att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.
--
Skickat från min mobila enhet
torsdag 8 december 2011
Trevligt
Ta till protokollet att morgonen ännu så länge varit god mot mig och
att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.
att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.
tisdag 6 december 2011
Funderigar kring ett öde frukostbord...
Undrar om jag inte precis formulerat ett nytt axiom (?):
"Ordningen inom en verksamhet kommer aldrig att vara bättre än
ordningen på dess deltagare".
För mitt vidkommande skulle det, deprimerande nog, förklara en hel del.
--
Skickat från min mobila enhet
måndag 5 december 2011
Återkoppling, syndaflod och snökaos
För ett tag sedan ondgjorde jag mig över den infantila fördumning som utgöres av de moderna krigsspelen. Nu har även Röda Korset fått upp ögonen och lanserar en seriöst nyskapande idé som skulle kunna innebära att det både blir slut på krigsromantiseringen och att de som fortfarande vill leka låtsaskrig med varandra kan göra det, och på kuppen kanske t.o.m. lära sig något nyttigt! Man vill i korthet se till att krigsspelen utformas så att spelaren får lära sig om, och följer, internationell humanitär lag. Detta innefattar att följa de av krigets lagar som regleras i t.ex. Genéve- och Haag-konventionerna. Pang-pang men med tanke bakom, konceptet borde tilltala åtminstone de som insett hur lite kunskap som egentligen krävs för att trycka in en avtryckare jämfört med hur mycket som krävs för att veta när man skall låta bli.
Gårdagskvällen vattenläcka i utkanten av Skäggetorp gick mig helt förbi då jag har den goda smaken att bo något eleverat jämfört med pöbeln. Av bilderna att döma var det ganska livat när det begav sig och det är väl tur att det inte var traditionell vintertemperatur ute, för då hade jag fått ta skridskorna istället för cykeln till jobbet i morse. Det som slår mig är hur enormt bibliskt det känns med en syndaflod igenom Skäggetorp, även om just denna inte rensade upp fullt så mycket som den skitade ner. De delar av Skägget som jag passerade på vägen hem ifrån kvällens besök på simhallen var avgjort fortfarande ganska fuktiga. Läckande vattenledning får väl i fortsättningen betraktas som en av stadens återkommande traditioner?
Morgonens nyheter förnekade sig lika lite som reaktionen hos alla människor som gått och önskat sig snö och nu fått det. "SNÖKAOS" var ordet sa Bull... SMHI utfärdar varningar, folk blir hysteriska för att de fått sånt där läskigt kallt och vitt på bildäcken och det står småfranska bilar i varenda dike. För egen del höll jag på att bli omkörd av min egen bakaxel när jag icke helt utan viss livsglädje med firmans pick-up gasade mig ur en 90-gradersböj. Det räckte med den i skuggan kvardröjande morgonfrosten för att tappa greppet. För bilen vill säga, jag behöver provoceras mer än så.
Som slutkläm önskar jag meddela att jag ånyo gjort mig omöjlig i motionsbassängen på Simhallen. Denna gång genom att pga immiga glasögon och spetsigare formtopp (spekulation, författarens anm.) helt missa när jag kommit ikapp övriga motionscrawlare i banan och därvidlag kanske en gång för mycket råkat kittla en eller annan redan vilt sprattlande fotsula... Jag är för en fredlig samexistens inom simsporten men önskar ändock att det fanns en motsvarighet till skidåkarnas frejdiga "UR SPÅR JÄVLA BONNLÄPP!!". I dagsläget existerar ju inget mellansteg mellan att helt ge upp sin träning och att simma ner och förankra de störande elementen i botten av en badstege.
Gårdagskvällen vattenläcka i utkanten av Skäggetorp gick mig helt förbi då jag har den goda smaken att bo något eleverat jämfört med pöbeln. Av bilderna att döma var det ganska livat när det begav sig och det är väl tur att det inte var traditionell vintertemperatur ute, för då hade jag fått ta skridskorna istället för cykeln till jobbet i morse. Det som slår mig är hur enormt bibliskt det känns med en syndaflod igenom Skäggetorp, även om just denna inte rensade upp fullt så mycket som den skitade ner. De delar av Skägget som jag passerade på vägen hem ifrån kvällens besök på simhallen var avgjort fortfarande ganska fuktiga. Läckande vattenledning får väl i fortsättningen betraktas som en av stadens återkommande traditioner?
Morgonens nyheter förnekade sig lika lite som reaktionen hos alla människor som gått och önskat sig snö och nu fått det. "SNÖKAOS" var ordet sa Bull... SMHI utfärdar varningar, folk blir hysteriska för att de fått sånt där läskigt kallt och vitt på bildäcken och det står småfranska bilar i varenda dike. För egen del höll jag på att bli omkörd av min egen bakaxel när jag icke helt utan viss livsglädje med firmans pick-up gasade mig ur en 90-gradersböj. Det räckte med den i skuggan kvardröjande morgonfrosten för att tappa greppet. För bilen vill säga, jag behöver provoceras mer än så.
Som slutkläm önskar jag meddela att jag ånyo gjort mig omöjlig i motionsbassängen på Simhallen. Denna gång genom att pga immiga glasögon och spetsigare formtopp (spekulation, författarens anm.) helt missa när jag kommit ikapp övriga motionscrawlare i banan och därvidlag kanske en gång för mycket råkat kittla en eller annan redan vilt sprattlande fotsula... Jag är för en fredlig samexistens inom simsporten men önskar ändock att det fanns en motsvarighet till skidåkarnas frejdiga "UR SPÅR JÄVLA BONNLÄPP!!". I dagsläget existerar ju inget mellansteg mellan att helt ge upp sin träning och att simma ner och förankra de störande elementen i botten av en badstege.
söndag 4 december 2011
Helt överKÖRd!
Jag går frivilligt i kyrkan en gång om året, nämligen när det vankas adventskonsert med Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör. Kyrkan i detta exempel är St. Larskyrkan nere i centrala Linköping och kören något av det mest häpnadsväckande jag någonsin hört.
Kyrkor som lokal betraktat brukar i allmänhet läna sig väl till körmusikala övningar men den symbios som ikväll ingicks mellan kyrkorummet och kören gick direkt upp till förstaplatsen över årets musikala upplevelser. Genom att både ge sången volym med de olika stämmorna OCH genom att leka med sin fysiska placering i rummet skapade kören effekter som på samma gång är både uråldriga och så nyskapande att det får THX att låta som en gammal transistorradio. När man fått upp tempot rejält efter starten genomfors jag av tanken att "herrejevlar.. det är ju såna här körer John Williams jobbar med när Spielberg vill ha nåt som verkligen får folk att svälja hårt". Jag har tidigare hört mycket gott sägas om dirigent Anna-Carin Strand och sällar mig nu villkorslöst till beundrarskaran. Mästerligt!
Repertoaren är utsökt blandad och växlar inom det julmusikaliska temat mellan kända klassiker och det mer ovanliga, mina egna favoriter låg denna gång inom det liturgiska spektrat. Mitt stora manliga hjärta må ha kraftiga portar som sällan öppnas men när Mats Strand lät violinen ackompanjera kören i "O magnum mysterium" (tror jag det var..) så var det som en lågmäld och vänskaplig knackning, för vilken man inte kan låta bli att låsa upp och öppna en smula. Det kanske inte direkt gräts tårar men jag är glad att ingen försökte prata med mig under delar av konserten, för det hade blivit lite besvärligt att få rösten att bära. Trots en viss sinnesrörelse tror jag dock att jag under konsertens gång slog personbästa i avslappning. Jag har aldrig (i fullt medvetet tillstånd) haft lägre blodtryck än vad jag hade mot slutet. Bara en sån sak är ju skäl nog att handla på sig ett par av körens album på vägen ut.
Jag lovar inget men det finns risk för att jag blev en bättre människa idag. Krama mig när vi ses och se om du märker någon skillnad?
Kyrkor som lokal betraktat brukar i allmänhet läna sig väl till körmusikala övningar men den symbios som ikväll ingicks mellan kyrkorummet och kören gick direkt upp till förstaplatsen över årets musikala upplevelser. Genom att både ge sången volym med de olika stämmorna OCH genom att leka med sin fysiska placering i rummet skapade kören effekter som på samma gång är både uråldriga och så nyskapande att det får THX att låta som en gammal transistorradio. När man fått upp tempot rejält efter starten genomfors jag av tanken att "herrejevlar.. det är ju såna här körer John Williams jobbar med när Spielberg vill ha nåt som verkligen får folk att svälja hårt". Jag har tidigare hört mycket gott sägas om dirigent Anna-Carin Strand och sällar mig nu villkorslöst till beundrarskaran. Mästerligt!
Repertoaren är utsökt blandad och växlar inom det julmusikaliska temat mellan kända klassiker och det mer ovanliga, mina egna favoriter låg denna gång inom det liturgiska spektrat. Mitt stora manliga hjärta må ha kraftiga portar som sällan öppnas men när Mats Strand lät violinen ackompanjera kören i "O magnum mysterium" (tror jag det var..) så var det som en lågmäld och vänskaplig knackning, för vilken man inte kan låta bli att låsa upp och öppna en smula. Det kanske inte direkt gräts tårar men jag är glad att ingen försökte prata med mig under delar av konserten, för det hade blivit lite besvärligt att få rösten att bära. Trots en viss sinnesrörelse tror jag dock att jag under konsertens gång slog personbästa i avslappning. Jag har aldrig (i fullt medvetet tillstånd) haft lägre blodtryck än vad jag hade mot slutet. Bara en sån sak är ju skäl nog att handla på sig ett par av körens album på vägen ut.
Jag lovar inget men det finns risk för att jag blev en bättre människa idag. Krama mig när vi ses och se om du märker någon skillnad?
torsdag 1 december 2011
Vem då jag "solstråle"?!
Varje gång jag kommer på mig själv med att vara på gott humör på
jobbet så blir jag bara förbannad för att det uppenbarligen är nåt jag
glömt...
jobbet så blir jag bara förbannad för att det uppenbarligen är nåt jag
glömt...
--
Skickat från min mobila enhet
tisdag 15 november 2011
Snattat och väl författat
En gång för länge länge sedan for en grupp goda vänner till ett land vars namn sedan av någon anledning tilläts falla i glömska. Varför är inte viktigt längre. Under hemresan botaniserade jag, vanan trogen, flygplatsens motsvarighet till "Pocket shop" och hittade där ett verk som under 12 år har följt mig i ur och skur.
Vid det här laget har jag säkert läst "Cryptonomicon", av Neal Stephenson, 30 gånger. Ibland från pärm till pärm men lika ofta i utvalda brottstycken innan läggdags. Den är helt fenomenal på ett sätt som är svårt att beskriva. Detta bevisas av att jag så sent som igår kväll hittade ett stycke som jag inte reflekterat över tidigare men som nu hade samma effekt på mitt medvetande som framkallningsvätska har på ett exponerat fotopapper.
"He is disappointed because he has solved the problem, and has gone back to the baseline state of boredom and low-level irritation that allways come over him when he's not doing something that inherentley needs to be done [...]."
Ovanstående talar om för mig att den frustration och irritation jag burit på senaste tiden (året..) till stor del handlar om att jag drabbats av rundgång i livet. Jag är inte längre utmanad, jag gör inte något svårt, inget jag bara precis klarar av och sen är stolt över, inget som ger skärpa åt intellektet... Jag ägnar min dyrbara tid åt saker jag inte tycker är viktiga längre, saker som inte är viktiga för MIG. Självinsikt är tunga grejer och jag undrar vart denna lilla tankegnista kommer att ta mig i livet? Säkert är att ett nytt fokus kräver nya insatser. Dags för "Rilleman: Reloaded"?
Vid det här laget har jag säkert läst "Cryptonomicon", av Neal Stephenson, 30 gånger. Ibland från pärm till pärm men lika ofta i utvalda brottstycken innan läggdags. Den är helt fenomenal på ett sätt som är svårt att beskriva. Detta bevisas av att jag så sent som igår kväll hittade ett stycke som jag inte reflekterat över tidigare men som nu hade samma effekt på mitt medvetande som framkallningsvätska har på ett exponerat fotopapper.
"He is disappointed because he has solved the problem, and has gone back to the baseline state of boredom and low-level irritation that allways come over him when he's not doing something that inherentley needs to be done [...]."
Ovanstående talar om för mig att den frustration och irritation jag burit på senaste tiden (året..) till stor del handlar om att jag drabbats av rundgång i livet. Jag är inte längre utmanad, jag gör inte något svårt, inget jag bara precis klarar av och sen är stolt över, inget som ger skärpa åt intellektet... Jag ägnar min dyrbara tid åt saker jag inte tycker är viktiga längre, saker som inte är viktiga för MIG. Självinsikt är tunga grejer och jag undrar vart denna lilla tankegnista kommer att ta mig i livet? Säkert är att ett nytt fokus kräver nya insatser. Dags för "Rilleman: Reloaded"?
fredag 11 november 2011
"Meh"
Klockan är nu 11.11 den 11:e november 2011. Jag är inte imponerad.
--
Skickat från min mobila enhet
torsdag 10 november 2011
Blågula kvällsfunderingar
Sedan resan till San Diego och den formidabla infusion av lycka detta innebar för min flygkänsliga organism har jag haft svårt att tänka på så mycket annat. Lyckträffen att besöket råkade sammanfalla med flygdagarna på (Marine Corps Air Station) Miramar går inte att rättvist beskriva i ord, men en del av bilderna i det tidigare presenterade albumet tar beaktaren en bit på väg. Särskilt bilderna på US Navy's uppvisningsgrupp Blue Angels är en källa till mycken faderlig stolthet.
Som ett stort fan av Svenska Team 60 tar det emot av rent patriotiska skäl men det går inte att förneka att Blue Angels är världens idag förmodligen vassaste uppvisningsgrupp. Jag ursäktar min vurm för det osvenska med att de åtminstone har ett MYCKET blågult färgschema. :-) De har inte lämnat något åt slumpen utan kör hela uppvisningen som en väldrillad kedja, inklusive markpersonal, preflight, taxi och speaker. Det enda de snålar på är tyget i sina flightsuits, där man med ett gott öga nästan kan se pilotens religiösa preferenser.
Upprinnelsen till inlägget är att jag råkade snubbla över ett klipp från den giganternas epok vi av tiden märkta kallade "80-talet", då allt var bättre, man köpte smågodis i kiosk, snorungar visste hut och Carola alltid vann melodifestivalen. Blue Angels har existerat sedan 1946 och har under den tiden flugit nio olika plattformar, från F6F-5 Hellcat till dagens F/A-18 A-D. Klippet visar en av mina favoriter, det mycket vändbara A4 Skyhawk, som nyttjades av gruppen fram till november 1986 då det ersattes av F/A-18. Den uppmärksamme känner ingen planet ifrån "Top Gun" där det användes av instruktörerna för att lära Tom Cruise att kamma sig. A-designationen antyder att planet har attack som främsta uppgift snarare än jakt och ger att dess envelope är mer inriktat på god manövrerbarhet på låg höjd än på hög hastighet. Med andra ord ett helt suveränt uppvisningsplan!
Då Youtube nu en gång för alla är helt tokigt länkat och korspollinerat var det helt oundvikligt att jag skulle halka in på NÄSTA lilla klipp. Detta är inget mindre än en remake av det första, åtminstone är likheterna slående. Inte minst pga soundtracket. Scenerna i klippet kommer från samma film som för många år sedan gick på Kosmonova och visar Blue Angels vinterträning och några blandade framträdanden. Det är en fröjd för nördar att se närbilder på hur piloterna jobbar med alla till buds stående roderytor och bromsar för att hålla positionen i gruppen. Och lite Van Halen har aldrig gjort ont det heller. Jag får stå.. päls. :-P
Som ett stort fan av Svenska Team 60 tar det emot av rent patriotiska skäl men det går inte att förneka att Blue Angels är världens idag förmodligen vassaste uppvisningsgrupp. Jag ursäktar min vurm för det osvenska med att de åtminstone har ett MYCKET blågult färgschema. :-) De har inte lämnat något åt slumpen utan kör hela uppvisningen som en väldrillad kedja, inklusive markpersonal, preflight, taxi och speaker. Det enda de snålar på är tyget i sina flightsuits, där man med ett gott öga nästan kan se pilotens religiösa preferenser.
Upprinnelsen till inlägget är att jag råkade snubbla över ett klipp från den giganternas epok vi av tiden märkta kallade "80-talet", då allt var bättre, man köpte smågodis i kiosk, snorungar visste hut och Carola alltid vann melodifestivalen. Blue Angels har existerat sedan 1946 och har under den tiden flugit nio olika plattformar, från F6F-5 Hellcat till dagens F/A-18 A-D. Klippet visar en av mina favoriter, det mycket vändbara A4 Skyhawk, som nyttjades av gruppen fram till november 1986 då det ersattes av F/A-18. Den uppmärksamme känner ingen planet ifrån "Top Gun" där det användes av instruktörerna för att lära Tom Cruise att kamma sig. A-designationen antyder att planet har attack som främsta uppgift snarare än jakt och ger att dess envelope är mer inriktat på god manövrerbarhet på låg höjd än på hög hastighet. Med andra ord ett helt suveränt uppvisningsplan!
Då Youtube nu en gång för alla är helt tokigt länkat och korspollinerat var det helt oundvikligt att jag skulle halka in på NÄSTA lilla klipp. Detta är inget mindre än en remake av det första, åtminstone är likheterna slående. Inte minst pga soundtracket. Scenerna i klippet kommer från samma film som för många år sedan gick på Kosmonova och visar Blue Angels vinterträning och några blandade framträdanden. Det är en fröjd för nördar att se närbilder på hur piloterna jobbar med alla till buds stående roderytor och bromsar för att hålla positionen i gruppen. Och lite Van Halen har aldrig gjort ont det heller. Jag får stå.. päls. :-P
Salaam alaikum!
I dagens Corren kan man läsa att det tagits fram nio förslag till placering av en eventuell moské i Linköping. Detta brukar resultera i den helsvenska ryggmärgsresponsen "Jag är minsann för religionsfrihet, inte för att jag tror på nån jävla Gud å trams, och muslimer har jag inget emot fast försöker de däringa lakansjehovas bygga hemma hos MIG då ringer jag SVERKER!!".
Naturligtvis är Skäggetorp ett av förslagen, något som jag välkomnar med öppna armar. Dels känns ju "Lilla Teheran" lite fattigt utan just en moské och dels vore det roligt om någon ville bygga något annat här än pinsamma lågprisbutiker för undermåliga matvaror hela tiden. Jag välkomnar den muslimska församlingen och byggherren att studera området i omedelbar anslutning till mitt eget boende och ber alla inblandade att särskilt betänka vilken imponerade silhuett det skulle ge området om man uppförde en minaret på minst 30 meters höjd. Det skulle fylla flera viktiga samhälleliga funktioner; utropet till morgonbön skulle skaka liv i den mest arbetsskygge slashasen, modellplansbyggare skulle ha någonstans att starta experimentella glidare ifrån och hårt prövade radioamatörer skulle ÄNTLIGEN få någonstans att få upp sina kortvågsantenner! Jalla!
Naturligtvis är Skäggetorp ett av förslagen, något som jag välkomnar med öppna armar. Dels känns ju "Lilla Teheran" lite fattigt utan just en moské och dels vore det roligt om någon ville bygga något annat här än pinsamma lågprisbutiker för undermåliga matvaror hela tiden. Jag välkomnar den muslimska församlingen och byggherren att studera området i omedelbar anslutning till mitt eget boende och ber alla inblandade att särskilt betänka vilken imponerade silhuett det skulle ge området om man uppförde en minaret på minst 30 meters höjd. Det skulle fylla flera viktiga samhälleliga funktioner; utropet till morgonbön skulle skaka liv i den mest arbetsskygge slashasen, modellplansbyggare skulle ha någonstans att starta experimentella glidare ifrån och hårt prövade radioamatörer skulle ÄNTLIGEN få någonstans att få upp sina kortvågsantenner! Jalla!
onsdag 9 november 2011
Morfar HAR rätt!
Mitt (och Morfars!) korståg mot kunskapsbrist och ren dumhet i närmiljön förtjänar kanske en förklaring. Det är inte för mitt eget höga nöjes skull som jag sitter och avkräver mina medmänniskor källhänvisningar, eftertanke INNAN man talar, exempel ur verkligheten eller förklarar att Illusionerad Vetenskap är för vetenskapen vad My Little Pony är för travsporten. För mig handlar det om en betydligt mer allvarlig fråga, nämligen den om min hälsa och mitt välbefinnande. Att tvingas sitta och lyssna på en utläggning i ett ämne som talaren vet lika mycket om som en fisk vet om cykelsport och där alla argument är av typen "Så är det!" är helt klart någonting som jag har allt mer svårt att stå ut med. Sedan min tandläkare bad mig att sluta gnissla tänder fick jag uppslaget att låta en annan del av sjukvården komma till min räddning. I framtiden hoppas jag kunna visa upp ett fint laminerat kort från min läkare där allt för utstuderade svamlare, mytomaner och populärvetenskapsprofeter omedelbart beordras att hålla klaffen då de utgör ett akut hot mot min nötallergi.
I ett plötsligt anfall av lite god vilja, och för att inte enbart gnälla hela tiden, vill jag försöka lägga fram en lösning på problemet med den tilltagande bristen på klokhet och folkvett. Det rör sig om en adaption av en redan existerande lösning för att komma tillrätta med trög mage. Där anges "frukt och fibrer" ha en positiv effekt. Följaktligen letar jag nu efter en tratt stor nog för att tillåta passage av några högfartsbananer och en OSB-skiva in i öronkanalen på de i omgivningen med högst mental viskositet.
måndag 31 oktober 2011
Med nerver av pentyl...
Att jag tvivlar på astrologins förmåga att förutspå framtiden betyder inte nödvändigtvis att mina horoskop alltid är fel. Och, ärligt talat, varför skulle mina tisdagar skilja sig ifrån övriga veckodagarna?
söndag 30 oktober 2011
Förlorad generation, eller bara lite korkad?
Dagligen blir jag påmind om att normen för underhållning för vuxna (eller vad som tidigare skulle ha kallats vuxna... idag får man vara barn upp i 30-årsåldern) idag innebär att leka krig i dator- eller TV-spel. Att låtsasstrida och låtsasdöda för underhållning är i den åldersgruppen idag vanligare än att läsa böcker, åtminstone bland männen. Man talar i timtal om kommande releaser men ägnar inte ens sekunder åt riktig omvärldsbevakning. Naturligtvis finns det undantag på den enorma gråskalan men finns det verkligen människor som på allvar tror att man inte behöver lära sig mer i livet bara för att man slutat skolan? Min egen position i frågan är att ALLTID hitta något nytt att lära mig, eftersom jag tror att just den mentala funktionen att lära sig nya saker är något som måste underhållas precis som vilken muskel som helst för att inte tillbakabildas. Kunskap är makt, dessutom väger den inte tungt förrän man lägger dess inneboende kraft bakom sina argument. Frågan är väl bara hur man hanterar problematiken med utebliven nyfikenhet och kunskapstörst utan att hamna i den proverbiala "släpa-hästen-till-vatten-och-trycktanka-kräket-situationen". Jag tror inte att det skulle funka men det finns tillfällen när omgivingens BF3-regurgiterande ger mig sådan Weltschmerz att jag mest vill slå en idiot med en annan...
En lite annorlunda vinkel på problematiken kan läsas i Johan Martinsons spelkrönika i Aftonbladet.
Krig. På riktigt. Fortfarande kul?
En lite annorlunda vinkel på problematiken kan läsas i Johan Martinsons spelkrönika i Aftonbladet.
Krig. På riktigt. Fortfarande kul?
onsdag 26 oktober 2011
Gamla goda takter!
Efter avslutad insats i Libyen har det återvändande Svenska förbandet visat att det, mot alla odds, finns lite grann kvar av andan från den fornstora Krigsmakten i dagens organisation, som mest av allt liknar en "väpnad resebyrå"... Bra jobbat!
http://www.barometern.se/nyheter/smuggelskandal-skakar-libyenstyrka%283003607%29.gm
http://www.barometern.se/nyheter/smuggelskandal-skakar-libyenstyrka%283003607%29.gm
fredag 14 oktober 2011
Nytt album.
Nu ligger bilderna från San Diego-resan uppe på Picasa. Av förklarliga skäl blev det många flygbilder men det finns även en del läckra foton från roadtripen upp i bergen öster om SD.
tisdag 20 september 2011
Lite samhällsinformation
På förekommen anledning vill jag meddela att jag inte slutat blogga. Jag experimenterar bara lite med aktiv tystnad. Normalitet beräknas vara återställd så fort jag vet vad det betyder. Den som har tråkigt under tiden kan odla vaxbönor, memorera pi eller äta lim.
onsdag 7 september 2011
Spolad.
Efter att ha studsat mellan dagens förtretligheter som en flipperkula i en torktumlare fick jag faktiskt avsluta med ett par rejäla flatgarv åt skämt helt på min min nivå. Det började med att jag svor över att spolarvätskan i bilen var slut. Tankarna utvecklades vidare på följande sätt:
Häller man i bilar med smutsiga rutor: spolarvätska.
Häller man i snabba bilar: spoilervätska.
Häller man i trasiga bilar: spoliervätska (Tack till Dojjan flör den sista, höll på att skratta ihjäl mig!)
Häller man i bilar med smutsiga rutor: spolarvätska.
Häller man i snabba bilar: spoilervätska.
Häller man i trasiga bilar: spoliervätska (Tack till Dojjan flör den sista, höll på att skratta ihjäl mig!)
söndag 28 augusti 2011
fredag 12 augusti 2011
onsdag 10 augusti 2011
Höll på att glömma...
Dagens "Aha!" kommer courtecy of NyTeknik, har lockat fram igenkännande garv hela dagen på jobbet.
http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3228810.ece
Jag själv noterar 13 träff av 13 möjliga när det kommer till stressfaktorerna, även om balansen mellan jobb och fritid faktiskt är helt och hållet mitt eget ansvar. Artikeln är så jävla träffsäker att jag blivit beskylld för att ha författat den åtminstone tre gånger under dagens lopp. :-)
http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3228810.ece
Jag själv noterar 13 träff av 13 möjliga när det kommer till stressfaktorerna, även om balansen mellan jobb och fritid faktiskt är helt och hållet mitt eget ansvar. Artikeln är så jävla träffsäker att jag blivit beskylld för att ha författat den åtminstone tre gånger under dagens lopp. :-)
More is less? Jag också.
Idag har jag lyckats med motsägelsen att jobba mer för att jobba mindre. Efter två timmars supereffektivt arbete efter arbetstid (när annars..) har jag reducerat en stor del av den returhög som skulle ha varit klar i måndags eftermiddag. Jag hann också kolla bokningsläget inför morgondagen och på hemvägen smita förbi depån på Svedengatan för att kolla upp läget med våra större liftar. På dessa välinvesterade timmar har jag skapat förutsättningen för att över huvud taget ha något att erbjuda i vissa produktgrupper inför morgondagen, liksom för att kunna röra sig i lokalerna, samt skaffat mig en lägesbild att bygga beslut på. Största investeringen är dock i min egen sinnesfrid. Om jag måste mötas av ett berg av försenat jobb varje morgon så kommer jag helt snart att sluta kliva ur sängen. Sen var det ju frågan om arbetsetiken också.
Jag kan ha nämnt en gång eller två att jag har ett förflutet i flyttbranchen. Det var en intensiv tid av mitt liv och liksom många andra av mina yrken innebar den tid och utrymme för personlig utveckling. Förutom den fysiska träningen så lärde jag mig en mängd användbara saker, bland dessa effekten man uppnår med en totalt sammansvetsad grupp med ett gemensamt mål och en stark motivation. Ett litet exempel:
Gruppen: 2-6 flyttgubbar, sinsemellan tämligen olika på alla sätt men som jobbat ihop ett tag.
Målet: Flytta en lastbilsvolym med bohag från en adress till en annan.
Motivationen: Vi kan starta kl. 0800. Vi kan inte sluta innan allt är inburet på nya adressen.
Jag har haft förmånen att få jobba med en del riktigt fina människor i flyttsvängen, och med några som inte ens hade dugt att koka till axelfett. Men trotts olikheter och motsättningar på det personliga planet så var det ALDRIG någon som ens dryftade tanken på att sluta jobba och gå hem innan jobbet var klart och allt var i ordning. När bilen var tömd och någon gjorde upp med kunden så stod det alltid någon annan och sopade av flaket och några som vek ihop flyttfiltarna inför kommande uppdrag. Detta utan att något behövde sägas. Det hände exakt aldrig att detta sköts upp till morgondagen. Efter nästan 10 år, av och till, av detta arbetssätt så är det fruktansvärt påfrestande att lämna min arbetsplats UTAN att ha uppnått känslan av att ha fått ett avslut för dagen. Jag är hellre trött och färdig med jobbet än hemma tidigt och med jobbet kvar i huvudet. Två timmar övertid idag rör mig inte i ryggen. Mitt referensvärde för "ansträngande arbete" är 12 timmars bärande på ekmöbler upp och ner för tre våningar utan hiss. Detta sätter naturligtvis en standard som är helt omöjligt att upprätthålla i vår nuvarande verksamhet, särskilt med hänsyn taget till arbetets natur och att fysisk träning inte är ett allmänt intresse likt t.ex. flatulens och rapande.
Flyttjobbet hade inga framtidsutsikter, det var tungt, enformigt och smutsigt. Gamla flyttgubbar och hela flyttgubbar var helt exklusiva grupper. Ändå finner jag mig att längta tillbaka så att det gör ont, för just nu saknar jag det credo jag sedan dess har arbetat efter:
"Alla bär. Alla lider. Alla går hem när det är klart!"
Jag kan ha nämnt en gång eller två att jag har ett förflutet i flyttbranchen. Det var en intensiv tid av mitt liv och liksom många andra av mina yrken innebar den tid och utrymme för personlig utveckling. Förutom den fysiska träningen så lärde jag mig en mängd användbara saker, bland dessa effekten man uppnår med en totalt sammansvetsad grupp med ett gemensamt mål och en stark motivation. Ett litet exempel:
Gruppen: 2-6 flyttgubbar, sinsemellan tämligen olika på alla sätt men som jobbat ihop ett tag.
Målet: Flytta en lastbilsvolym med bohag från en adress till en annan.
Motivationen: Vi kan starta kl. 0800. Vi kan inte sluta innan allt är inburet på nya adressen.
Jag har haft förmånen att få jobba med en del riktigt fina människor i flyttsvängen, och med några som inte ens hade dugt att koka till axelfett. Men trotts olikheter och motsättningar på det personliga planet så var det ALDRIG någon som ens dryftade tanken på att sluta jobba och gå hem innan jobbet var klart och allt var i ordning. När bilen var tömd och någon gjorde upp med kunden så stod det alltid någon annan och sopade av flaket och några som vek ihop flyttfiltarna inför kommande uppdrag. Detta utan att något behövde sägas. Det hände exakt aldrig att detta sköts upp till morgondagen. Efter nästan 10 år, av och till, av detta arbetssätt så är det fruktansvärt påfrestande att lämna min arbetsplats UTAN att ha uppnått känslan av att ha fått ett avslut för dagen. Jag är hellre trött och färdig med jobbet än hemma tidigt och med jobbet kvar i huvudet. Två timmar övertid idag rör mig inte i ryggen. Mitt referensvärde för "ansträngande arbete" är 12 timmars bärande på ekmöbler upp och ner för tre våningar utan hiss. Detta sätter naturligtvis en standard som är helt omöjligt att upprätthålla i vår nuvarande verksamhet, särskilt med hänsyn taget till arbetets natur och att fysisk träning inte är ett allmänt intresse likt t.ex. flatulens och rapande.
Flyttjobbet hade inga framtidsutsikter, det var tungt, enformigt och smutsigt. Gamla flyttgubbar och hela flyttgubbar var helt exklusiva grupper. Ändå finner jag mig att längta tillbaka så att det gör ont, för just nu saknar jag det credo jag sedan dess har arbetat efter:
"Alla bär. Alla lider. Alla går hem när det är klart!"
tisdag 9 augusti 2011
Close encounters of a Rilleman kind!
It's weird but all it took to lift my spirits was a surprise visit in the store from one of my "special favourites" among the customers... I'd like to say "You know who You are", but I seriously doubt that. Anyways.. as a token of gratitude I wrote a friendly little poem, titled "Eyeful of woman"...
The second she walked into the store, I got hooked and wanted more!
My racing hearth just sings - her moves like those of jello on springs.
A womanly piece of ass, the most physical form of mass.
I try hard to unwind, but I'm stuck with behind on my mind!
Red lips, high heels and short skirt, more rigged for fast assault than soft flirt.
Be it rought or be it tender, Lady, I yield and I surrender!
Witty banter, lingering glance, a skilled enchanter pulling me into trance.
Conquered but not one to play nice, as she turn to leave I slap her on the ass with my eyes!
(Thank YOU. And come again! ;-)
The second she walked into the store, I got hooked and wanted more!
My racing hearth just sings - her moves like those of jello on springs.
A womanly piece of ass, the most physical form of mass.
I try hard to unwind, but I'm stuck with behind on my mind!
Red lips, high heels and short skirt, more rigged for fast assault than soft flirt.
Be it rought or be it tender, Lady, I yield and I surrender!
Witty banter, lingering glance, a skilled enchanter pulling me into trance.
Conquered but not one to play nice, as she turn to leave I slap her on the ass with my eyes!
(Thank YOU. And come again! ;-)
måndag 8 augusti 2011
"There's two 'I' in irritated..
..and I'm both of 'em!!"
Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Och så finns det dagar som idag, då det till slut känns som att ett ganska litet men mycket elakt djur med stora klor (attackmyrslok..med "LASER" på huvudet) sakta och med stor beslutsamhet har börjat krafsa sig ut ur mitt huvud för att bibringa Världen en del ganska beska sanningar. Det lilla djuret är vad som sätter själva "FRUST!-et" i ordet frustration.
Jag har inte huvudvärk så mycket som själsliga smärtor. I sammanhanget känns det inte fel att tala om "Weltschmerz" - känslan man upplever vid insikten att den fysiska verklighet man lever i aldrig kommer att kunna tillfredsställa sinnets krav. Det är frustrerande bortom alla gränser att gå runt och konstant känna att saker och ting inte är som de borde vara, att orimlighet har blivit norm och att sånt som förr var självklarheter nu har blivit anakronistiska valfriheter.
Förändring är oftast mer bra än dåligt, liksom anpassningsbarhet, men när samtiden har blivit ett spel där reglerna hela tiden ändras och endast den som fuskar bäst kommer att klara sig, då är det svårt att se vitsen med att spela över huvud taget. När ingen vill betala fullpris (eller skatt), alla vill "åka räkmacka" och alla är sig själv närmast hamnar vi i ett tillstånd där grupper endast existerar i form av "en samling isolerade individer" snarare än "en samling med gemensamma beröringspunkter". Kan någon säga mig NÄR allt skulle börja vara gratis? När upphörde rättigheter att åtföljas av skyldigheter? Jag anar att det var nånstans i samma veva som alla snorungar plötsligt började yla om att man skulle visa dem "respekt!", i den infantila tron att detta är något som kan krävas. Det tar en hel del av ens liv innan man börjar ana hur mycket arbete, disciplin och uppoffring som krävs av en själv för att tjäna in den där respekten, och det är ledsamt att se när somliga säljer iväg den för ett lågt värde i fel valuta. De flesta får chansen att vinna min respekt. Ingen får två chanser.
Ja, jag är på ett uselt humör...
Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Och så finns det dagar som idag, då det till slut känns som att ett ganska litet men mycket elakt djur med stora klor (attackmyrslok..med "LASER" på huvudet) sakta och med stor beslutsamhet har börjat krafsa sig ut ur mitt huvud för att bibringa Världen en del ganska beska sanningar. Det lilla djuret är vad som sätter själva "FRUST!-et" i ordet frustration.
Jag har inte huvudvärk så mycket som själsliga smärtor. I sammanhanget känns det inte fel att tala om "Weltschmerz" - känslan man upplever vid insikten att den fysiska verklighet man lever i aldrig kommer att kunna tillfredsställa sinnets krav. Det är frustrerande bortom alla gränser att gå runt och konstant känna att saker och ting inte är som de borde vara, att orimlighet har blivit norm och att sånt som förr var självklarheter nu har blivit anakronistiska valfriheter.
Förändring är oftast mer bra än dåligt, liksom anpassningsbarhet, men när samtiden har blivit ett spel där reglerna hela tiden ändras och endast den som fuskar bäst kommer att klara sig, då är det svårt att se vitsen med att spela över huvud taget. När ingen vill betala fullpris (eller skatt), alla vill "åka räkmacka" och alla är sig själv närmast hamnar vi i ett tillstånd där grupper endast existerar i form av "en samling isolerade individer" snarare än "en samling med gemensamma beröringspunkter". Kan någon säga mig NÄR allt skulle börja vara gratis? När upphörde rättigheter att åtföljas av skyldigheter? Jag anar att det var nånstans i samma veva som alla snorungar plötsligt började yla om att man skulle visa dem "respekt!", i den infantila tron att detta är något som kan krävas. Det tar en hel del av ens liv innan man börjar ana hur mycket arbete, disciplin och uppoffring som krävs av en själv för att tjäna in den där respekten, och det är ledsamt att se när somliga säljer iväg den för ett lågt värde i fel valuta. De flesta får chansen att vinna min respekt. Ingen får två chanser.
Ja, jag är på ett uselt humör...
lördag 6 augusti 2011
Allahu akbar?
Skymning i Skäggetorp. Den stora grå massan njuter av en varm sommarkväll. Grillarna får vila, det är soffan och "Den platta husguden" som gäller. Grannen ovanför spelar Islamo-etniska bönesånger på hög volym rakt ut genom sin öppna balkongdörr... mer "snabeltofflor" än "knätoffsar" ur ett kulturellt perspektiv. Musiken är till en början lite störande men växer på en tills den börjar ge samma känsla som ett väl avvägt soundtrack till en film om mellanöstern. Islamofobi är ju på modet nu men jag som redan givit upp hoppet om Skäggetorp tar det med fattning. "Roll with the blow" är modellen; bygger någon en minaret så har jag någonstans att sätta upp mina radioantenner och att öva rappellering :-). Semper preparatus!
torsdag 4 augusti 2011
Spritt språngandes..
Att jobba över hela sommaren är ju ett val jag gjort och det vore fel att klaga. Däremot kan jag meddela att jag börjar uppleva viss anspänning och understundom är lika emotionellt stabil som en enbent pall. När jag inte Bert-Karlsson-rasar över de senaste dumheterna så brister jag ut i gapskratt över saker som bara jag tycker är kul.
Dagens gapskratt skallade mellan väggarna i firmans tvätthall på Svedengatan, där jag först rasat över att behöva nödtorftigt laga uppdragskritisk utrustning innan jag kunde använda den. Nåja... bygones, som Richard Fish skulle uttryckt det. (Serien borde förövrigt ha döpts till "Ling McBeal", efter den tveklöst coolaste karaktären! Tror förövrigt att hon är lite kär i mig... etc osv.)
"Vad händer om ett tåg fullastat med zombies spårar ut?"
"Inget alls. De är ju redan skendöda."
Jag anför ovanstående som indikator på att jag behöver lite luftombyte. Eller hjälp.
Dagens gapskratt skallade mellan väggarna i firmans tvätthall på Svedengatan, där jag först rasat över att behöva nödtorftigt laga uppdragskritisk utrustning innan jag kunde använda den. Nåja... bygones, som Richard Fish skulle uttryckt det. (Serien borde förövrigt ha döpts till "Ling McBeal", efter den tveklöst coolaste karaktären! Tror förövrigt att hon är lite kär i mig... etc osv.)
"Vad händer om ett tåg fullastat med zombies spårar ut?"
"Inget alls. De är ju redan skendöda."
Jag anför ovanstående som indikator på att jag behöver lite luftombyte. Eller hjälp.
onsdag 3 augusti 2011
Last king of Skäggetorp?
Jag fick min nya regskylt idag, som ersättning för den jag planterade i rådjuret i söndags. Uthämtning var som vanligt på Godishuset borta i Centrum. När jag fått mitt paket och vänder mig om för att gå blir jag plötsligt så rädd att klockorna stannade.
Mannen som står bakom mig och väntar på sin tur är in i minsta detalj lik Idi Amin, som han porträtterades av Forrest Whitaker i den fantastiska filmen "Last king of Scotland". Och då inte den inledningsvis jovialiske, entusistiske nallebjörns-Amin från filmens början utan snarast den mot slutet helt psykotiske som hänger folk ifrån taket i krokar och skär dem i bitar. Jag hoppade bokstavligt talat högt.
måndag 1 augusti 2011
"Den som är satt i skuld..."
Visst är det bra att ha pengar att kunna betala sina räkningar med, men jag kan inte skaka av mig känslan av att USA just bestämde sig för att ta ett gigantiskt SMS-lån för att lösa sina problem.
Avund
I min nya serie om roliga synder har jag nu kommit till avunden. Jag avundas. Jodå, precis som de flesta andra dras jag med känslan av att andra har det bättre än vad jag har och att detta på något grundläggande sätt är fel. Idag har jag avundats några mina kollegor.
Jag avundas den som kan gå hem när skrivaren är proppfull med följe- och retursedlar att sortera. Jag avundas den som kan gå hem utan att ha satt telefonerna på laddning. Jag avundas den som kan låta dörrar stå öppna och lampor vara tända när han är sist ut ur verkstaden. Jag avundas den som kan gå hem och låta gasförråd vara olåsta och HTC-slipar stå ute. Jag avundas den som kan gå hem medan dagens lunchrester fortfarande står på bordet i fikarummet. Jag avundas den som inte känner behovet av att bry sig eller kolla en extra gång. Jag avundas den som tycker att lite självdisciplin, ordning och reda är saker man kan leva utan.
I övrigt ska det bli kul att redogöra för vart jag lägger all övertid jag nu debiterar, förutsatt att någon frågar.
Jag avundas den som kan gå hem när skrivaren är proppfull med följe- och retursedlar att sortera. Jag avundas den som kan gå hem utan att ha satt telefonerna på laddning. Jag avundas den som kan låta dörrar stå öppna och lampor vara tända när han är sist ut ur verkstaden. Jag avundas den som kan gå hem och låta gasförråd vara olåsta och HTC-slipar stå ute. Jag avundas den som kan gå hem medan dagens lunchrester fortfarande står på bordet i fikarummet. Jag avundas den som inte känner behovet av att bry sig eller kolla en extra gång. Jag avundas den som tycker att lite självdisciplin, ordning och reda är saker man kan leva utan.
I övrigt ska det bli kul att redogöra för vart jag lägger all övertid jag nu debiterar, förutsatt att någon frågar.
söndag 31 juli 2011
Päls mellan tänderna
Efter att jag tagit mitt amatörradiocertifikat har jag låtit radiohobbyn ligga i träda ett tag. Jag har inte riktigt vetat hur jag vill ha det och har använt tiden till att läsa på lite om ditt och datt. Som vanligt är när man låter tiden verka för sig så dök det plötsligt upp en Blocketannons på just det jag ville ha. Detta föranledde en resa ner till Jönköpingstrakten och ett möte med en sympatisk radiofrände. Utrustningen var i toppskick, priset var rätt och allt fick naturligtvis plats i Defendern.
Hemfärden blev avgjort lite spännande. På E4:an 30 km norr om Jönköping hinner jag bara precis uppfatta att det faktiskt är ett rådjur som håller på att korsa mittremsan innan det säger "BONK!" i bilen. Jag reflexbromsade så hårt att jag under några meter låste upp framhjulen (ABS... tja, det kommer och går) innan jag lättade av och ställde mig med varningsblinkers på så långt ut jag kunde komma. Reflexvästen åkte på innan jag klev ur och telefonen åkte ner i fickan. Djuret hade landat i diket och en grundlig undersökning visade att Defendern vunnit en förkrossande seger. En inspektion av bilen visade på att det saknades en reg-skylt fram. I övrigt inte en buckla. Uppenbarligen har råbocken tagit mitt i kofångaren, där den är som starkast och där det sitter ett stort jävla galler som skydddar kylaren. Medan jag ringer polisen för att anmäla viltolyckan noterar jag att det droppar något ifrån höger hjulhus. Luktar som vatten, smakar som vatten (jag är väldigt nyfiken) och känns som vatten. Slutsatsen var lika märklig som roande. Bilen har inte bara överlevt krocken oskadd, den har dessutom av smällen valt att öppna en tidigare täppt dräneringsventil till sumpen i bilens friskluftintag... det är detta gamla regnvatten som nu lämnar bilen. Outstanding. Efter att ha märkt ut olycksplatsen med en för ändamålet avsedd pappersremsa blev det raka spåret hem. I morgon ska jag ta en grundligare titt på och under bilen men blir förvånad om jag hittar något.
Defendern är nu döpt i blod (nej, men det låter så coolt) och bär det stolta namnet "Rammbane". ;-)
(För övrigt har jag under resans lopp funderat på Alexander Ryback, även känd som "fiolhoben". I den mån han nu skall förpassas någon annanstans än det mänskliga släktet så tycker jag att han är mindre Hob än vad han är en "felande länk"... )
Hemfärden blev avgjort lite spännande. På E4:an 30 km norr om Jönköping hinner jag bara precis uppfatta att det faktiskt är ett rådjur som håller på att korsa mittremsan innan det säger "BONK!" i bilen. Jag reflexbromsade så hårt att jag under några meter låste upp framhjulen (ABS... tja, det kommer och går) innan jag lättade av och ställde mig med varningsblinkers på så långt ut jag kunde komma. Reflexvästen åkte på innan jag klev ur och telefonen åkte ner i fickan. Djuret hade landat i diket och en grundlig undersökning visade att Defendern vunnit en förkrossande seger. En inspektion av bilen visade på att det saknades en reg-skylt fram. I övrigt inte en buckla. Uppenbarligen har råbocken tagit mitt i kofångaren, där den är som starkast och där det sitter ett stort jävla galler som skydddar kylaren. Medan jag ringer polisen för att anmäla viltolyckan noterar jag att det droppar något ifrån höger hjulhus. Luktar som vatten, smakar som vatten (jag är väldigt nyfiken) och känns som vatten. Slutsatsen var lika märklig som roande. Bilen har inte bara överlevt krocken oskadd, den har dessutom av smällen valt att öppna en tidigare täppt dräneringsventil till sumpen i bilens friskluftintag... det är detta gamla regnvatten som nu lämnar bilen. Outstanding. Efter att ha märkt ut olycksplatsen med en för ändamålet avsedd pappersremsa blev det raka spåret hem. I morgon ska jag ta en grundligare titt på och under bilen men blir förvånad om jag hittar något.
Defendern är nu döpt i blod (nej, men det låter så coolt) och bär det stolta namnet "Rammbane". ;-)
(För övrigt har jag under resans lopp funderat på Alexander Ryback, även känd som "fiolhoben". I den mån han nu skall förpassas någon annanstans än det mänskliga släktet så tycker jag att han är mindre Hob än vad han är en "felande länk"... )
lördag 30 juli 2011
Slö lördag
Efter att under arbetstid ha varit på klospetsarna konstant i fyra veckors tid tog min kropp sovmorgon till 10.30 i morse. En seg och oengagerad frukost (kaffe, nudlar, tonfisk och ballerinakex... fråga inte) senare tog jag mig i kragen och bestämde mig för att slänga en massa skräp och återvinningsmaterial. En perfekt ursäkt för att köra lite Defender. :-)
Återvinningsanläggningen i Malmslätt/Jägarvallen var naturligtvis stängd och på sedvanligt manér lade jag om planen till att istället omfatta ett besök på den nya utställningen om katapultstolar på Flygvapenmuséum. Det var gott om folk där men en Defender har en inbyggd förmåga att kommendera en plats även på en välfylld parkering så det gick utan problem.
Själva utställningen var inget att hänga i julgranen, man ser mer intressanta saker när man röjer i föräldrarnas förråd, och jag lärde mig inget nytt. Jag tog en snabb sväng genom resten av salarna för den skull det tillkommit något nytt. Till min glädje har man nu lyckats få nya salen ("Kalla Kriget") att se lite mindre gles ut genom att ställa in en Hkp 4.
Precis när jag skulle ge mig av hemåt nåddes mina öron av ljudet av gråt och hulkanden, härörande från två olyckliga ynglingar som helt uppenbart kände sig lite omotiverat föräldralösa. Jag tog på mig min mest förtroendeingivande min och förklarade i lugnt tempo det kloka i att söka upp personalen i kassan om man kommit ifrån/tappat bort någon och eskorterade killarna dit. Väl där hann jag bara börja presentera problemet för en mycket mormoderlig kvinna i butiken innan killarna själva identifierade sin mor en bit bort och därefter rusade i hennes något förvånade armar som två jaktrobotar mot en Sovjetisk trupptransport över Visby. När även Mor fått läget klart för sig fick jag ett så tacksamt leende att jag nästan välte. Med lite tur lärde sig alla nåt på kuppen.
För att kompensera dagens uppbyggnad av god karma tänker jag bli berusad. In progress. ~:-)
Återvinningsanläggningen i Malmslätt/Jägarvallen var naturligtvis stängd och på sedvanligt manér lade jag om planen till att istället omfatta ett besök på den nya utställningen om katapultstolar på Flygvapenmuséum. Det var gott om folk där men en Defender har en inbyggd förmåga att kommendera en plats även på en välfylld parkering så det gick utan problem.
Själva utställningen var inget att hänga i julgranen, man ser mer intressanta saker när man röjer i föräldrarnas förråd, och jag lärde mig inget nytt. Jag tog en snabb sväng genom resten av salarna för den skull det tillkommit något nytt. Till min glädje har man nu lyckats få nya salen ("Kalla Kriget") att se lite mindre gles ut genom att ställa in en Hkp 4.
Precis när jag skulle ge mig av hemåt nåddes mina öron av ljudet av gråt och hulkanden, härörande från två olyckliga ynglingar som helt uppenbart kände sig lite omotiverat föräldralösa. Jag tog på mig min mest förtroendeingivande min och förklarade i lugnt tempo det kloka i att söka upp personalen i kassan om man kommit ifrån/tappat bort någon och eskorterade killarna dit. Väl där hann jag bara börja presentera problemet för en mycket mormoderlig kvinna i butiken innan killarna själva identifierade sin mor en bit bort och därefter rusade i hennes något förvånade armar som två jaktrobotar mot en Sovjetisk trupptransport över Visby. När även Mor fått läget klart för sig fick jag ett så tacksamt leende att jag nästan välte. Med lite tur lärde sig alla nåt på kuppen.
För att kompensera dagens uppbyggnad av god karma tänker jag bli berusad. In progress. ~:-)
tisdag 26 juli 2011
Splitterskadad...
Titeln till trots så är jag i skrivande stund i bättre fysisk form än på länge. Regenerationen av den vävnad jag lämnade utefter Haningeleden gick bättre än vad jag vågade hoppas på och efter blott nio dagar kunde jag anse mig som återställd; "Once again a complete ass!". Jakten på allt som är långsammare än en engagerad adrenalinkåt inlinesåkare är återupptagen. Träningen gör mig gott och är en väsentlig del i min strategi för att hantera situationen på jobbet. Splittret är mentalt då det är full fart åt så jävla många håll just nu. Ett diagram över tankeverksamheten skulle imponerat på killarna som drömde fram Truppmina 12. (Att kalla en truppmina "Försvarsladdning" är förresten bara en av alla saker som blivit FEL med det här landet, liksom att kalla något som inte ens har makt att försvara sig själva mot nedläggningshetsen för "Försvarsmakt".)
Vi är för närvarande mitt uppe i semesterperioden med allt vad det innebär. Bristen på folk har visat sig vara lättare att arbeta runt än det faktum att den tjänstgörande personalen inte har tillgång till all den information de behöver när det gäller praxis och rutiner. Det är frustrerande och tar tid vi inte känner att vi egentligen har men har som positiv bieffekt att man lär sig att skita i praxis och skapa egna lösningar. Ofta betyder detta att jag sätter priserna till vad jag tycker är rimligt hellre än att offra tid på att leta i undermåliga listor. 90% av tiden arbetar jag i uthyrningskassan, vilket är lite intressant, eftersom det är den syssla jag finner mest stressande i hela verksamheten, är absolut sämst rustad för och uttryckligen har bett att få slippa. Det är enbart solidaritet med vår ende tjänstgörande butikssäljare som gör att jag biter ihop och lider. Det övertidsuttag vår semesterplanering orsakat mig kan mycket väl komma att mätas i enheten Hillebergtält. Huvudsakligen har vi arbetat ihop oss bra på depån och med enstaka undantag drar alla jämt och åt samma håll. När det funkar mindre bra är det rena "Flugornas Herre" över bygget, åtminstone de tidiga kapitlen. Planen för hösten är att revidera situationen och se om jag har så mycket hopp om framtiden att jag vill stanna. Somliga har en hel del att leva upp till.
Senaste tidens iakttagelser har orsakat mig fysikaliska bryderier. Det är allmänt känt att om man delar en massa på hälften tillräckligt många gånger så kommer man förvånansvärt snabbt att stå inför konsekvensen av att klyva en atom. Vare sig man gör det för att värma sig lite vatten eller för att skaka om killarna på det andra fältpostnumret så är de flesta överens om att det rör sig om lite farliga krafter och att man skall vara uppmärksam. Just faran med vårdslös decimering av material är orsaken till min vånda, manifesterad av de kort-kort-korta jeansshorts som nu ålar omkring runt mittpartiet (nej, inte Centern...) på stadens högt kluvna unga kvinnor. Jag ser med blandade känslor, gubbsjuka och fasa tror jag bestämt, hur dessa stadigt krymper. Shortsen alltså, tjejerna varierar i höjd som grupp men inte som individ. Vad händer när man når det kritiska tillstånd då en kedjereaktion startar? Kommer plagget att fortsätta krympa till en denimblå singularitet som drar till sig allt annat jeanstyg inom sin Levis-radie, eller finns det t.o.m. risk för att byxorna först drar ihop sig för att sedan enligt teorin om ett cykliskt universum åter expandera KRÄNGDA UT-OCH-IN och i processen vränga hela rumtiden över öronen på oss?? Måtte en sakta fallande temperatur rädda oss innan det är för sent. Under tiden ber jag er att hjälpa mig hålla ett vaksamt öga på fenomenet.
Vi är för närvarande mitt uppe i semesterperioden med allt vad det innebär. Bristen på folk har visat sig vara lättare att arbeta runt än det faktum att den tjänstgörande personalen inte har tillgång till all den information de behöver när det gäller praxis och rutiner. Det är frustrerande och tar tid vi inte känner att vi egentligen har men har som positiv bieffekt att man lär sig att skita i praxis och skapa egna lösningar. Ofta betyder detta att jag sätter priserna till vad jag tycker är rimligt hellre än att offra tid på att leta i undermåliga listor. 90% av tiden arbetar jag i uthyrningskassan, vilket är lite intressant, eftersom det är den syssla jag finner mest stressande i hela verksamheten, är absolut sämst rustad för och uttryckligen har bett att få slippa. Det är enbart solidaritet med vår ende tjänstgörande butikssäljare som gör att jag biter ihop och lider. Det övertidsuttag vår semesterplanering orsakat mig kan mycket väl komma att mätas i enheten Hillebergtält. Huvudsakligen har vi arbetat ihop oss bra på depån och med enstaka undantag drar alla jämt och åt samma håll. När det funkar mindre bra är det rena "Flugornas Herre" över bygget, åtminstone de tidiga kapitlen. Planen för hösten är att revidera situationen och se om jag har så mycket hopp om framtiden att jag vill stanna. Somliga har en hel del att leva upp till.
Senaste tidens iakttagelser har orsakat mig fysikaliska bryderier. Det är allmänt känt att om man delar en massa på hälften tillräckligt många gånger så kommer man förvånansvärt snabbt att stå inför konsekvensen av att klyva en atom. Vare sig man gör det för att värma sig lite vatten eller för att skaka om killarna på det andra fältpostnumret så är de flesta överens om att det rör sig om lite farliga krafter och att man skall vara uppmärksam. Just faran med vårdslös decimering av material är orsaken till min vånda, manifesterad av de kort-kort-korta jeansshorts som nu ålar omkring runt mittpartiet (nej, inte Centern...) på stadens högt kluvna unga kvinnor. Jag ser med blandade känslor, gubbsjuka och fasa tror jag bestämt, hur dessa stadigt krymper. Shortsen alltså, tjejerna varierar i höjd som grupp men inte som individ. Vad händer när man når det kritiska tillstånd då en kedjereaktion startar? Kommer plagget att fortsätta krympa till en denimblå singularitet som drar till sig allt annat jeanstyg inom sin Levis-radie, eller finns det t.o.m. risk för att byxorna först drar ihop sig för att sedan enligt teorin om ett cykliskt universum åter expandera KRÄNGDA UT-OCH-IN och i processen vränga hela rumtiden över öronen på oss?? Måtte en sakta fallande temperatur rädda oss innan det är för sent. Under tiden ber jag er att hjälpa mig hålla ett vaksamt öga på fenomenet.
tisdag 12 juli 2011
Dr Rilleman och syster Klister
Mina försök att sova på mage gick helt om intet och natten genomsyrades av tvära kast när hudlösa delar gnuggades mot sänglinne. Väl medveten om att skrubbsår initialt mår bra av att luftas valde jag att inte försöka administrera någon täckande kompress första natten. Dessutom saknade jag rätt sorts kompress (den som har en glatt yta lämpad för "blöta sår"). Klokt eller ej så kostade det mig ett par bra lakan. Jämfört med de smällar jag redan tagit är det inget att orda om.
Att cykla till jobbet var så otänkbart att det var riktigt roligt att tänka på och under de största av kvidanden baxade jag mig i morse mycket försiktigt in i Defendern. När man väl sitter går det bra men alla rörelser är en plåga. Såret vätskade friskt och föranledde frekvent tillsyn och byte av kompress (hittade några halvbra i en låda..). Det var väldigt skönt när dagen var över och jag kunde styra kosan mot lokala plåsterboden och där lägga en beställning som gjorde att personalen får råd att uppgradera till Business Class under semestern.
Inspektionen efter hemkomst gav vid handen att läkningsprocessen börjat bra. Det är fortfarande både irriterat och västskar lätt men visar alla tecken på att få en stadig skorpbildning. Inga tecken på infektion eller kvarvarande grus/asfalt. Med en rejäl mängd kirurgtejp anbringades tvenne vettiga kompresser under akrobatiska krumsprång runt egen axel. Jag ser en affärsidé i att börja tillverka plåster, kompresser och bandage anpassade för den utmanande topografi våra mer krökta, kurviga och kupiga kroppsdelar är stöpt i.
Att cykla till jobbet var så otänkbart att det var riktigt roligt att tänka på och under de största av kvidanden baxade jag mig i morse mycket försiktigt in i Defendern. När man väl sitter går det bra men alla rörelser är en plåga. Såret vätskade friskt och föranledde frekvent tillsyn och byte av kompress (hittade några halvbra i en låda..). Det var väldigt skönt när dagen var över och jag kunde styra kosan mot lokala plåsterboden och där lägga en beställning som gjorde att personalen får råd att uppgradera till Business Class under semestern.
Inspektionen efter hemkomst gav vid handen att läkningsprocessen börjat bra. Det är fortfarande både irriterat och västskar lätt men visar alla tecken på att få en stadig skorpbildning. Inga tecken på infektion eller kvarvarande grus/asfalt. Med en rejäl mängd kirurgtejp anbringades tvenne vettiga kompresser under akrobatiska krumsprång runt egen axel. Jag ser en affärsidé i att börja tillverka plåster, kompresser och bandage anpassade för den utmanande topografi våra mer krökta, kurviga och kupiga kroppsdelar är stöpt i.
måndag 11 juli 2011
Aj-ont-fan i Rilleman!
(Läsaren ombedes föreställa sig att detta skrivs sittande på ena, men inte den andra, skinkan. Tack.)
För att bränna av lite av den energi jag jag ackumulerat under dagen svepte jag ut på en liten trivsam inlinesrunda efter jobbet. Då jag för tillfället saknar bromskloss var jag tvungen att planera mitt vägval så att jag i möjligast mån kunde undvika kraftiga nedförslut och korsande trafik. Staden är full av cykelvägar vilket hjälper till. Allt gick riktigt bra och det var bara undantagsvis jag blev tvungen att dra ner tempot.
Skägget-Ryd-Malmslättsvägen-Kaserngatan-Djurgårdsgatan-Haningeleden... där det slutade gå riktigt bra. Precis efter att jag på den fina släta asfalten fått upp farten ser jag att jag faktiskt kommer att få möte av en likasinnad skejtare. Detta brukar inte generera några större åthävor från min sida annat än att jag samlar ihop mig lite för att inte spreta ut med stavarna i onödan. Just den här gången drabbades jag dock av ett motoriskt attackspex och lyckades sätta ner ena staven INNANFÖR mitt höger skenben. Detta är inte bara dålig teknik, det är ett ganska svårbemästrat flygläge också. Hela Rillemansystemet försattes i DEFCON 1 och reptilhjärnan började aktivera kobrasnabba reflexer för att ta ner systemet i dess felsäkra quadropeda läge.
Min egen upplevelse av själva vurpan var mest förvåningen över dels hur jäkla bra kroppen på egen hand vek ihop sig och precis därefter hur otroligt långt man glider på nylagd sträv asfalt! När farten började avta avslutades vurpan med en rullning över..nån eller annan axel, jag var i ärlighetens namn inte rikigt uppmärksam. Jag slutade i sittande ställning och gjorde vad varje man skulle gjort i samma situation; jag studsade upp med ett helt normalt "hahaha-det-gjorde-inte-ont-uttryck" i ansiktet. Jag konstaterade att jag var huvudsakligen hel och hade redan fått upp farten igen innan jag faktiskt mötte åkaren från andra hållet. På frågan om "allt gått bra?" svarade jag nåt lamt om "sårad stolhet" och speedade vidare mot Vidingsjö.
Det gjorde inledningsvis inte särskilt ont, men som alla vet beror detta på att nerverna i huden tar en time-out när man släpat dem en längre sträcka i marken. När de sen samlat ihop sig.. då gör det ont. Aj. Ont. Fan. Då jag hade bra flyt och uppenbarligen inte läckte några viktigare kroppsvätskor omkring mig ansatte jag att alla åtgårder fick bero tills jag var hemma igen. Alltså fick det bli Vistvägen-Söderleden-Cykelvägen efter Sandbäcken-US-Klostergatan-City-Storgatan-Västra Vägen och raka spåret till Skägget. Puh. En bra tur.
En visuell inspektion av mina shorts gav anledning att anlägga ett bistert uttryck. De kommer aldrig att bli vad de varit. Detta var också allt som stod mellan mig och vägbanan. Jag vill gärna ha det lite "luftigt" när jag tränar. :-)
Jag har inte värst mycket rumpa att börja med (kilopriset är på par med saffran, lussebak någon..? ;-) , och därför var det med viss bävan jag med en spegel till hjälp började inspektera hur mycket av den som fanns kvar. Där det normalt synes endast slät hy finns nu ett riktigt rejält skrubbsår som gått precis lagom djupt för att göra skitont men inte för att orsaka några egentliga blödningar. Det svider så jag blir tårögd och västskar sig som sådana blessyrer har för vana att göra. Illvrålen i duschen fick hela fastigheten att sätta sin kvällskebab med babiandurra i halsen. På det hela taget är det något som man faktiskt skulle kunna ta med sig ut på stan och glatt visa upp i velodromcykelkretsar. Prognosen är att jag kommer att sova dåligt kommande natt och huvudsakligen arbeta stående ett par dagar framåt. Om någon till äventyrs undrar, så JA, jag har dokumenterat skadan i tillfredsställande detalj, och NEJ, jag har inte någon avsikt att dela med mig av bilderna. :-P
För att bränna av lite av den energi jag jag ackumulerat under dagen svepte jag ut på en liten trivsam inlinesrunda efter jobbet. Då jag för tillfället saknar bromskloss var jag tvungen att planera mitt vägval så att jag i möjligast mån kunde undvika kraftiga nedförslut och korsande trafik. Staden är full av cykelvägar vilket hjälper till. Allt gick riktigt bra och det var bara undantagsvis jag blev tvungen att dra ner tempot.
Skägget-Ryd-Malmslättsvägen-Kaserngatan-Djurgårdsgatan-Haningeleden... där det slutade gå riktigt bra. Precis efter att jag på den fina släta asfalten fått upp farten ser jag att jag faktiskt kommer att få möte av en likasinnad skejtare. Detta brukar inte generera några större åthävor från min sida annat än att jag samlar ihop mig lite för att inte spreta ut med stavarna i onödan. Just den här gången drabbades jag dock av ett motoriskt attackspex och lyckades sätta ner ena staven INNANFÖR mitt höger skenben. Detta är inte bara dålig teknik, det är ett ganska svårbemästrat flygläge också. Hela Rillemansystemet försattes i DEFCON 1 och reptilhjärnan började aktivera kobrasnabba reflexer för att ta ner systemet i dess felsäkra quadropeda läge.
Min egen upplevelse av själva vurpan var mest förvåningen över dels hur jäkla bra kroppen på egen hand vek ihop sig och precis därefter hur otroligt långt man glider på nylagd sträv asfalt! När farten började avta avslutades vurpan med en rullning över..nån eller annan axel, jag var i ärlighetens namn inte rikigt uppmärksam. Jag slutade i sittande ställning och gjorde vad varje man skulle gjort i samma situation; jag studsade upp med ett helt normalt "hahaha-det-gjorde-inte-ont-uttryck" i ansiktet. Jag konstaterade att jag var huvudsakligen hel och hade redan fått upp farten igen innan jag faktiskt mötte åkaren från andra hållet. På frågan om "allt gått bra?" svarade jag nåt lamt om "sårad stolhet" och speedade vidare mot Vidingsjö.
Det gjorde inledningsvis inte särskilt ont, men som alla vet beror detta på att nerverna i huden tar en time-out när man släpat dem en längre sträcka i marken. När de sen samlat ihop sig.. då gör det ont. Aj. Ont. Fan. Då jag hade bra flyt och uppenbarligen inte läckte några viktigare kroppsvätskor omkring mig ansatte jag att alla åtgårder fick bero tills jag var hemma igen. Alltså fick det bli Vistvägen-Söderleden-Cykelvägen efter Sandbäcken-US-Klostergatan-City-Storgatan-Västra Vägen och raka spåret till Skägget. Puh. En bra tur.
En visuell inspektion av mina shorts gav anledning att anlägga ett bistert uttryck. De kommer aldrig att bli vad de varit. Detta var också allt som stod mellan mig och vägbanan. Jag vill gärna ha det lite "luftigt" när jag tränar. :-)
Jag har inte värst mycket rumpa att börja med (kilopriset är på par med saffran, lussebak någon..? ;-) , och därför var det med viss bävan jag med en spegel till hjälp började inspektera hur mycket av den som fanns kvar. Där det normalt synes endast slät hy finns nu ett riktigt rejält skrubbsår som gått precis lagom djupt för att göra skitont men inte för att orsaka några egentliga blödningar. Det svider så jag blir tårögd och västskar sig som sådana blessyrer har för vana att göra. Illvrålen i duschen fick hela fastigheten att sätta sin kvällskebab med babiandurra i halsen. På det hela taget är det något som man faktiskt skulle kunna ta med sig ut på stan och glatt visa upp i velodromcykelkretsar. Prognosen är att jag kommer att sova dåligt kommande natt och huvudsakligen arbeta stående ett par dagar framåt. Om någon till äventyrs undrar, så JA, jag har dokumenterat skadan i tillfredsställande detalj, och NEJ, jag har inte någon avsikt att dela med mig av bilderna. :-P
måndag 4 juli 2011
Det stora avståndet mellan inläggen leder ofelbart tankarna till min senaste hobby. Även där är gleshet något av ett problem. Jag har nu deltagit i en handfull skjuttillfällen med klubben och är ganska långt ifrån att komma överens med ...egentligen nånting. Instruktören repeterar ideligen att jag ske ge fan i att sikta på nåt ("Du blir ju ändå bara besviken..") och istället satsa på att skapa en god grundteknik. Jag nickar och i samma ögonblick som jag dragit upp bågen förvandlas jag till "Rilleman - Great White ..truppmina" och skjuter med blixten hastighet och förmåga att träffa två gånger på samma ställe. Jag vill ju skjuta som Legolas, Odysseus och den här tjejen på Youtube!
Jaja, det är bara på 12 meter...
Absolut mest irriterande av allt är att så fort jag faktiskt gör som man säger åt mig så måste jag omedelbart börja leva med det faktum att mitt skytte förbättras. En liten annorlunda vinkel här, en flyttad fot där och några jävla millimeter åt nåt håll och plötsligt blir pilarna bästa vänner och leker ringlekar i det gula! OCH JAG FATTAR INTE VARFÖR!! Gud förbannat alvtrams!
Det är ännu lite tidigt att börja fundera på egen utrustning men det har dykt upp en liten favorit i kulisserna, som vore väldigt kul att provskjuta. Om inte annat så är den fruktansvärt snygg och det är ju ett värde i sig.
Jaja, det är bara på 12 meter...
Absolut mest irriterande av allt är att så fort jag faktiskt gör som man säger åt mig så måste jag omedelbart börja leva med det faktum att mitt skytte förbättras. En liten annorlunda vinkel här, en flyttad fot där och några jävla millimeter åt nåt håll och plötsligt blir pilarna bästa vänner och leker ringlekar i det gula! OCH JAG FATTAR INTE VARFÖR!! Gud förbannat alvtrams!
Det är ännu lite tidigt att börja fundera på egen utrustning men det har dykt upp en liten favorit i kulisserna, som vore väldigt kul att provskjuta. Om inte annat så är den fruktansvärt snygg och det är ju ett värde i sig.
lördag 11 juni 2011
Rilleman takes a bow
Efter en stillsam frukost passade jag på att rasta Defenderdjuret på en färd upp till skyttecentrum i Jägarvallen. Där huserar numera även Linköpings Bågskytteklubb sedan deras stuga i Rydsskogen brann ner för två år sedan. På lördagarna kör man träningspass för hugade skyttar och jag tänkte se om det är något som passar mig. Pistolskytte i all ära men bågen är mer i linje med mina filosofiska värderingar kring detta med projektilvapen. Dessutom är det skönare för öronen.
Instruktören på plats gjorde ett mästerligt arbete med att "fånga upp" mig och utan att jag egentligen märkte hur det gick till hade jag utrustats med koger, pilar, tab (fingerskydd), armskydd och en enklare båge. Efter att först ha gjort ett "torrdrag" i tomma luften för att visa att jag är högerskytt konstaterade instruktören att jag har ståtligt långa armar (185 cm kram, bara att fråga!) och bytte genast ut bågen mot en längre och något kraftigare. Jag ursäktade armlängden med att Mor blev omkullsprungen av en orangutang under graviditeten.
Efter en kort instruktion i handhavande och teknik var det dags att skjuta en trio pilar från ca 12 meter. Det gick bra, även om jag genast kände att jag inte hade någon större koll på vad jag gjorde. Några blixtsnabba förbättringsförslag senare började jag klättringen uppför inlärningskurvan. Av de 12 pilar jag sköt innan jag var nöjd så fick jag till en där allt bara stämde och där jag på något sätt vaknade till först när pilen satte sig i tavlans mitt. Jag trivdes med skyttet, tyckte att det verkar vara en bra förening och kommer att börja skjuta med dem två kvällar i veckan framöver.
Enda smolket i bägaren var att min inledningsvis usla skjutteknik orsakade att jag slog strängen i underarmens muskler. Man får imponerande sår i skinnet, blir spännande att se blåmärkena utvecklas. På vägen hem gjorde jag ett kort stopp ute på Ikano och lärde där medtrafikanterna att Defendrar har svängradier som förstoppade mammutar... Fin bil.
(Svaret på den uppenbara frågan är NEJ; jag kommer inte att skaffa mig en mössa med fjäder i, bära tights eller umås med några "merry men"!)
torsdag 9 juni 2011
Krutrök och ylanden i natten
Gårdagen avslutades i stor stil med att hela gänget efter jobbet for till Norrköping. Där sammanstrålade vi med vår Norrköpingsdepå samt personal från en av våra kunder för en kvälls fredlig tävling i den ädla konsten att få bly att flyga dit man vill.
Platsen var Åby Skytteklubb i Dvardala där vi blev väl omhändertagna av ett gäng entusiaster. Fördelade på tre grupper genomförde vi tre moment; viltbana, lerduveskytte samt pistolskytte. Tanken var att hålla en förbrödrande tävling mellan Linköpings- och Norrköpingsgängen.
Älgbanan var en ny upplevelse för mig (det är inte en efterrätt även om det låter gott!). Med en redan glödhet studsare gällde det att träffa en stillastående siamesisk tvillingälg i mitten med 6 skott. Därefter följde två skott mot löpande mål, vilket visade sig vara svårbemästrat eftersom fanskapet löpte värre än en dopad bob-Ludmila. Bra tryck i 6,5:an var det i allafall!
Hagel har jag bara skjutit vid något enstaka tillfälle tidigare och det var med stor förvåning jag sköt 7 av 10 lerduvor. De kastades i nybörjarhastighet vilket gjorde att vi hade tid att hinna sikta in oss.
Pistol har jag mer erfarenhet av och på vallen stegade vi gradvis upp oss ifrån .22 via 9 mm för att avsluta med .357 magnum och .44 magnum. Det var lite spridda skurar tills jag med viss tvekan fick avsluta med den tandemaljsplittrande .44.an och satte kvällens tätaste träffbild. .357:an var jämförelsevis trevlig och kändes oerhört solid i handen.
För ett kort ögonblick utropades jag vid poängräkningen till kvällens segrare men blev därefter besegrad av kollegan Daniel och därefter även av kollegan Markus. Således tog Tholmarks Linköpingsdepå hela pallen. Väl skjutet! Man får inga poäng för att gissa vad dagens samtalsämnen på jobbet handlat om...
Det blev en sen hemkomst ifrån Norrköping och det var svårt att få nattron att infinna sig. En del av detta berodde naturligtvis på allt roligt skytte men resten kunde härledas till det fylleslag mina etanoldriva grannar ställt till med en våning ned. Klockan 23 var det rent ut sagt ett jävla liv och av det som gick att höra skulle det slås in pannben och whatnot. Efter ett särskilt långt meningsutbyte blev det spännande då alkisarna bestämde sig för att leka "två slänger ut en tredje", varefter reglerna sen stipulerar att den tredje får ett gratis frispel om själva utkastandet gått så fort att (hon, i det här fallet) inte fått med sig sina skor. De ylanden som följde matchades i intensitet endast av bankandet på den låsta dörren till trapphuset. Precis när jag trodde att det inte skulle bli mer underhållning kliver kvällens wildcard ut i trapphuset! De Somaliska grannarna en våning upp, som ännu inte tillskansat sig den Svenska traditionen att slå dövörat till, kommer nedrullandes i bunt för att förskräckta se vilket krig i ordningen de drabbats av. Väl nere vid porten inser de att de sitter i rävsaxen mellan innelaget (som inte vill öppna dörren efter allt jobb de lagt ner) och utelaget (fortfarande högljutt barfota). De längtade sig förmodligen tillbaka till den mörka kontinenten för att vila upp sig lite med termithoppor och varm och kall flytande kolera. Som vanligt är i dessa sammanhang slöts det fred mellan de törstiga lika fort som striden blossade upp och när jag i morse åt frukost skådade jag ut över slagfältet nedanför mitt fönster. En orkan måste ha farit fram över möblerna på uteplatsen, en sko hängde i ett träd, den andra låg kvar i grillen. Av grannarna har jag inte sett röken.
Platsen var Åby Skytteklubb i Dvardala där vi blev väl omhändertagna av ett gäng entusiaster. Fördelade på tre grupper genomförde vi tre moment; viltbana, lerduveskytte samt pistolskytte. Tanken var att hålla en förbrödrande tävling mellan Linköpings- och Norrköpingsgängen.
Älgbanan var en ny upplevelse för mig (det är inte en efterrätt även om det låter gott!). Med en redan glödhet studsare gällde det att träffa en stillastående siamesisk tvillingälg i mitten med 6 skott. Därefter följde två skott mot löpande mål, vilket visade sig vara svårbemästrat eftersom fanskapet löpte värre än en dopad bob-Ludmila. Bra tryck i 6,5:an var det i allafall!
Hagel har jag bara skjutit vid något enstaka tillfälle tidigare och det var med stor förvåning jag sköt 7 av 10 lerduvor. De kastades i nybörjarhastighet vilket gjorde att vi hade tid att hinna sikta in oss.
Pistol har jag mer erfarenhet av och på vallen stegade vi gradvis upp oss ifrån .22 via 9 mm för att avsluta med .357 magnum och .44 magnum. Det var lite spridda skurar tills jag med viss tvekan fick avsluta med den tandemaljsplittrande .44.an och satte kvällens tätaste träffbild. .357:an var jämförelsevis trevlig och kändes oerhört solid i handen.
För ett kort ögonblick utropades jag vid poängräkningen till kvällens segrare men blev därefter besegrad av kollegan Daniel och därefter även av kollegan Markus. Således tog Tholmarks Linköpingsdepå hela pallen. Väl skjutet! Man får inga poäng för att gissa vad dagens samtalsämnen på jobbet handlat om...
Det blev en sen hemkomst ifrån Norrköping och det var svårt att få nattron att infinna sig. En del av detta berodde naturligtvis på allt roligt skytte men resten kunde härledas till det fylleslag mina etanoldriva grannar ställt till med en våning ned. Klockan 23 var det rent ut sagt ett jävla liv och av det som gick att höra skulle det slås in pannben och whatnot. Efter ett särskilt långt meningsutbyte blev det spännande då alkisarna bestämde sig för att leka "två slänger ut en tredje", varefter reglerna sen stipulerar att den tredje får ett gratis frispel om själva utkastandet gått så fort att (hon, i det här fallet) inte fått med sig sina skor. De ylanden som följde matchades i intensitet endast av bankandet på den låsta dörren till trapphuset. Precis när jag trodde att det inte skulle bli mer underhållning kliver kvällens wildcard ut i trapphuset! De Somaliska grannarna en våning upp, som ännu inte tillskansat sig den Svenska traditionen att slå dövörat till, kommer nedrullandes i bunt för att förskräckta se vilket krig i ordningen de drabbats av. Väl nere vid porten inser de att de sitter i rävsaxen mellan innelaget (som inte vill öppna dörren efter allt jobb de lagt ner) och utelaget (fortfarande högljutt barfota). De längtade sig förmodligen tillbaka till den mörka kontinenten för att vila upp sig lite med termithoppor och varm och kall flytande kolera. Som vanligt är i dessa sammanhang slöts det fred mellan de törstiga lika fort som striden blossade upp och när jag i morse åt frukost skådade jag ut över slagfältet nedanför mitt fönster. En orkan måste ha farit fram över möblerna på uteplatsen, en sko hängde i ett träd, den andra låg kvar i grillen. Av grannarna har jag inte sett röken.
söndag 5 juni 2011
Travoltalainen?
Jag skrattar mycket hellre med en person än åt en person, men klippet nedan är för bra för att låta bli. Man blir ju helt varm...
fredag 3 juni 2011
12 öl och en liter fil...
eller
När morbror skulle handla frukost
eller
9 rätt sura människor i ett litet hus, och en Rilleman
När morbror skulle handla frukost
eller
9 rätt sura människor i ett litet hus, och en Rilleman
Att resa med släkten kräver ett härdat sinnelag. 12 pilsner hjälper till.
--
Skickat från min mobila enhet
onsdag 1 juni 2011
Rullar fett, släpar tungt?
Gårdagen avslutades med uppkörning för BE-behörighet ute på Sviestad motorbana. Jag var sådär löjligt fokuserad under hela dagen och hade svårt att tänka på så mycket annat. Allt avlöpte väl och tur var väl det eftersom bilskolan hade personalbrist och förlitade sig på mig för att få tillbaka bil och släp ner till sina respektive parkeringsplatser på stan. :-)
Jag firade med en glass. Sen ville glassen ha en pilsner. Bara dåliga människor dricker i sin ensamhet vilket föranledde ett samtal till Bjoel som också var lite törstig. Tack Björn! Min Nils Oscar Kalasöl smakade väldigt lyxigt. Dagens på Klompen var schnitzel och sån måste man ha pilsner till. Efter en fantastisk avslutning på dagen lullade jag hem i en mätt, nöjd och lagom dämpad sinuskurva. Jag piggnade till lagom till läggdags, log år ironin i det hela, och somnade genast.
I ett nafs har jag höjt den tillåtna dragvikten på min bil från 750 kg till 3500 kg. Innebörden av detta är väl mest att jag nu bara behöver låna motsvarande "stor bil och släp" för att kunna dra hem min egen bil nästa gång den bryter i hop... :-) Tack till Stefan för den goda idén!
Jag firade med en glass. Sen ville glassen ha en pilsner. Bara dåliga människor dricker i sin ensamhet vilket föranledde ett samtal till Bjoel som också var lite törstig. Tack Björn! Min Nils Oscar Kalasöl smakade väldigt lyxigt. Dagens på Klompen var schnitzel och sån måste man ha pilsner till. Efter en fantastisk avslutning på dagen lullade jag hem i en mätt, nöjd och lagom dämpad sinuskurva. Jag piggnade till lagom till läggdags, log år ironin i det hela, och somnade genast.
I ett nafs har jag höjt den tillåtna dragvikten på min bil från 750 kg till 3500 kg. Innebörden av detta är väl mest att jag nu bara behöver låna motsvarande "stor bil och släp" för att kunna dra hem min egen bil nästa gång den bryter i hop... :-) Tack till Stefan för den goda idén!
tisdag 24 maj 2011
The unbearable irony of blogging
Ju mer häftiga galenskaper som händer mig desto mindre tid har jag att skriva om dem på bloggen. Vänligen tolka senaste tidens tystnad som att jag är mitt uppe i en tornado av underbara tokerier, hela tiden balanserandes på gränsen för vad jag orkar med. Det lär märkas när jag inte orkar längre... ;-)
måndag 16 maj 2011
Curling, inget som lockar mig..
Under de senaste två Olympiska vinterspelen har jag med stort intresse följt damernas curling. Det är en förvånansvärt spännande och alltigenom taktisk sport där avgörandet kan komma i sista stenen. Dessutom får man se späda kvinnor vråla likt fyllebrunstiga hamnarbetare. På senaste tiden har jag dock funderat på curling ur ett annat perspektiv.
Begreppet curlingföräldrar lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard och syftar till den typ av förälder som agerar stödtrupp åt sitt barn i sådan grad att barnet i processen oavsiktligt går miste om viktiga lärdomar om livet som enbart kan fås av de smällar man normalt åker på under sin uppväxt. Den amerikanska termen sägs vara helicopter parent och syftar då på att förälderna hela tiden hovrar ovanför barnet. Slutresultatet av denna approach sägs bli verklighetsfrämmande bortklemade unga vuxna som inte kan hälla upp ett glas vatten utan att bränna ner köket och som inte kan bädda en säng så att det går att studsa en k-pist på det sträckta överkastet. Jag tror att de flesta håller med om att curling inom barnuppfostran är att dra omsorgerna lite för långt. Jag vill istället ta upp frågan om vi inte faktiskt kan hitta det även i arbetslivet?
Förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare är ett av ömsesidigt beroende. Det är en komplicerad balans som när den fungerar bra gränsar till ett symbiotiskt förhållande där båda parter drar nytta av samarbetet. I verkligheten finns dock ofta en subjektiv upplevd skevhet i denna balans, ibland sann och ibland inte. Det som intresserar mig, ur ett strikt "curlingperspektiv", är hur vi som arbetstagare ofta tenderar att kompensera för brister i verksamheten på ett sådant sätt att dessa inte syns och därför ej heller korrigeras. Ett exempel skulle kunna vara anställda som regelbundet arbetar övertid för att hinna med det som spillt över efter en arbetsdag eller som offrar lunchrasten för att hålla uppe ett vansinnigt tempo. Ett annat exempel är när man för att kunna genomföra arbetet medvetet kompromissar med sin etik eller rent av bryter mot lagar och förordningar. Allt detta sker naturligtvis på en glidande skala. Att köra 140 km/h när man har en "bråttomleverans" är kanske lättare än att godta att pumpa ut spillolja i ett vattendrag... Men varför gör vi det?
Med risk för att låta som en gammal Sovjetisk kommissarie som just firat slutförandet av senaste femårsplanen med en hink jäst rödfärg så tycker jag att något av det klokaste man kan göra i arbetslivet är att vara tydlig med vart ens komfortzon ligger. Detta är en mångdimensionell yta som innefattar en mängd parametrar. Några värden som spänner upp min egen zon är följande:
"Genom att påverka och 'sopa väg' åt någon annan undanröjer man mer än enbart hinder. Hos barn kan man se att de förlorar sin egen förmåga och fantasi och blir slöa och vill få allt i livet serverat. Samtidigt får de en bristande förståelse för andras vilja och önskemål."
Begreppet curlingföräldrar lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard och syftar till den typ av förälder som agerar stödtrupp åt sitt barn i sådan grad att barnet i processen oavsiktligt går miste om viktiga lärdomar om livet som enbart kan fås av de smällar man normalt åker på under sin uppväxt. Den amerikanska termen sägs vara helicopter parent och syftar då på att förälderna hela tiden hovrar ovanför barnet. Slutresultatet av denna approach sägs bli verklighetsfrämmande bortklemade unga vuxna som inte kan hälla upp ett glas vatten utan att bränna ner köket och som inte kan bädda en säng så att det går att studsa en k-pist på det sträckta överkastet. Jag tror att de flesta håller med om att curling inom barnuppfostran är att dra omsorgerna lite för långt. Jag vill istället ta upp frågan om vi inte faktiskt kan hitta det även i arbetslivet?
Förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare är ett av ömsesidigt beroende. Det är en komplicerad balans som när den fungerar bra gränsar till ett symbiotiskt förhållande där båda parter drar nytta av samarbetet. I verkligheten finns dock ofta en subjektiv upplevd skevhet i denna balans, ibland sann och ibland inte. Det som intresserar mig, ur ett strikt "curlingperspektiv", är hur vi som arbetstagare ofta tenderar att kompensera för brister i verksamheten på ett sådant sätt att dessa inte syns och därför ej heller korrigeras. Ett exempel skulle kunna vara anställda som regelbundet arbetar övertid för att hinna med det som spillt över efter en arbetsdag eller som offrar lunchrasten för att hålla uppe ett vansinnigt tempo. Ett annat exempel är när man för att kunna genomföra arbetet medvetet kompromissar med sin etik eller rent av bryter mot lagar och förordningar. Allt detta sker naturligtvis på en glidande skala. Att köra 140 km/h när man har en "bråttomleverans" är kanske lättare än att godta att pumpa ut spillolja i ett vattendrag... Men varför gör vi det?
Med risk för att låta som en gammal Sovjetisk kommissarie som just firat slutförandet av senaste femårsplanen med en hink jäst rödfärg så tycker jag att något av det klokaste man kan göra i arbetslivet är att vara tydlig med vart ens komfortzon ligger. Detta är en mångdimensionell yta som innefattar en mängd parametrar. Några värden som spänner upp min egen zon är följande:
- Jag har åtta timmars arbetsdag, 0700-1600. Övertid vid enstaka tillfällen går bra men kräver en god orsak och är inget jag tar lätt på då jag värderar min fritid. Dålig planering och/eller bristande kommunikation är inte en god orsak.
- Jag arbetar konstant för att öka värdet av mitt personliga varumärke. Andra människor skall tänka på mig och det jag erbjuder i positiva termer. Därför är det viktigt att min och arbetsgivarens strävan går i samma riktning så att vi stärker varandra och så att positiva utfall reflekteras ömsesidigt. Med detta som grund är jag noga med att sätta en hög standard när det gäller att bedriva verksamheten inom lagens råmärken och att inte åta mig uppdrag som jag inte kan lösa på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Jag är hellre "dyr men bra" än "jobbkåt klåpare".
- Ordning och reda är vattnet min lyckliga själ simmar i. Rent, snyggt och organiserat ska det vara och tillräckliga resurser skall avsättas för organisatoriskt underhåll för att motverka det oundvikliga förfallet. Ett visst mått av "studs och puts" krävs även på personlig nivå då tarvliga olater ofelbart sänker helhetsintrycket . Om man nu t.ex. på sin fritid ÄR en flatulent troglodyt så får man vackert rycka upp sig i håret och ikläda sig hjälterollen och tusenmetersblicken under arbetstid. Kunder är korkade som mörtar, de tror på vad de SER, så ser för fan kompetent ut!
- Jag anser att jag har rätt att avvakta med att exekvera en uppgift tills dess att jag finner att sagda uppgift är tillräckligt väl definierad och tills jag anser att jag har all för ett lyckat utförande nödvändig information. Allt annat är att låta avsändaren leva i en fortsatt lögn om att de gör nåt rätt medan man reder ut deras tillkortakommanden bakom deras rygg och nekar dem möjligheten att lära sig något. Det är arbetsekonomiskt att spendera en minut extra på några följdfrågor vid ordergivningen än att slösa en halvtimma ute på ett jobb när något inte stämmer.
"Genom att påverka och 'sopa väg' åt någon annan undanröjer man mer än enbart hinder. Hos barn kan man se att de förlorar sin egen förmåga och fantasi och blir slöa och vill få allt i livet serverat. Samtidigt får de en bristande förståelse för andras vilja och önskemål."
söndag 15 maj 2011
Produktiv söndag
Ända sedan jag köpte Defendern har jag haft en diger lista med saker som skall fixas, lagas eller bara ses över. Idag kunde jag bocka av ytterligare två punkter. Den enastående stryktåliga sopsäck som under vintersäsongen tjänat som substitut för ena sidorutan på flakkåpan har nu pensionerats. Jag har utifrån gummilist på löpmeter och en knappt halv kvadratmeter plexi förfärdigat och monterat en ny ruta. I processen ingick att tillverka en del improviserade verktyg som skulle imponerat på vem som helst med motsatta tummar. Det krävdes en grovmåttning och en finjustering innan allt satt som en smäck, vilket under omständigheterna räknas som en framgång. Att såga plexi med sticksåg är kul. Jag fick blodad hand... tand! Tack till Ryds Glas, Tannefors Glas, Festool och folket som fyller på våra förbandslådor. ;-)
Jag håller det inte för direkt svårt att trycka in ena eller andra plastrutan om man nu vill ha nåt på flaket men eftersom båda T-handtagen som satt på bakluckan var helt upprostade och inte längre gick att låsa alls så pratade jag med de trevliga människorna på Tryggve Olson Normdetaljer AB och fick två nya handtag hemskickade både fort och till ett bra pris. Hyvens! T-handtag är vid första anblicken mycket enkla prylar, men det är ju månraketer också. Det tog minst fyra försök för mycket att få allt på plats på rätt sätt varav två försök saboterades av att den fjäderbelastade mekanismen sköt ut sig och spred sig över rummet. Att samtidigt visuellt och akustiskt försöka bestämma vart alla delar landat i verkstan är en uppgift som kräver ögon som en örn och öron som en fladdermus, men efter en del snokande och svärande fick jag ihop det. Viss tillpassning krävdes och effektuerades medelst vinkelslip och stor hammare.
Efter en snabb tvätt ser bilen finare ut än någonsin och är redo för nästa etapp oljebyten och kanske lite fin solskyddsfilm på nya rutan. Extraljus, komradioantenn och en extern anslutning till batteriet står också på listan.
Jag håller det inte för direkt svårt att trycka in ena eller andra plastrutan om man nu vill ha nåt på flaket men eftersom båda T-handtagen som satt på bakluckan var helt upprostade och inte längre gick att låsa alls så pratade jag med de trevliga människorna på Tryggve Olson Normdetaljer AB och fick två nya handtag hemskickade både fort och till ett bra pris. Hyvens! T-handtag är vid första anblicken mycket enkla prylar, men det är ju månraketer också. Det tog minst fyra försök för mycket att få allt på plats på rätt sätt varav två försök saboterades av att den fjäderbelastade mekanismen sköt ut sig och spred sig över rummet. Att samtidigt visuellt och akustiskt försöka bestämma vart alla delar landat i verkstan är en uppgift som kräver ögon som en örn och öron som en fladdermus, men efter en del snokande och svärande fick jag ihop det. Viss tillpassning krävdes och effektuerades medelst vinkelslip och stor hammare.
Efter en snabb tvätt ser bilen finare ut än någonsin och är redo för nästa etapp oljebyten och kanske lite fin solskyddsfilm på nya rutan. Extraljus, komradioantenn och en extern anslutning till batteriet står också på listan.
onsdag 11 maj 2011
"To BE, or not to BE.."
Dagen började helt utan sovmorgon men med något mindre brådska än vanligt. Med en tid för kunskapsprov för tungt släp inbokad 0815 kändes det bara fånigt att först studsa förbi på jobbet för att meddela att jag genast måste dra igen... Jag knallade ut mot bilen i god tid då jag tycker om att ha lite tid för att fokusera innan en skrivning och för att tackla små oförutsedda problem på vägen.
Under de senaste dagarna har jag till ingen nytta alls låtit min bil belysa sin designerade uppställningsplats. Uppenbarligen. Defendern har "ljus på" och "ljus av". Den kan sägas vara mitt alter ego bland fordon; den gör det du ber den om hur dumt det än är och låter dig reda ut konsekvenserna själv. Med något mindre god tid till mitt förfogande men utan panik bytte jag till plan B och cykel.
Trafikverkets lokaler uppe på Garnisonsområdet öppnar 0800 och jag var där i god tid. Efter lite inledande förvirring knölade jag mig in i fotoautomaten och förevigades samt präntade ner min namnteckning på en skrivplatta.
Jag tog mitt körkort 1997 och kan inte minnas att jag någonsin skrivit ett datoriserat kunskapsprov (?). Det var dock på en nivå som även den mest datorillitterate kan hantera. 60 frågor varav fem som var med för utvärdering och inte ingick i provet, således maximalt 55 poäng och 44 för godkänt. Låter ju som att man har en sportslig chans, eller?
Jag kan glatt meddela att åren som flyttgubbe satt obotliga spår då ingen körundervisning i Världen kan förmå mig att fatta varför jag inte får parkera min bil därhelst jag behöver ha den för att kunna lösa mitt uppdrag. Inte heller är jag helt överens med Trafikverket om bästa approach vid en olycka där det förekommer farligt gods, dom förutsätter att man inte kan uttyda EU-numren på märkskylten eller organisera en framskjuten förbandsplats ... lättviktare! Jag noterade 51 rätta svar och kunde andas ut. Nu återstår att boka upp tid för körprovet, men detta har vi redan övat en gång och bedömt såsom banalt i ljuset av att vi rangerar runt släpvagnar och liftar hela dagarna i tjänsten.
Efter arbetsdagens slut kastade jag mig över den grannlaga uppgiften att få ner lite laddning i mitt stackars bilbatteri. På en Defender är detta intressant nog placerat inne i kupén, en decimeter under förarens arsle. Man lyfter på sitsen och tar bort locket och vips tittar man på 105 Ah och ett spännande nystan av kabel. I brist på eluttag vid parkeringsplatsen måste jag ta med det in i lägenheten. Detta batteri är till kapaciteten DUBBELT så stort som vad jag hade i Saaben och när jag under dess tyngd vacklade i en fin sinuskurva mot hemmet syntes grannar och övrig löst folk avundssjukt titta efter mig och väsa saker på temat "annorlunda" och "icke-normerat". Nu laddar det hur som helst men min gamla plåtlåda till laddare har sina bästa år bakom sig. Framtiden stavas CTEK.
tisdag 10 maj 2011
Fallandesjuka?
Personer (med en latent huggy-feely-läggning) i min omgivning känner sig uppenbarligen då och då manade att påminna mig om att "vi jobbar i ett serviceyrke". Om detta beror på mitt dokumenterade koffeinabstinenta morgonhumör eller på mitt dåligt dolda förakt för folk som försöker lassa över problem som de inte ens försökt lösa själva på mig vete tusan. Jag hjälper den som verkligen behöver det. I övrigt hyr vi ut saker som man använder själv och det är ens eget ansvar att veta vad man ger sig in på. Fattar man inte efter en kort instruktion så finns det hantverkare och proffs att ringa.
Idag blev jag tvungen att ta ett snack med vårt skyddsombud.
-"Jo..du? När jag jobbar på ställningar och på lite höjd.. då håller ju firman med fallskydd. Sele och lina och sånt..."
-"Jaa...?"
-"Framgent vill jag ha skydd även mot de hopplösa fall jag råkar ut för i butiken hela dagarna!"
Idag blev jag tvungen att ta ett snack med vårt skyddsombud.
-"Jo..du? När jag jobbar på ställningar och på lite höjd.. då håller ju firman med fallskydd. Sele och lina och sånt..."
-"Jaa...?"
-"Framgent vill jag ha skydd även mot de hopplösa fall jag råkar ut för i butiken hela dagarna!"
torsdag 5 maj 2011
Mitt hjärta slår kolvslag!
Igår var jag på "Motorhistorisk show" på Flygvapenmuséum där Per Gillbrand förevisade sina modellmotorer och föreläste om signifikanta steg i (främst) kolvmotorns utveckling sedan begynnelsen.
Vi fick se, höra, och dofta (!) modellexempel från Bröderna Wrights "Flyer", via Husqvarnas legendariska MC-motor till en "omöjlig" kopia av v16-motorn som driver Bugatti Weyron. Samtliga startade snällt och rev upp massiva applåder. Gillbrand själv är minst lika kul att lyssna på som hans motorer. Enorm kunskap lagrades med festliga anekdoter från hans långa karriär och toppades med en humor som man nog måste vara Västgöte för att till fullo uppskatta. Jag skrattade så jag blev blöt i ögat.
Då ett flertal vänner inte kunde närvara tog jag med mig kameran och förevigade eventet. Jag valde medvetet att inte spela in när man som avslutning tände upp den bänkade Rolls Royce Merlin-motorn... dels ville jag njuta av ljudet utan att störas av en kamera och dels är det en upplevelse som inte kan förmedlas. Den måste upplevas. Några bilder från kvällen ligger på webben.
Vi fick se, höra, och dofta (!) modellexempel från Bröderna Wrights "Flyer", via Husqvarnas legendariska MC-motor till en "omöjlig" kopia av v16-motorn som driver Bugatti Weyron. Samtliga startade snällt och rev upp massiva applåder. Gillbrand själv är minst lika kul att lyssna på som hans motorer. Enorm kunskap lagrades med festliga anekdoter från hans långa karriär och toppades med en humor som man nog måste vara Västgöte för att till fullo uppskatta. Jag skrattade så jag blev blöt i ögat.
Då ett flertal vänner inte kunde närvara tog jag med mig kameran och förevigade eventet. Jag valde medvetet att inte spela in när man som avslutning tände upp den bänkade Rolls Royce Merlin-motorn... dels ville jag njuta av ljudet utan att störas av en kamera och dels är det en upplevelse som inte kan förmedlas. Den måste upplevas. Några bilder från kvällen ligger på webben.
tisdag 3 maj 2011
Jaaa! och JAAAA!!
Första gädjeropet härrör från samtalet från en mycket trevlig kvinna på SSA som önskade veta om jag hade några särskilda önskemål angående min anropssignal. En hel del var givet på förhand, såsom SA5 (för Sverige, distrikt 5) samt BT då detta är den sekvens man nu tröskar igenom. Alltså fick jag i praktiken välja på en handfull alternativ till sista bokstav... men det är ju tanken som räknas! :-) Från och med idag är jag således Sigurd Adam 5 Bertil Tore Filip i amatörradiosammanhang. Att det blev Filip som sista bokstav beror mest på att det vid internationell bokstavering kändes lätt att både komma ihåg och att uttala ".. Bravo Tango Foxtrot". Det går som en dans... typ.
Glädjerop två kommer av nyheten att läckerbiten Eva Röse skall spela robot (!) i SVT:s kommande sci-fi-satsning "Äkta människor" som ska börja spelas in nu och som skall visas under 2012. Harald Hamrell som regissör borgar för att det satsas rejält med krut på serien och att det kommer att bli hög klass på skådespeleriet. För att använda en parafras på en gammal sci-fi-klyscha; [jedi] "This is definitely the droids You should be looking for!" [/jedi]
Glädjerop två kommer av nyheten att läckerbiten Eva Röse skall spela robot (!) i SVT:s kommande sci-fi-satsning "Äkta människor" som ska börja spelas in nu och som skall visas under 2012. Harald Hamrell som regissör borgar för att det satsas rejält med krut på serien och att det kommer att bli hög klass på skådespeleriet. För att använda en parafras på en gammal sci-fi-klyscha; [jedi] "This is definitely the droids You should be looking for!" [/jedi]
måndag 2 maj 2011
söndag 1 maj 2011
QSO!
Istället för att fira Socialistisk Julafton har jag har idag avlagt ett godkänt SSA-prov för amatörradiocertifikat. Jag har förvisso studerat flitigt men var ändå tacksam för att ha fått en generös och förstående provförrättare (Tack till SM5YMS!). När papperskvarnen inom några dagar har malt färdigt bör den spotta ur sig en officiell anropssignal som jag framgent kan använda på de upplåtna banden. Kursen som sådan har varit intressant och precis så stimulerande som jag hoppats på. Jag märker att det gjort mig gott att börja plugga igen. Stort tack även till Göran (SM5YNB) och Johan (SA5BNU) som hållit kursen i regi av Radioklubben Östra!
Det är i skrivande stund lite oklart exakt vad för slags radio jag kommer att satsa på. En del av beslutet kommer att baseras på om och hur jag lyckas lösa antennfrågan. Det är inte särskilt populärt att bestycka hyresvärdens tak med alla de spröt och ledare en god mottagning kräver... Roligaste idén hittills är faktiskt att ta en av våra egna bomliftar på årshyra och ha den som antennmast utanför lägenheten. :-D (En annan populär idé är att med enkla medel uppgradera Defendern till en Ratgb, fast då lär jag väl snart börja sova i bilen... ;-)
Som det gamla ordstävet säger; "No rest for the wicked"... nu när radiocertet är i hamn byter jag genast en bokhög mot en annan och börjar läsa till teoriprovet för BE-behörighet den 11:e maj. Att höja gränsen för vad Defendern får dra från dagens mjäkiga 750 kg till maximala 3500 kg är ju närmast ett måste. Efter detta har jag inga spikade planer men är sugen på att lära mig ett nytt språk eller på att repetera lite matte.
Det är i skrivande stund lite oklart exakt vad för slags radio jag kommer att satsa på. En del av beslutet kommer att baseras på om och hur jag lyckas lösa antennfrågan. Det är inte särskilt populärt att bestycka hyresvärdens tak med alla de spröt och ledare en god mottagning kräver... Roligaste idén hittills är faktiskt att ta en av våra egna bomliftar på årshyra och ha den som antennmast utanför lägenheten. :-D (En annan populär idé är att med enkla medel uppgradera Defendern till en Ratgb, fast då lär jag väl snart börja sova i bilen... ;-)
Som det gamla ordstävet säger; "No rest for the wicked"... nu när radiocertet är i hamn byter jag genast en bokhög mot en annan och börjar läsa till teoriprovet för BE-behörighet den 11:e maj. Att höja gränsen för vad Defendern får dra från dagens mjäkiga 750 kg till maximala 3500 kg är ju närmast ett måste. Efter detta har jag inga spikade planer men är sugen på att lära mig ett nytt språk eller på att repetera lite matte.
onsdag 27 april 2011
Påsk upphör!
Påsken tillbringades i år ute hos föräldrarna i gott sällskap av en hel del släkt och ytterligare en frisk fläkt som jag hoppas få tillfälle att återkomma till...
Jag kände mig redan från början precis lagom ohälsosamt stressad över att hinna med de slutliga studierna inför uppskrivningen inför radioamatörcertet vilket gjorde att jag redan från starten av vårt lilla samkväm drogs med en gnagande längtan efter formelsamlingar och miniräknare. Som en slags kompromiss hade jag nogsamt packat en del av detta i en liten väska och tog varje tillfälle i akt att grotta ner mig i de nördigaste djupen av våglängder, atmosfäriska skikt och stående-våg-fenomen.
Påsken är en högtid som i vårt sekulariserade samhälle en bart handlar om två saker, att stoppa huvuder fullt med mat (och snaps de de av oss som förstår sånt!) och att samla en så stor skara av arbetsovilliga släktingar som möjligt till att göra allt det man inte kan/vill göra själv i trädgården etc. Med detta som utgångspunkt framstår det som logiskt att jag delade min tid mellan att prova en bunt goa snapsar och att släpas runt ett framtida potatisland efter en helt ostyrig och vilt hoppande jordfräs som aldrig varit närmre en CE-märkning än en AU.
På den digra listan över arbeten att hinna med fanns en liten notis om att de döda träden längst ner i hagen borde tas ner innan de, med lite otur, själva tog vägen ner via grannens uthus. Att ta ner träd är en manlig syssla vilket tydligt påverkade uppslutningen. Träden lutade någotsånär åt rätt håll men visa av tidigare eskapader i samma anda enades vi raskt om att den vore klokt att medelst ett rep dra lite i trädet i en önskad fallriktning. Det tog mig exakt ingen mätbar tid alls att först braka in med Landrovern i hagen och att med en färdighet som skulle fått min gamla scoutledare att darra med läppen av stolthet knopa ihop träd och bil. Det måttades, syftades och stegades... allt för att säkerställa att bilens avstånd till trädets förväntade nedslagspunkt var tillräckligt. Därefter lades det i lågväxlar och repet ansattes med en "rekorderlig och otvetydig grundspänning". Morbror, som är talangfull på allvar, satte sågen i trädet och så fort antydan till rörelse syntes gav jag lite gas och drog ned trädet. Mitt bidrag var försumbart på ett lätt förtrytligt sätt då trädet valde att inte bara falla åt rätt håll utan dessutom fortare än vad en Defender backar med ilagd lågväxel. Verdamt!!
Med nästa träd tog jag inga chanser. Koppla repet, sprinta till bilen, garva som en galen vetenskapsman och riva ner trädet INNAN sågen ens hunnit varvas upp! BRAAAK! Landrover FTW! Visst missnöje och anklagande blickar från övriga. Va sa? Spån i huvudet? Vanlig åkomma i vissa delar av släkten... :-P
Efter att alla träd som skulle läggas omkull faktisk lagts omkull kände jag mig väldigt nöjd med mig själv och framför allt med bilens insats varför jag ansatte att köra ett litet ärevarv i hagen innan jag lämnade den. Med nedvevad ruta, lågväxel och ett kolonialt ansiktsuttryck skumpade jag i en vid båge runt mot grinden.
Det enda som avslöjade att bilen inte längre rörde sig var just att bilen inte längre rörde sig, för motorn gick som den skulle och vid en titt ut genom sidorutan syntes båda hjulen på vänstersidan glatt slira i det två decimeter tjocka lerlager min käre Fader med stor förnöjsamhet låtit mig styra rakt ut i och som fram tills nu varit helt okänt för mig.
På samma sätt som ens inre röst pratar med en när man just misslyckats med att plocka sig en saftig Thailändsk dödsgiftfisk till lunch så berättade de inre rösterna nu att det är kutym att man till fots avspanar okända terrängsträckor innan man kör dem. Och att man gärna står på lite vid genomfart av lera. De yttre rösterna, härrörande från ett par helt sprakande lyckliga Fader respektive Morbror, sa istället att de plötsligt blivit väldigt fikasugna och att de önskade lycka till. Sen försvann de som popcorn med helt opassande breda leenden.
Jag skulle inte vara Rilleman om jag inte redan hade någon slags plan för sådana här eventualiteter. Förvisso är det en smula irriterande att fastna med bilen knappt 150 meter hemifrån men vafan... lera är lera. Ur det gigantiska utrymmet på flaket plockades domkraft och körramper. Ett par brädlappar krävdes som underlag för Hi-Jacken men sedan var det en ren formsak att lyfta upp framhjulen så mycket som krävdes för att få in ramperna under dem. Detta gick dock inte fortare än att hela den församlade menigheten under stor muntration kunde beredas tillfälle till fotografering av bärgningsmanövern i stor detalj. Det är en lågoddsare vad familjens kommande julkort kommer att avbilda... Med behärskning och elegans klöste sig bilen ur surhålet och rullade skitig som en gammal Sovjetisk stridsvagn tillbaka till gårdsplanen. Jag vill gärna tro att jag lärde mig något av händelsen, men tänker inte gå ed på det. :-)
Jag kände mig redan från början precis lagom ohälsosamt stressad över att hinna med de slutliga studierna inför uppskrivningen inför radioamatörcertet vilket gjorde att jag redan från starten av vårt lilla samkväm drogs med en gnagande längtan efter formelsamlingar och miniräknare. Som en slags kompromiss hade jag nogsamt packat en del av detta i en liten väska och tog varje tillfälle i akt att grotta ner mig i de nördigaste djupen av våglängder, atmosfäriska skikt och stående-våg-fenomen.
Påsken är en högtid som i vårt sekulariserade samhälle en bart handlar om två saker, att stoppa huvuder fullt med mat (och snaps de de av oss som förstår sånt!) och att samla en så stor skara av arbetsovilliga släktingar som möjligt till att göra allt det man inte kan/vill göra själv i trädgården etc. Med detta som utgångspunkt framstår det som logiskt att jag delade min tid mellan att prova en bunt goa snapsar och att släpas runt ett framtida potatisland efter en helt ostyrig och vilt hoppande jordfräs som aldrig varit närmre en CE-märkning än en AU.
På den digra listan över arbeten att hinna med fanns en liten notis om att de döda träden längst ner i hagen borde tas ner innan de, med lite otur, själva tog vägen ner via grannens uthus. Att ta ner träd är en manlig syssla vilket tydligt påverkade uppslutningen. Träden lutade någotsånär åt rätt håll men visa av tidigare eskapader i samma anda enades vi raskt om att den vore klokt att medelst ett rep dra lite i trädet i en önskad fallriktning. Det tog mig exakt ingen mätbar tid alls att först braka in med Landrovern i hagen och att med en färdighet som skulle fått min gamla scoutledare att darra med läppen av stolthet knopa ihop träd och bil. Det måttades, syftades och stegades... allt för att säkerställa att bilens avstånd till trädets förväntade nedslagspunkt var tillräckligt. Därefter lades det i lågväxlar och repet ansattes med en "rekorderlig och otvetydig grundspänning". Morbror, som är talangfull på allvar, satte sågen i trädet och så fort antydan till rörelse syntes gav jag lite gas och drog ned trädet. Mitt bidrag var försumbart på ett lätt förtrytligt sätt då trädet valde att inte bara falla åt rätt håll utan dessutom fortare än vad en Defender backar med ilagd lågväxel. Verdamt!!
Med nästa träd tog jag inga chanser. Koppla repet, sprinta till bilen, garva som en galen vetenskapsman och riva ner trädet INNAN sågen ens hunnit varvas upp! BRAAAK! Landrover FTW! Visst missnöje och anklagande blickar från övriga. Va sa? Spån i huvudet? Vanlig åkomma i vissa delar av släkten... :-P
Efter att alla träd som skulle läggas omkull faktisk lagts omkull kände jag mig väldigt nöjd med mig själv och framför allt med bilens insats varför jag ansatte att köra ett litet ärevarv i hagen innan jag lämnade den. Med nedvevad ruta, lågväxel och ett kolonialt ansiktsuttryck skumpade jag i en vid båge runt mot grinden.
Det enda som avslöjade att bilen inte längre rörde sig var just att bilen inte längre rörde sig, för motorn gick som den skulle och vid en titt ut genom sidorutan syntes båda hjulen på vänstersidan glatt slira i det två decimeter tjocka lerlager min käre Fader med stor förnöjsamhet låtit mig styra rakt ut i och som fram tills nu varit helt okänt för mig.
På samma sätt som ens inre röst pratar med en när man just misslyckats med att plocka sig en saftig Thailändsk dödsgiftfisk till lunch så berättade de inre rösterna nu att det är kutym att man till fots avspanar okända terrängsträckor innan man kör dem. Och att man gärna står på lite vid genomfart av lera. De yttre rösterna, härrörande från ett par helt sprakande lyckliga Fader respektive Morbror, sa istället att de plötsligt blivit väldigt fikasugna och att de önskade lycka till. Sen försvann de som popcorn med helt opassande breda leenden.
Jag skulle inte vara Rilleman om jag inte redan hade någon slags plan för sådana här eventualiteter. Förvisso är det en smula irriterande att fastna med bilen knappt 150 meter hemifrån men vafan... lera är lera. Ur det gigantiska utrymmet på flaket plockades domkraft och körramper. Ett par brädlappar krävdes som underlag för Hi-Jacken men sedan var det en ren formsak att lyfta upp framhjulen så mycket som krävdes för att få in ramperna under dem. Detta gick dock inte fortare än att hela den församlade menigheten under stor muntration kunde beredas tillfälle till fotografering av bärgningsmanövern i stor detalj. Det är en lågoddsare vad familjens kommande julkort kommer att avbilda... Med behärskning och elegans klöste sig bilen ur surhålet och rullade skitig som en gammal Sovjetisk stridsvagn tillbaka till gårdsplanen. Jag vill gärna tro att jag lärde mig något av händelsen, men tänker inte gå ed på det. :-)
onsdag 13 april 2011
Funderingar kring läggdags...
Jag vet inte varför, men det retar mig en smula att gravitationsvågorna (förutsatt att gravitation nu propagerar vågformigt och inte i små lömska StarTrek-kvanta! Jag håller ögona på det här!) förefaller vara vara hastighetsbegränsade till ljusets hastighet. Om nu all massa i Universum påverkar all annan massa i Universum så vill en sömnlös (kan du tro..) del av mig att detta skall ske omedelbart bums, utan fördröjning. Och sen ska jag ta patent på en "gravitofon" för VVLDC (Very Very Long Distance Calls) som funkar genom att man modulerar en stor massa (Silja Serenade, typ) med en annan stor massa (Göran Persson?) för att skapa gravitationsvågor som går att läsa skitfort jättelångt bort. Hmm. Får som sagt sova på saken.
tisdag 12 april 2011
Radiostörd radionörd
I helgen valde jag att förpassa mina studier till biblioteket för att få lite rumslig stimuli och för att slippa gamla invanda distraktioner. Dessutom hade jag planen att försöka hitta lite trevlig "radioporr" för att få inspiration inför framtiden. Hobbyn är stor och förr eller senare måste jag välja en disciplin och fiskal ambitionsnivå. Som med allt annat elektroniskt finns ingen egentlig övre prisnivå men lyckligtvis kan man bygga kompetenta saker själv, från scratch eller som byggsats.
Den "störning" som åsyftas i rubriken, och som snart beskrivs, har två huvudsakliga komponenter.
Alltså, en gång för alla: förkortningen CQ används inom amatörradion som en förkortning för "Allmänt anrop". En mycket fyndig och passande titel på en tidskrift om radio.
Tidningen QX har inte mycket med radio att göra, alls. (Fast egentligen borde man införa QHBT som officiell kod för "I am Gay/Are You gay?". Skulle säkert liva upp bland de gamla stofilerna ute i etern... :-D)
Den "störning" som åsyftas i rubriken, och som snart beskrivs, har två huvudsakliga komponenter.
- Inom radiovärlden existerar en formell serie treställiga bokstavsförkortningar som kallas "Q-koden". Denna kod är ett arv sedan man mer frekvent (sic!) använde morse och var intresserad av att hålla teckenflödet kortfattat och lättförståeligt. Ett exempel är koden QTH som betyder "Mitt geografiska läge är.." alternativt frågar efter motpartens geografiska läge när det används som fråga. Det finns kanske ett femtiotal koder som används någotsånär ofta och absolut gulligast är QWM; "Will You marry me?/I will marry You". (Kan vara bra att veta om jag någonsin får för mig att fyllemessa...)
- Den mest kända tidskriften i radioamatörsammanhang har en tvåställig titel där jag bara kunde komma på att ena bokstaven var just "Q". Jag har sett den i tidskrifthyllan i många år men aldrig riktigt haft behov av att bläddra i den.
- Periodisk tidskrift, två bokstäver i titeln.
- Ena bokstaven "Q" som i Quintus.
- Verkställ! Ett-två-ett-två.. Allting går i marschtakt! Hähähä!
Alltså, en gång för alla: förkortningen CQ används inom amatörradion som en förkortning för "Allmänt anrop". En mycket fyndig och passande titel på en tidskrift om radio.
Tidningen QX har inte mycket med radio att göra, alls. (Fast egentligen borde man införa QHBT som officiell kod för "I am Gay/Are You gay?". Skulle säkert liva upp bland de gamla stofilerna ute i etern... :-D)
söndag 10 april 2011
Rilleman, en kille att räkna med?
I takt med att jag fördjupar mig i radioteorin har jag upptäckt behovet av att damma av matematik som jag inte använt sedan jag en gång nödtorftigt lärde mig den inför ett prov och sedan raskt glömde den igen. Föreningen Sveriges Sändareamatörer (SSA) har i sin kursbok lagt sig till med den osunda ovanan att, istället för att lära eleverna metoden för att själva räkna ut svaren, använda hemmasnickrade pseudokonstanter, tabeller och grova förenklingar som kan få vem som helst att gråta. Jag har alltid betraktat matematiken som min absolut svagaste gren men har under kursens gång tagit en slags informell position som "förnuftets röst" när boken och/eller läraren divergerar allt för mycket ifrån praxis, sanning och facit i just matematiska frågor.
Alldeles nyss kände jag mig tvungen att återknyta bekantskapen med den logaritmiska skalan som styr vilket dB-värde en förstärkt/dämpad signal anges i. Det är en märklig känsla att ha nästan hela Världens samlade kunskap och pedagogiska talang bara några tangentbordsklick bort. Exemplen i kurslitteraturen är visserligen oftast ganska lätta men det känns "ekonomiskt" att lära mig en formel som alltid går att applicera istället för 20 tabellvärden med stora luckor emellan. Jag är ganska ensam om att känna detta på kursen och orsakar främst våra lärare tydligt flackande blickar och utbrott av nervöst bläddrande i boken för att ta reda på vad tusan jag pratar om.
När jag vid senaste kurstillfället frågade om jag kunde få låna whiteboarden en sekund (ville bara visa fördelarna med att uttrycka stora och små tal som tiopotenser..) såg man tydligt hur omgivningen initierade den mentala motsvarigheten till att kasta sig bakom närmsta hög med sandsäckar. Till mitt försvar anför jag att mina kurskamrater tyckte att jag hade en pedagogisk ådra och att metoden, ehuru ny för dem, hade just de fördelar jag ville påvisa.
Det blir intressant att se om de kommande kapitlen som rör reglemente och lagstiftning blir lika stimulerande. Jag märker faktiskt en ganska tydlig skillnad i hur fort jag tar till mig nya begrepp och kunskaper jämfört med för 10-15 år sedan. Det går lite långsammare nu men i gengäld har
jag en avsevärt större erfarenhetsbank att relatera kunskaperna till. Men mesta av allt så har jag jävligt roligt!
Alldeles nyss kände jag mig tvungen att återknyta bekantskapen med den logaritmiska skalan som styr vilket dB-värde en förstärkt/dämpad signal anges i. Det är en märklig känsla att ha nästan hela Världens samlade kunskap och pedagogiska talang bara några tangentbordsklick bort. Exemplen i kurslitteraturen är visserligen oftast ganska lätta men det känns "ekonomiskt" att lära mig en formel som alltid går att applicera istället för 20 tabellvärden med stora luckor emellan. Jag är ganska ensam om att känna detta på kursen och orsakar främst våra lärare tydligt flackande blickar och utbrott av nervöst bläddrande i boken för att ta reda på vad tusan jag pratar om.
När jag vid senaste kurstillfället frågade om jag kunde få låna whiteboarden en sekund (ville bara visa fördelarna med att uttrycka stora och små tal som tiopotenser..) såg man tydligt hur omgivningen initierade den mentala motsvarigheten till att kasta sig bakom närmsta hög med sandsäckar. Till mitt försvar anför jag att mina kurskamrater tyckte att jag hade en pedagogisk ådra och att metoden, ehuru ny för dem, hade just de fördelar jag ville påvisa.
Det blir intressant att se om de kommande kapitlen som rör reglemente och lagstiftning blir lika stimulerande. Jag märker faktiskt en ganska tydlig skillnad i hur fort jag tar till mig nya begrepp och kunskaper jämfört med för 10-15 år sedan. Det går lite långsammare nu men i gengäld har
jag en avsevärt större erfarenhetsbank att relatera kunskaperna till. Men mesta av allt så har jag jävligt roligt!
fredag 8 april 2011
Err...
När jag ibland på väg hem ifrån jobbet åker förbi lokala snabbköpet för att handla lite knusperflakes till frukost brukar det sluta med att jag faller för sötsuget och köper en massa saker jag inte egentligen behöver. Därför har jag lagt mig till med att först åka hem och äta ett par mackor innan jag går och handlar. Detta lindrar hungern och med ett jämnt och fint blodsocker seglar jag bekymmerslöst förbi sötsaker, kakor och godis.
Att på samma sätt försöka dämpa köplusten inför ett besök på lokala Systembolaget genom att peta i sig ett gäng pilsner har visat sig vara inihelvete kontraproduktivt!
Att på samma sätt försöka dämpa köplusten inför ett besök på lokala Systembolaget genom att peta i sig ett gäng pilsner har visat sig vara inihelvete kontraproduktivt!
onsdag 6 april 2011
xkcd rules
De flesta som läser onlineserien xkcd.com inser snabbt att humorn tenderar att beröra områden såsom teknik och vetenskap på en utmanande hög nivå. Det är den hittills enda manifestation av humor som tvingat mig att studera hela Wikipediaartiklar för att förstå poängen. I gengäld har jag sen ofta skrattat hela dagar. Här en länk till bästa exemplet på ovanstående.
Jag nödgas, av en inskränkt och trubbig Värld(!), ofta att smyga med mina egna humoristiska skapelser baserade på ordvitsar, dubbeltydigheter och multilingvistiska korspolineringar. I xkcd har jag en bundsförvant som ger mig styrkan att våga ihärda.
Bevisföremål 1.
En annan av xkcd's stora bedrifter är att få läsaren att känna sig träffad, utpekad och avslöjad som det svagsinta pucko till människa man är.
Bevisföremål 2.
(För övrigt undrar jag efter detta om jag har den mentala styrkan att våga beställa en ny leksak från USA, med allt vad detta innebär i form av ett ständigt behov av att veta vart paketet befinner sig, eller om jag skall fega lite och betala de extra pengarna till en Svensk handlare? :-)
Jag nödgas, av en inskränkt och trubbig Värld(!), ofta att smyga med mina egna humoristiska skapelser baserade på ordvitsar, dubbeltydigheter och multilingvistiska korspolineringar. I xkcd har jag en bundsförvant som ger mig styrkan att våga ihärda.
Bevisföremål 1.
En annan av xkcd's stora bedrifter är att få läsaren att känna sig träffad, utpekad och avslöjad som det svagsinta pucko till människa man är.
Bevisföremål 2.
(För övrigt undrar jag efter detta om jag har den mentala styrkan att våga beställa en ny leksak från USA, med allt vad detta innebär i form av ett ständigt behov av att veta vart paketet befinner sig, eller om jag skall fega lite och betala de extra pengarna till en Svensk handlare? :-)
tisdag 5 april 2011
Med ögon stora som brunnslock...
..har jag nyss suttit uppe på Länsmuséet och lyssnat på ett seminarium med Viktor Kolbe från C3 Technologies. Jag är skakad.
C3 Technologies är en avknoppning från SAAB, som också är huvudägare, och har utvecklat en process för att utifrån stereoskopiska bilder (flygfoto, fordonsmoterat, handhållet..) automatiskt generera en 3D-grid, på vilken det fotografiska materialet mappas. Resultatet är en topografiskt korrekt modell med en detaljrikedom på just fotografisk nivå. Hus, träd.. ALLT har en volym!
Det var förstummande att få se städer som San Fransisco, New York, London och Stockholm förvandlas till tredimensionella kartor som gick att vrida och zooma in på. När flygbilderna sedan integrerats med de tagna med bil på marknivå kunde man uppnå en känsla av närvaro på "gatuskyltsnivå". Bästa jämförelsen jag kan komma på är upplevelsen att "flyga" en riktigt bra flygsimulator där allt är just fotorealistiskt. Kolla deras demo så fattar du.
Skillnaden mot t.ex Google Earth är upplösningen på fotomaterialet och detaljrikedomen. Känslan är mer som att flyga helikopter än att titta på en karta. Naturligtvis har man möjlighet att i kartbilden länka in relevant information knuten till objekten som visas, t.ex. Wikipediaartiklar om sevärdheter, annonser från olika rörelser etc. Zooma in på en biograf och få det aktuella programmet... När föreläsaren som avslutning visade en tidig demo av systemet på en iPhone (eller nåt snarlikt, de ser för fan likadana ut allihop!) kunde jag ha bytt bort en cykel. Jaevlar i havet liksom.
Det är med en känsla av att ha fått en kort glimt av framtiden jag återvänder till min studiekammare för att läsa radioteori. Jag tror att det är bra för mig att åter ha börjat stimulera de delar av skallen som inte direkt tas i bruk under arbetstid. Jag blir gladare, piggare och har lättare för att stå ut med vardagens alla små... repetitiva trivialiteter. Om en månad, 3:e maj, är det en ny föreläsning i samma serie för den som har intresse och möjlighet. Info finns på Länsmuséets webbsida.
C3 Technologies är en avknoppning från SAAB, som också är huvudägare, och har utvecklat en process för att utifrån stereoskopiska bilder (flygfoto, fordonsmoterat, handhållet..) automatiskt generera en 3D-grid, på vilken det fotografiska materialet mappas. Resultatet är en topografiskt korrekt modell med en detaljrikedom på just fotografisk nivå. Hus, träd.. ALLT har en volym!
Det var förstummande att få se städer som San Fransisco, New York, London och Stockholm förvandlas till tredimensionella kartor som gick att vrida och zooma in på. När flygbilderna sedan integrerats med de tagna med bil på marknivå kunde man uppnå en känsla av närvaro på "gatuskyltsnivå". Bästa jämförelsen jag kan komma på är upplevelsen att "flyga" en riktigt bra flygsimulator där allt är just fotorealistiskt. Kolla deras demo så fattar du.
Skillnaden mot t.ex Google Earth är upplösningen på fotomaterialet och detaljrikedomen. Känslan är mer som att flyga helikopter än att titta på en karta. Naturligtvis har man möjlighet att i kartbilden länka in relevant information knuten till objekten som visas, t.ex. Wikipediaartiklar om sevärdheter, annonser från olika rörelser etc. Zooma in på en biograf och få det aktuella programmet... När föreläsaren som avslutning visade en tidig demo av systemet på en iPhone (eller nåt snarlikt, de ser för fan likadana ut allihop!) kunde jag ha bytt bort en cykel. Jaevlar i havet liksom.
Det är med en känsla av att ha fått en kort glimt av framtiden jag återvänder till min studiekammare för att läsa radioteori. Jag tror att det är bra för mig att åter ha börjat stimulera de delar av skallen som inte direkt tas i bruk under arbetstid. Jag blir gladare, piggare och har lättare för att stå ut med vardagens alla små... repetitiva trivialiteter. Om en månad, 3:e maj, är det en ny föreläsning i samma serie för den som har intresse och möjlighet. Info finns på Länsmuséets webbsida.
torsdag 31 mars 2011
Röriga Youtubeklipp
I skenet av mitt nyväckta radiointresse vill jag dela med mig av ett par helt sanslösa klipp som visar hur en fransk radioamatör utövar sin minst sagt anakronistiska hobby; tillverkning av radiorör. Detta är en av de mest lyckade äktenskapen mellan hantverksskicklighet och nördighet jag någonsin sett, allt till smeksam musik. Jag vill genast börja plocka ner min gamla 50-tals-philips (B1X67U/19) för att se om rören går att använda till nåt ädlare!
http://www.youtube.com/watch?v=gl-QMuUQhVM&NR=1
http://www.youtube.com/watch?v=9S5OwqOXen8&feature=related
tisdag 29 mars 2011
Tillvarons olidliga sinne för humor. Och mer nördigheter!
Dagens produktion:
"Vad för maskin är det mest troligt att en kund med sömnsvårigheter skulle hyra?"
Kantslip.
Denna lilla muntration (efter stegvisa förklaringar av själva poängen..) föranledde topografiska förändringar i kollegornas ansikten som skulle ha kunnat förklaras av att ett litet svart hål byggt bo mellan deras ögonbryn. Ibland känner jag mig väldigt ensam på min arbetsplats...
Efter att ha styrt lite med den licensfria 27-Mhz komradion jag köpte för att ha i bilen har jag blivit mer intresserad av detta med radiokommunikation. Det verkar vara en kul hobby som kombinerar gammal teknikhistoria med senaste utvecklingen, som läner sig till goda ursäkter att plugga in lödkolven och som för en relativt billig penning ger möjlighet att nå människor som trodde att de var säkra pga avståndet. Jag kommer under de kommande två helgerna att i lokala klubbens regi försöka uppfylla kravet för ett amatörradiocertifikat (egen anropssignal och allt). Därefter finns inget tydligt slut på allt roligt man får bygga. :-) Min kropp är 35 år gammal, men i skallen har jag en ung pojkes nyfikenhet i en gammal mans begreppsvärld!
"Vad för maskin är det mest troligt att en kund med sömnsvårigheter skulle hyra?"
Kantslip.
Denna lilla muntration (efter stegvisa förklaringar av själva poängen..) föranledde topografiska förändringar i kollegornas ansikten som skulle ha kunnat förklaras av att ett litet svart hål byggt bo mellan deras ögonbryn. Ibland känner jag mig väldigt ensam på min arbetsplats...
Efter att ha styrt lite med den licensfria 27-Mhz komradion jag köpte för att ha i bilen har jag blivit mer intresserad av detta med radiokommunikation. Det verkar vara en kul hobby som kombinerar gammal teknikhistoria med senaste utvecklingen, som läner sig till goda ursäkter att plugga in lödkolven och som för en relativt billig penning ger möjlighet att nå människor som trodde att de var säkra pga avståndet. Jag kommer under de kommande två helgerna att i lokala klubbens regi försöka uppfylla kravet för ett amatörradiocertifikat (egen anropssignal och allt). Därefter finns inget tydligt slut på allt roligt man får bygga. :-) Min kropp är 35 år gammal, men i skallen har jag en ung pojkes nyfikenhet i en gammal mans begreppsvärld!
söndag 20 mars 2011
Obra!!
Idag gjorde jag slag i saken och köpte mig ett nytt årskort på Simhallen. Jag har kommit till insikt att jag inte får tillräckligt utlopp för min energi i jobbet och att detta orsakat åtminstone en del av den frustration jag känner. Överlag har jag inte skött min träning alls väl sedan förra sommaren, med allt vad detta innebär.
Väl nere i gymmet satte jag mig på en cykel och startade ett 30 min kardioprogram som uppvärmning. Målet var att hålla en stillsam HR på 160. Upp till 150 gick det bra att andas genom näsan men sedan fick det bli "Bruce Willis" (When acting; mouth open, when sleeping; mouth closed). Pulsklockan vägrade först visa några data, något som härleddes till att jag i fjol faktiskt tvättade bort all den fina "elektrolyten" ur bröstbandet innan jag packade ner den. Nu fick jag vackert vänta på att svetten ånyo började flöda innan jag fick domen. Såg nedslående ut.
Efter ett par varv i diverse träningsmaskiner tog jag mod till mig och klev upp på ett löpband. Jag har inte löpt på allvar sedan dryga 10 år tillbaka och har saknat det varenda dag. Någon har sagt att löpband är mer skonsamt för knäna än vanlig löpning vilket gjort att jag blivit nyfiken. Jag bad om en hastighet på 10 km/h och ett uppförslut på 5% för att skona mina knän. Det gick åt skogen.
Jag hade inga problem med att hålla mig på bandet men min kropp reagerade nu med yttersta motvilja mot att tvingas löpa, detta var nu ett helt onaturligt tillstånd. Muskulaturen fanns bara inte där den behövdes. På tre ynkliga minuter drog jag upp pulsen i nära 180 bpm och valde att avbryta. Ett hårt slag och ett brutalt facit på dagsformen. Nu väntar rehabilitering och gradvis tillvänjning för att ta tillbaka så mycket som möjligt.
Simningen gick desto bättre, tack och lov. Vattnet har alltid varit mitt element och det var skönt att få sträcka ut. Tanken är att lägga in tre pass i veckan och att försiktigt få fart på löpningen utan att göra mer skada på knät. Fy satan för att bli äldre... ;-)
Väl nere i gymmet satte jag mig på en cykel och startade ett 30 min kardioprogram som uppvärmning. Målet var att hålla en stillsam HR på 160. Upp till 150 gick det bra att andas genom näsan men sedan fick det bli "Bruce Willis" (When acting; mouth open, when sleeping; mouth closed). Pulsklockan vägrade först visa några data, något som härleddes till att jag i fjol faktiskt tvättade bort all den fina "elektrolyten" ur bröstbandet innan jag packade ner den. Nu fick jag vackert vänta på att svetten ånyo började flöda innan jag fick domen. Såg nedslående ut.
Efter ett par varv i diverse träningsmaskiner tog jag mod till mig och klev upp på ett löpband. Jag har inte löpt på allvar sedan dryga 10 år tillbaka och har saknat det varenda dag. Någon har sagt att löpband är mer skonsamt för knäna än vanlig löpning vilket gjort att jag blivit nyfiken. Jag bad om en hastighet på 10 km/h och ett uppförslut på 5% för att skona mina knän. Det gick åt skogen.
Jag hade inga problem med att hålla mig på bandet men min kropp reagerade nu med yttersta motvilja mot att tvingas löpa, detta var nu ett helt onaturligt tillstånd. Muskulaturen fanns bara inte där den behövdes. På tre ynkliga minuter drog jag upp pulsen i nära 180 bpm och valde att avbryta. Ett hårt slag och ett brutalt facit på dagsformen. Nu väntar rehabilitering och gradvis tillvänjning för att ta tillbaka så mycket som möjligt.
Simningen gick desto bättre, tack och lov. Vattnet har alltid varit mitt element och det var skönt att få sträcka ut. Tanken är att lägga in tre pass i veckan och att försiktigt få fart på löpningen utan att göra mer skada på knät. Fy satan för att bli äldre... ;-)
lördag 19 mars 2011
"Domänatrix"?
Internetmyndigheten Icann har under en tid debatterat och förberett för upprättandet av en designerad topdomän för sex och porr, passande nog benämnd .xxx
Förespråkare ser fördelar i att det kommer att underlätta innehållsfiltrering i de fall detta är påtalat och motståndare anser att förslaget kan komma att innebära att porrindustrin i framtiden isoleras från resten av webben. Religiösa grupper anför att officiellt godkännande av en egen pornografitoppdomän skulle komma att legitimera dess innehåll. Det framgår inte riktigt om de tycker att detta är bra eller dåligt.
Frågan har rönt visst intresse. Icann själva kommenterar saken i ett preliminärt dokument: "The Icann community has engaged in extensive debate as well, with this single issue generating higher volumes of community comment than nearly any other issue ever faced within Icann.". Det är skönt att veta att mänskligheten fortfarande vet vad som är viktigt här i livet.
Jag kan utan större tvivel säga att porren på Internet är här för att stanna. Om det inte skall anses som uppenbart så finns det auktoriteter på området som sagt det upprepade gånger. En egen domän gör varken till eller från så länge man inte samtidigt gör denna till en exklusiv domän för just pornografiskt material, och "fredar" alla andra domäner. En sådan purge är knappast realistisk med mindre än att vi återupplivar Spanska Inkvisitionen, någon säkerligen ingen skulle förvänta sig...
En tanke som väckts hos mig är vilka andra framtida toppdomäner som skulle vara intressanta att se?
Förespråkare ser fördelar i att det kommer att underlätta innehållsfiltrering i de fall detta är påtalat och motståndare anser att förslaget kan komma att innebära att porrindustrin i framtiden isoleras från resten av webben. Religiösa grupper anför att officiellt godkännande av en egen pornografitoppdomän skulle komma att legitimera dess innehåll. Det framgår inte riktigt om de tycker att detta är bra eller dåligt.
Frågan har rönt visst intresse. Icann själva kommenterar saken i ett preliminärt dokument: "The Icann community has engaged in extensive debate as well, with this single issue generating higher volumes of community comment than nearly any other issue ever faced within Icann.". Det är skönt att veta att mänskligheten fortfarande vet vad som är viktigt här i livet.
Jag kan utan större tvivel säga att porren på Internet är här för att stanna. Om det inte skall anses som uppenbart så finns det auktoriteter på området som sagt det upprepade gånger. En egen domän gör varken till eller från så länge man inte samtidigt gör denna till en exklusiv domän för just pornografiskt material, och "fredar" alla andra domäner. En sådan purge är knappast realistisk med mindre än att vi återupplivar Spanska Inkvisitionen, någon säkerligen ingen skulle förvänta sig...
En tanke som väckts hos mig är vilka andra framtida toppdomäner som skulle vara intressanta att se?
- De ovan nämnda religiösa elementen skall naturligtvis få .God
- Vi som kör riktiga bilar eller klenare avarter träffas lämpligen på .4x4
- "Folk" i allmänhet, enligt teorier framlagda av Morfar mfl, får .dum
- Extrema element lagda åt explosiva sociala experiment placeras under .bom
- Riktigt "folkligt" innehåll av typen "apa pillar sig i stjärten" som utgör en allvarlig fördummande risk för de redan härvidlag klena får plats under .rm
- Jag själv och övriga med en tendens att uppröras i bild och text över tingens tillstånd tilldelas .arg
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
