet med omnejd och medan han letade efter någon som han eventuellt kunde få flyga med till F7 träffade jag på en informationschef hos en större Svensk försvarsmaterieltillverkare som tyckte att jag var lik min far. Vi har träffats i liknande sammanhang tidigare varför jag presenterade mig och fyllde i hans minnesluckor. Som tack för detta styrde han genast bort mig mot en svärm av mycket trevliga och allerta officerare som gav mig kaffe, snabba gula kolhydrater, ett divisionsmärke och pass till flygnördshörnan ute på fältet inför morgondagen. Sweet! Resten av tiden minglade jag bara runt och pratade med folket från F7 som jobbar med veteranflygplanen. De vet också vem Far är men det är Mors namn som får dem att darra... ;-)

Jag hade lite tur med vädret på hemvägen och slog regnet med knapp marginal. I morgon gäller det! Flygdag, yay!