Lösa funderingar över en bit paj

IKEA's produkter är som Lego var förr; bitarna kan användas till vad helst fantasin kan komma på. Lego, å andra sidan, är idag mer renodlade byggsatser och påminner om barndomens plastmodeller - fast dyrare. Snart kan man lika gärna limma ihop bitarna en gång för alla.

Ikanohuset har stora likheter med en biologisk organism! Folkströmmen är blodomloppet, komplett med små infarkter när de mest korkade bara stannar mitt i vägen för alla andra och butikerna är ekonomiska njurar där människor separeras från sina pengar. Ventilationen tillför nödvändigt syre och försöker hålla temperaturen nere. Under julhandeln hovrar hela bygget på febergränsen. Willy's är och förblir Ikanohusets tjocktarm; nära utgången och fullt med...

Under lunchen, inom synhåll för en massa sminkställ, kunde jag irriterande nog nynna respektive reklamslogan för såväl Maybeline, L'Oreal som MaxFactor! Deras reklamfolk förtjänar tydligen sina pengar så nu måste jag slicka på handtagen till Saabens startbooster för att radera ett par med tjejbaciller smittade minneskluster. Med lite tur kan det dessutom få mig att sluta att konstant nynna refrängen till ABBA's "Lay All Your Love On Me!"... (och JA, jag tror att Amanda Seyfried är lite kär i mig. Tjata inte om det.)

Varför har en hel generation fått lära sig att god hållning (jämte hut och hyfs!) är något valfritt?? På snedslitna skor och med ryggar krökta likt armeringjärnen i ett danskdesignat jävla operahus släpar sig ungdomen runt med mössan inte bara på inomhus (NEJ!) utan dessutom PÅ SNED!!

På tal om skor.. Högklackade skor kräver god teknik hos bäraren för att komma till sin rätt, och då är effekten att jämställa med att briljantslipa en för övrigt felfri diamant. Åtminstone när det gäller kvinnor, men jag dömer ingen... 9 av 10 som slentrianmässigt stolpar runt i skor med klack över 10 mm har inte teknik ens för att se bra ut med fötterna i en bytta cement på havets botten. Licensplikt med krav på årlig förnyelse! Och åldersgräns! En manlig motprestation vore att återuppliva den hedervärda traditionen att då och då putsa våra skor!


På vägen hem måste jag ha hamnat i ett hörn av kvarglömt 80-tal. Oaktat att det idag verkar väldigt otrendigt, ur ett strängt dermatologiskt perspektiv, att skaffa sig konstgjord hudcancer så undrar jag lite över det här med "rör" över huvud taget. Eftersom den gamla hederliga glödlampan verkar vara på väg ut av miljöskäl så kan man väl samtidigt få kräva att lysrörstekniken också ersätts av något lite häftigare? Jag är inte särskilt lockad av solarier men skulle nog tycka att det var lite fräckt med en "UVB-sveplaser" som fräste in brännan en gång för alla!

God fortsättning!

Är åter hemma efter julfirandet. Vill dela med mig av årets julklapp. Lillebror, som var den ende med en tydlig och dokumenterad önskelista, fick senaste Arn-filmen. Övriga familjemedlemmar och släktingar ett julkort med följande text:

"Det känns lite fånigt att köpa dig ytterligare en liten sak som du egentligen inte behöver. Istället ger jag dig vetskapen om att jag i år valt att skänka min julklappsbudget till Röda Korsets julkampanj 2008: 'Kramas för de ensamma!'.

Du är redan världens rikaste människa, för du har en familj att dela julen med, och på detta sätt kan vi tillsammans bidra till att fler människor får uppleva samma glädje. Det känns bra.

Naturligtvis går du inte helt lottlös. Uppvisande av detta kort berättigar till så många julkramar som du tror att du behöver för att komma över förlusten av de julklappar du hoppats på.

God jul och ett fridfullt sinne
önskar
'Karl-Richard Jonsson'"

Rilleman - höjdare på jobbet

Jag vet inte vad som är roligast; att folk kommer till mig när de har "speciella omständigheter" kopplade till ett jobb eller att jag oftast lyckas lösa problemen och utföra jobbet till kundens belåtenhet. Förra gången gällde en "kod brun" på ett Linköpingshotell och innan dess städning av ett poolgolv efter att man fyllt vatten i bassängen.

Idag visade sig problemet vara att takbalkarna i nybyggda Stadium Arena i Norrköping, som min arbetsgivare utför byggstädningen i, inte torkats av ordentligt sedan de monterades. Balkarna, av fackverkskonstruktion, sträcker sig över hela basketarenan och därmed ut över läktare och andra "icke plana ytor"dit man inte når med en skylift liten nog att ta in på arenan. I vanliga fall (uselt ordval med tanke på höjden..) återstår då en kostsam och tidskrävande resning av byggställning till rätt höjd, för ett arbete som tar några minuter. I detta fall pratade man istället med mig, och frågade om jag kände mig hugad för lite husklättring, a.k.a. "buildering".

En utmaning är en utmaning så jag kilade förbi lokale klättermånglaren och plockade upp lite fräscha slingor (INTE hårslingor! Klättergrejor i superstark Spectra nylon) och låskarbiner igår efter jobbet. På så sätt kunde jag arbeta med två säkringar som jag flyttade växelvis medan jag klättrade, a´la Via ferrata. Ett fall hade nog gjort seriöst "AJ-ONT-FAN!" men med en 120-slinga blir det i alla fall rätt kort. Arbetshöjden växlade mellan uppskattningsvis 4 och 8 meter. Jag blev snart idiotförklarad av alla närvarande utom killen som sparade en mindre förmögenhet på ställningshyra och av mina kollegor som börjat vänja sig vid mitt förhållningssätt till arbetet. En liten flashbild visar hur balkarna ser ut. Klicka och panorera.

Naturligtvis hade jag aldrig gjort jobbet om jag inte känt mig säker på metod och utrustning. Tidigare gånger har jag hyrt helkroppsselar som suttit skitdåligt på min smala lekamen, så den här gången höll jag mig till min privata sportklättersele. Detta må inte vara riktigt godkänt ur arbetsskyddssynpunkt men jag påstår att det är det enda som duger med tanke på den flexibilitet som krävs i klättrandet. Det är ändå viss skillnad på att springa runt på ett tak och att åla sig genom ett fackverk med ett rätt ointressant basketlag 8 meter under sig... (fast deras damlag faller jag för varje gång jag ser dem, och snickaren sätter inte en spik rätt när de övar dribbling!).

Ordbävning

Jag noterar häpet att Skåne inte står still. 4,7 på Richterskalan är ju inte helt föraktfullt i ett land där höjdpunkterna på temat katatrofer annars är dokusåpor, alliansregeringar och Linda Rosings samlade uttalanden. Jag hade ingen aning om att det finns förkastningszoner i Skåne. För inte kan det väl ha varit skattetrycket som lättat?

Enda störande momentet i Linköping under morgonen är den sedvanliga sura stanken från reningsverk alt. biogasproduktion. Den verkar bli värre på vintern och idag var det riktigt illa. Om det miljövänliga alternativet skall dofta så här illa kommer jag skyndsamt att konvertera Saaben till råolje- och kadmiumbatteridrift. Eller åtminstone sätta in ett lite kraftigare gummiband i den.

Muddy Waters

Har nyss återvänt efter att ha tillbringat helgen nere i Västergötland hos Mor. Alla krittren (hästar, katter, rådjur.. flygbasjägare) är pliktskyldigast gullade med och ompysslade. Vinterpälsar är inspekterade och allmän översyn genomförd. Alla mår bra. Batterier i ficklampor äro bytta och datorn genomgången och uppdaterad.

Utomhus låg under helgen (skit)snö (!) och även det vatten som inte haft den goda smaken att lämna jordens yta genom att sippra ner genom den leriga jorden. Pölarna i hagen var monunentala, stövelskaftsdjupa och retade Mors sinne för ordning. I översättning från kvinnofolksspråket; detta var MITT problem att lösa. Då pölarna var belagda med ett flera centimeter tjockt istäcke fann jag det bäst att ta till grova verktyg och fann mig ett järnspett som vägde ungefär lika mycket som jag själv. Tanken var att spetta mig (ja, inte MIG personligen utan spettet då) ner igenom is, vatten och täta underliggande jordlager för att skapa avrinning. Metoden har fungerat väl tidigare.

Första hugget går bra, skapar ett fint hål igenom isen och gör en liten kanal ner i leran. Sen blir det spännande. Andra hugget pressar det vatten som hunnit fylla hålet så att detta med avsevärd hastighet sprutar åt det enda håll som står till buds, nämligen upp genom hålet i isen. Glipan till spettet verkar styrande på gränsen till strålsamlande och därmed är vi inne på vitsen med att ha både skyddsglasögon och regnställ på sig när man arbetar med något tyngre än att knyta fiskeflugor. En stor del av mitt forna landskap befann sig plötsligt i mitt ansikte. Skitbra. Bara resten kvar liksom.. Med spettet som tillhygge lyckades jag faktiskt krossa isen till hanterbara flak som sedan kunde transporteras bort med skottkärra.


På lördagskvällen hade jag den häftigaste Luciaupplevelsen sedan studenttiden. Förra grannens döttrar kom över med fika och körde ett väldigt ambitiöst och musikaliskt luciatåg. I repertoaren ingick detta år även "Smoke on the water" för fiol och blockflöjt... 8-o

På vägen hem reflekterade jag över hur roligt det är att återigen få köra 120 på motorväg, varför alla långtradare måste ha lika många lampor som de i CocaCola-reklamen och varför de låter som rymdskeppen i Star Wars?

Men vaf.. jag mår ju.. BRA?!

Jodå, inget skämtande här inte. Sedan jag stämde i bäcken i fråga om den ohållbara arbetssituationen har jag upplevt en stadig återgång till det tillstånd jag borde befinna mig i för jämnan. Jag är lugn, glad, pryltokig och börjar träna så fort jag står still mer än tio sekunder i taget. Precis som det skall vara med andra ord. Dessutom har jag börjat återknyta bekantskapen med mina försummade vänner och vänt fokuset framåt istället för bakåt.

Att återuppta träningen efter nästan fem månaders inaktivitet var så smärtsamt att man kunde ha tagit betalt för det. Nu börjar det rulla på i vanlig ordning och jag känner åter de positiva bieffekternas inverkan på övriga livet; god nattsömn, enorm matlust, större tålamod med motgångar och en misstanke om att någon bytt ut ett par av vikterna på skivstången mot dito i aluminium (?).

Sökandet efter en ny arbetsgivare pågår för fullt. Jag är både rörd och oerhört tacksam över de tips som kommit in från vänner och bekanta, det är en trygghet att ha er! Projektet att ta ett C-kort fortgår också med oförm.. lagstadgad hastighet.

Dental demolering

Jävlar i havet... jag tror jag blivit rånad. Åtminstone var tandläkaren flink som en ficktjuv när hon bröt ut tandeländet. Tog ca en halvtimme från att de tog röntgenplåten. Snacka om insiderjobb. Visserligen är livet med en kubik bomull i truten lite ovärdigt men det är skönt att ha det avklarat. Tanden har jag fått behålla i en liten burk. Inga Bamsebokmärken den här gången dock.

Odontologiskt stryptag!

Redan i vanliga fall har jag ofta lite svårt att hålla munnen stängd långa stunder i taget, men just nu är det helt omöjligt! Jag har nämligen under den gångna veckan blivit begåvad med en uppkäftig visdomstand i vänstra delen av överkäken. Då mina käkar redan är väldigt trånga ger detta upphov till stor platsbrist och naturen löser detta genom att stapla på höjden så gott det går. Just nu kan jag timma för timma känna hur trycket fortplantar sig genom käkbenet då allt försöker flytta sig ur vägen för nykomligen. Så här kan jag naturligtvis inte ha det. Det gör ju ont. Att tugga maten går bort och att leva på enbart öl har fler nackdelar än fördelar, tråkigt nog.

Då jag i ett försök att tillskansa mig några vuxenpoäng skaffade ett privat tandvårdsalternativ för ett tag sedan var det inte alls svårt att få en tid. Folktandvården i all ära men ibland tror jag att det går snabbast om man bara skickar in sina tänder i en påse och låter dem fixa dem när de hinner... Thea Tandhälsa är inte bara snabba, deras receptionister låter gulliga i telefonen också. Jag ska dit för en preliminär koll efter lunch idag. Själv ser jag inget alternativ till en extraktion av tredje graden. Ju fortare desto bättre, jag ser framför mig hur jag genom bedövningsdimman ser tandläkaren och en stödgrupp sköterskor göra plutons eldöverfall mot mina massivt manglade molarer. Visdomseländet får de gärna skicka till Guantanamo för allt vad jag bryr mig!

Plan B är i dagsläget en spegel, sprit och en Hilti.

Hepp!

Resultatet av löneförhandlingen har utfallit till belåtenhet. Vare sig det var tur eller skicklighet så gick det enligt förhoppningen. Öppningsbud, motbud och slutbud följdes av samförstånd utan krångel. Således har jag inom loppet av fyra dagar först sagt upp mig och sedan förhandlat upp min lön med dryga XX*%. "Rilleman - knäpp men ovanlig"?

Jag fick nyligen frågan om varför jag väljer att lämna blod. Jag svarade att det i ljuset av mina framgångar hos damerna förmodligen fortfarande är min bästa chans få in någon del av mig i en kvinna, och att 50% chans till framgång är flera magnituder bättre än vad övriga metoder resulterat i. Mer tidseffektivt är det också. Det är roligt när folk inte vet om man driver med dom eller inte.


* Jag väljer att inte i detta forum redovisa faktiska värden eller siffror emedan jag inte vill påverka övriga kollegors kommande förhandlingar.

Reclaim the Rilleman!

Jag är tillbaka. Ingen mer trött och uppgiven Rilleman. Slutgnällt. Jag offrar jobbet men återtar min själ och hälsa.

Fredagen avslutades för min del med ett seriöst och väl förberett lönesamtal med min arbetsgivare. Innan själva lönesamtalet bad jag att få adressera en fråga jag ansåg mer grundläggande. Jag lade fram det jag kommit fram till under de senaste veckornas funderande;

1. Min nuvarande tjänst och det liv jag önskar ha utanför arbetet innebär oförenliga krav. Att ständigt behöva resa omöjliggör ett normalt socialt liv och arbete på annan ort gör att jag inte kan använda min lediga tid till det jag vill. Detta utsätter mig för en stressframkallande press då det tvingar mig att anpassa livet efter arbetet långt utöver vad jag finner sunt.
   
2. Även om jag är medveten om arbetsgivarens målsättning att jag framledes skall gå från utförande till mer övervakande uppgifter (mindre resor etc.) så känner jag att vi har oförenliga tidsperspektiv på lösningen. För företaget gäller 1-2 år, jag behöver en lösning senast till våren 2009.
3. Jag har uppfattningen att företaget i dagsläget inte, och förmodligen inte heller under det kommande året, har möjlighet att erbjuda mig en tjänst som uppfyller de krav jag har.
4. Att stanna kvar bara för att inte offra en fast anställning skulle innebära att jag satte mig i en situation där jag mycket snabbt skulle upphöra att göra ett tillfredställande jobb. Detta skulle skada både mig och företaget.
   

Slutsatsen är att ekvationen innehåller ett OK jobb och en bra anställd som tyvärr är helt inkompatibla, varför jag väljer att avsluta min anställning. Då det är utesäsongen som är problemet väljer jag att lägga tidpunkten för min uppsägning till våren 2009, exakt datum blir en senare fråga men 1/4-09 skulle innebära att jag arbetat ett år. Detta ger tillräcklig tid att få till ett bra avslut, överföra arbetsuppgifter till övriga kollegor och ger mig tid att söka annan anställning. Dessutom har jag under vintern möjlighet att arbeta vidare med de projekt vi startat under året. Den tekniska biten av arbetet är fortfarande väldigt intressant.

Det är jäkligt tillfredsställande att ha fått den här saken ur världen, nästan så man vill köpa en cykel. Visserligen är ju framtiden återigen ett helt oskrivet blad, men det är en situation jag har lättare för att hantera än känslan av att ha förlorat initiativet och sakna valmöjligheter. Det märktes till och med under själva samtalet att när den press jag levt under de senaste månaderna släppte så fjädrade den gamle, "riktige", Rilleman tillbaka igen. Med tanke på de symptom jag dragits med en tid var detta inte en helt självklar utveckling och därför obeskrivligt skönt att uppleva. Tankeskärpan kom tillbaka, blicken lyftes från skospetsen och är nu åter riktad mot horisonten. Lungorna drog fulla andetag och ryggraden sträckte på sig.

Under helgen har jag firat på det enda egentligen lämpliga sättet; en träningsorgie. Endorfinerna har flödat ikapp med svetten och idag är jag lyckligt mör, stel och öm. Till och med aptiten har kommit tillbaka, ett högst personligt hälsotecken. Kropp och själ har accepterat beslutet som gott.

Detta betyder naturligtvis att, med början NU, kampanjen "Nytt jobb 2009" drar igång med buller och bång. Alla tips tas tacksamt emot, både på existerande tjänster och synpunkter på jobb som jag borde intressera mig för. I vanlig ordning är jag totalt hemmablind och ser inte skogen förrän jag gått över ån.. Senaste förslaget är att ge mig in i tränings- & friskvårdsbranchen. Why not? Sämre människor än jag jobbar med sin hobby. "Rillemandieten - ät vad fan du vill, men sen bär du upp pianot till femte våningen!".

Lönediskussionen har gjort ett uppehåll för tankepaus över helgen och återupptas i morgon.
(Någon gång skall jag klura ut hur man gör sånt här på riktigt och ha en löneförhandling som INTE slutar med att jag säger upp mig. :-)

Kallt ute kallt inne, kallt på jobbet kallt i sinne

Den som dristat sig att spela Trivial Pursuit mot mig vet att jag har en allt annat än trivial inställning till spelet och istället fokuserar hårt på själva pursuit-biten när jag jagar efter de åtråvärda tårtbitarna. Den som kommer i min väg kan få skäl att undra om det inte är fia med knuff... Lite som när Far spelar krocket. :-) Jag älskar sanningen och älskar att ha rätt.

Idag, för första gången i mitt liv, hatade jag att ha gissat rätt. Det vore underbart skönt att ha kunnat rycka på axlarna och erkänna att saker inte var så illa jag befarat, med den nåden beviljades idag någon annan. MINA kassuner var utan tillstymmelse till tvivel eller med marginal för mätfel helt - jävla - bottenfrusna. En stilla volym av smutsigt vatten som under NORMALA förhållanden fogligt låter sig pumpas, sugas eller ösas hade nu solidifierat och i processen antagit en likgiltigt uppkäftig attityd, likt en döv tonåring superlimmad i ens favoritfåtölj. Inget man flyttar på enkelt.

Enkelt eller ej, mitt arbete den här veckan går ut på att montera genomföringar och täckplattor i de redan TÖMDA kassunerna. Att få dem i ett tomt och rengjort skick är en uppgift min chef tagit på sig. Den valda metoden är att med vår dieseldrivna högtryckstvätt och dito värmare som hjälp smälta isen så att vattnet kan sugas upp. Att alltså spola ner MER vatten i kassunen för att få upp det som redan finns där... kan tyckas märkligt men det finns spårelement av logik i resonemanget. Det slår i varje fall idén att hälla en hink tösalt i varje kassun. Så vitt jag vet behöver varken armeringsjärn eller grundvatten ett extratillskott av salt.

Observationer jag gjort sedan jag anlände arbetsplatsen vid lunchtid idag har lett mig till att fundera lite över vad som egentligen krävs för att smälta is (jag har haft gott om tid att stå och fundera). Hur svårt är det? Egentligen? Nollgradig is har en smältvärme på 333 kJ/kg och en Big Mac samma energiinnehåll som en liter kokande vatten... Det är ju trevligt att veta när ens bit is ligger i ett mysigt ombonat lab på ett universitet där man själv kan ränna runt och gå på möten med "Birkenstock och kaffekopp". När ens verklighet består av en halv kubikmeter is några grader under noll, liggandes i tio iskalla betonglådor som tjänar som temperaturbuffert (likt en het sten, fast åt helt fel håll..) och effektivt motstår alla försök att värma upp nånting alls... då är den där hamburgaren väldigt avlägsen. En av de mer minnesvärda passagerna i Liftarens Guide Till Galaxen beskriver en av karraktärernas ansiktsuttryck som "det hos en man som i huvudet försöker omvandla grader Farenheit till grader Celcius medan han ser sitt hus brinna ner". Jag misstänker att jag själv idag har dragits med ett liknande uttryck, bara mer trött och frusen. När solen gick ner vid 1600-tiden började det återstående vattnet faktiskt att frysa snabbare än jag han suga upp det. Alltså börjar heat (sic!) två av matchen i morgon bitti.

Hotellrummet jag sitter på just nu är förvisso helt och rent, men lämnar lite i övrigt att önska när det gäller isolering mot just kylan. Jag har omedvetet styrt likt en sidewinder mot rummets enda element i jakt på lite värme. Temperaturen i badrummet passar för uppfödning av istapp, kajak, polarskunk och snömumsare. Ventilationen är av modell hål i väggen och även om jag skäms lite för det så utstötte jag när jag satte ner foten i duschkabinen ett ljud av en typ som normalt bara hörs när talanglösa yngre släktingar av sina föräldrar lurats till att med fiol friktionssvetsa sig igenom Blinka Lilla Stjärna på skolavslutningen.

Det Vita Helvetet, part II

eller
Åter i isens grepp
eller

Smältvatten innanför kragen!

I morgon går färden åter till nordligare vidder för att mäta våra krafter mot Kung Bores förtrupp. Med lite tur tjänar våra kassuner som värn och ger oss lite skydd mot värsta snålblåsten medan vi går loss med kap och slagborr. Vår egen förtrupp har uppgiften att röja ur och rengöra kassunerna varefter jag och kollegan monterar plattor och genomföringar. Det skall bli intressant att se hur mycket som har frusit sedan mitt senaste besök. I värsta fall kommer högtrycken med hetvatten att behöva användas som en vattenkniv för att kapa upp isen i lagom stora bitar. På förra resan fann jag mig stundtals sittande på kassunkanten, värmandes domande tår och iskalla fingrar med varmluftpistolen... "Värmländsk roulette"?

Under helgen har jag valt att stressa av och samla kraft. Tyvärr innebar detta att jag inte kunde övervara gode vännen Kents födelsedagsfest. Det smärtar mig och jag skall göra mitt bästa för att se till att jag inte behöver offra samvaron med mina vänner på grund av jobbinducerad trötthet i framtiden. Grattis Kent! Present när vi ses!

En händelse av smått episka mått var att jag äntligen läste klart sista delen i "Nights Dawn"- trilogin av Peter F Hamilton. Genren är hårdkokt Sci-fi med tyngdpunkten på exotisk teknologi och rymddrama. Right up my tree... Totalt har jag nu läst 3754 sidor, där spänningen varade ända in i upplösningen i sista kapitlet. Visserligen tog författaren en något enkel utväg genom en typisk "deus ex machina"-lösning men det var inte desto mindre ett formidabelt komplext äventyr att genomleva. För den som vill ha något som inte är så tungt att läsa rekommenderas istället "Pandora´s Star" och uppföljaren "Judas Unchained" på totalt 2379 sidor. Spännande som en defibrilator i duschen. Förmodligen skottsäkert också.

Defrost

Hemma igen efter en frusen vecka i Hagfors och Munkfors. Är för trött för att skriva nåt inspirerat. Veckan har gått på ren viljekraft och nu är den slut, både veckan och kraften. Varje gång jag ser Gärstadverkets silluett vid hemkomst är det som om någon kortsluter min mentala UPS...

Även om arbetet i sig har varit blött, kallt och smutsigt på skyttegravsnivå så har avståndet till hemmakontoret för en gångs skull gjort mig gott. Jag har fått god tid att fundera över hur jag vill ha det i framtiden och har fattat ett beslut som jag under några dagar framåt skall analysera de tänkbara konsekvenserna av så att huvud och mage är överens om det kloka i det.

Situationer som den här har en förmåga att tvinga en att rannsaka sig hela vägen in till själva kärnan av ens värdegrund för att finna gränserna man satt. Vare sig man går över, bevarar eller flyttar en gräns så ska man kunna leva med beslutet, så det är nog bäst att man ser till att ta det själv.

Kärnfrisk, eller bara ett nöt?

Efter att ha funderat på saken tog jag igår kväll kontakt med sjukvårdsrådgivningen och beskrev de symptom jag berättat om tidigare. Då största påverkan faktiskt ligger i bröstregionen blev jag inbokad på ett besök på jourcentralen för en snabbkoll för att få klarhet i vad det är som händer egentligen.

• EKG visar att jag har ett vältränat hjärta och en liten ofarlig arytmi som är helt normal för smala personer och som beror på lungornas växlande volym.
• Blodtrycket 138/82 är normalt om än lite högre än mitt vanliga. Jag var inte direkt avslappnad när det togs...
  
• Syresättningsgraden anses utmärkt om den ligger på 99%, mer är ovanligt. Jag uppmätte 100%.
• Blodvärdet (Hb) ligger på 140 vilket är rätt bra med tanke på att jag inte skött min träning på ett halvår. Jag har inte heller haft tillfälle att lämnat blod sedan jag började jobba.
• CRP-test för infektion var negativt.
• Blodsockernivån var 6.4 mmol/l, övre normalspannet.
• Huvudvärken, darrningarna och muskelspänningen tyder på ett stressad tillstånd och rekomendationen är att jag själv löser problemet, v.b. med assistsans av kuratorer, fackförbund etc. Baserat på mätdata saknas grund för sjukskrivning i nuläget.
  

Kontentan av denna snabba utredning är att jag är döende. På sikt. Tills dess har jag den friskaste kropp som någonsin besökt en jourcentral. Det är ju positivt då det tyder på att vad som än påverkar mig inte har hunnit orsaka några skador. Att jag mår dåligt trots (eller kanske på grund av?) min goda konstitution är förmodligen att betrakta som "en frisk individs tidiga reaktioner på en sjuk situation" och är fortfarande något jag måste ta på största allvar. Orsakerna finns ju kvar.

Jag fortsätter att arbeta för att hitta en lösning som funkar för mig och arbetsgivaren. Det har blivit dags att konsultera mitt fackliga ombud för att slå fast en realistisk målsättning och för att få lite stöd.

Två Bamse-bokmärken erhållna för tapperhet under provtagning. Stålmannenplåster tyvärr slut. Sjuksköterskor älskar mig. Huvudvärken kvarstår.

The Clash of interests

I dagens diskussion på jobbet lyckades jag lyfta fram att jag far illa av det sätt på vilket mitt arbete har inflytande över min hälsa och mitt privatliv. Jag förklarade att jag mår kasst och har symptom av typen darrningar, återkommande huvudvärk, sömnbesvär, plötslig matthet, hjärtklappning och känner att det ibland är svårt att dra efter andan. Kort sagt de flesta indikatorerna på kraftig stress. Jag begärde en lättnad i arbetet och påpekade att alternativet troligen blir en tripp till akuten (vårdcentralen vill inte röra ärendet om det är jobbrelaterat och företagshälsovård har vi inte). Vidare förklarade jag att jag nu måste ta en funderare på hur jag vill ändra min arbetssituation till nästa säsong så att det blir hanterbart i långa loppet och att jag har en del att tänka igenom. Jag passade dessutom på att flagga för en löneförhandling och en allmän diskussion om arbetsvilkor och nödvändiga förändringar inför framtiden. Min intention är att initiera en förändring som förhindrar att personalen överansträngs och som gör att man kan både jobba och ha ett eget liv. Det var skönt att ha en konstruktiv diskussion där viktiga saker får komma upp till ytan.

Resultatet av dagens samtal är att vi på måndag skall påbörja arbeten i ett landskap med djupa skogar norr om Vänern, något som väntas ta ca två veckor. Att vi inte kan arbeta med vattnet när det fryser på och att vår lätta lastbil får lasta ca 180 kg innan den är olagligt tung återstår att lösa till dess. Lönediskussionerna bokades in till ett icke specificerat datum "efter att jobbet är klart". Makt åt folket, röd front..

Jag vill hemskt gärna få fason på det här jobbet eftersom det innebär att jag får pyssla med den sortens teknik jag gillar, men frågan är om jag har kraften att stå ut så lång tid som det uppenbarligen tar. Argument som "Du vänjer dig" eller "Det blir bättre om 1-2 år.." är kanske välmenta men funkar dåligt när min egen planeringshorisont nu knappt sträcker sig längre än ett par dagar framåt. Titeln på inlägget får tjäna som onödigt vitsig påminnelse om gruppen som tonsatt den centrala frågan för mig just nu - "Should I stay or should I go?"

Rilleman, kriminellt överviktig!

Jag har till sist löst problemet med varför Servicestadens Citroen Jumper går så lusigt i uppförsbackar. Det är som om den saknar kraft på högsta växeln, mycket irriterande. Inför resan till Uppsala i tisdags hade jag i vanlig ordning fyllt tanken med renat vatten och packat verktyg och material. Bilen gick väldigt segt och kändes tungstyrd. Av ren nyfikenhet tog jag vägen förbi Bilprovningens fordonsvåg i Tallboda. När jag såg utslaget på displayen mådde jag fysiskt illa ett ögonblick och kände att det var lite svårt att dra de vanliga djupa andetagen. (Då jag är ganska stressad nu för tiden krävs det inte så värst mycket.)


Innebörden av dessa siffror är att bilen sannolikt har som "tomvikt" (dvs med tom vattentank och med bara den dieseldrivna högtrycken i) den lagstadgade maxvikten för en lätt lastbil. Jag har alltså sedan den 1:a april innevarande år med största sannolikhet begått trafikbrott så gott som dagligen. Att jag varit helt ovetandes därom är minst lika pinsamt. Inte ens i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att någon skulle få för sig att konsekvent överlasta en bil på detta sätt och sedan köra den land och rike runt på utslitna däck. Eller att låta sina anställda göra det, om man nu skall vara petig. Jag skyller till fullo på mina tidigare arbetsgivare på Green Cargo som vant mig vid en så olämpligt hög grad av logistisk professionalism.

Jag önskar att jag hade haft ryggrad nog att vända helt om och ställa tillbaka bilen på kontoret med motiveringen att jag inte begår brott för pengar, men i ett anfall av kreativ flexibilitet och mekaniskt kompromissande tappade jag istället ur vatten tills dess vikten var nere i 4150 kg. Fortfarande för tungt men hanterbart och med vatten nog att genomföra första delen av jobbet. Detta var nog smart eftersom jag var tvungen att lasta 400 kg förbrukningsmaterial i Uppsala också...

En ny mätning av bilens tomvikt efter hemkomst och urpackning kommer att ligga till grund för ett beslut som säkerligen kommer att ge upphov till en intressant och stimulerande diskussion om hur vi i framtiden skall bedriva verksamheten. I avsaknad av skyddsombud har jag inget annat val än att vara mitt eget.

Just another brick in the wall?

Om man som arbetsgivare har som filosofi att göra så mycket jobb som möjligt med så få kostsamma anställda som möjligt så är det faktisk helt logiskt att vilja att ens anställda håller en så hög fart att de NÄR de går in i väggen faktiskt slår igenom den och kommer ut på andra sidan. Dom som bara studsar och blir liggandes är ju jättedyra.. ;-)

Just nu har det gått så långt att en paniksemester förmodligen skulle få en lika gynnsam effekt på mig som en hastig uppstigning till ytan efter ett långt, djupt dyk. "Dekomprimerar" jag för hastigt kommer mitt huvud att flyga av likt en champagnekork, drivet av ett blodtryck som gör att mina återkommande näsblod nu kan användas för att skära stålplåt. Jag behöver trappa ner gradvis och åter få lite ordning på några av livets pusselbitar; nattsömnen, träningen och det sociala livet. För att vara en någorlunda intelligent primat så känner jag mig oerhört korkad som ännu en gång misslyckats med att bromsa jobbets inflytande över mitt övriga liv. Fast.. jag har det inte så illa egentligen, jämfört med ett par av nattskifts-killarna jag tills nyligen delat kontor med på jobbet...

Årets första!

Jag hade is på vindrutan i morse, årets första och detta föranledde ett frenetiskt letande efter eventuella kvarglömda skrapor sedan förra året. Den som hittades var reklam för "Tena Lady inkontinensskydd" (snitsigt snodd på Green Cargo som hyr ut lagerplats till nån återförsäljare)... Efter att allvarligt ha funderat på om jag inte faktiskt såg lite ändå genom rutan bet jag i det ohemult omanliga äpplet och skrapade rutorna under det att jag lovade mina kvidande y-kromosomer att ASAP köpa en tillfredställande manlig skrapa i weapons grade wolfram, med laserskurna kiselkarbidkanter och en syraetsad Guns 'n Ammo-logga. Eller åtminstone en Hilti.

Fysiknörden i mig hade dock hur roligt som helst. Det tunna isskiktet hade en rent fantastisk dynamik och plasticitet när det hyvlades av. Det gick lite för snabbt för att egentligen hinna uppfatta men vågen som bildades framför skrapans kant var ju resultatet av en hel bunt roliga parametrar såsom isens temperatur och tjocklek, vinkel på skrapan, skrapans hastighet och galenskapen hos bilens ägare... Fluid dynamik rocks!

Tröttsam dag

Resan till Stockholm var definitivt IFR. Dimman gjorde att sikten bara var några tiotals meter stora delar av vägen. Tur att jag gissar snabbare än 110 km/tim. Ett tag hade jag allvarliga funderingar på varför man inte har GPS med överlagrad radarplot i bilar, som på sjön. En enkel dopplerfunktion som talar om att framförvarande men osynliga bilar saktar in vore ju användbar för att undvika kollisioner för oss som inte är kloka nog att sänka hastigheten. Trafiken in i stan var naturligtvis helt oduglig med köer längre än mitt tålamod.

Vägverkets kurs var ett sånt sömnpiller att jag höll på att ramla av stolen och kämpade hårt mot fladdrande ögonlock. Enda kravet var närvaro. Tur att de bjöd på kaffe. Mycket kaffe. Tror inte att jag egentligen vaknade förrän till lunchen i Järna.

Efter hemkomsten passade jag på att knalla ner på en bilfirma och glo lite på Landrovers. I vanliga fall är jag mycker förtjust i fältmässiga opraktiska bilar med bristande komfort, men idag var det inre "morret" mest som en anemisk kattunge. Inte helt olikt min apatiska inställning till tältutställningar när jag är (*väldigt*) bakis... Jag cyklade hem för att kurera mig.

Varm dusch, morgonrock, bara fötter på vardagsrumsbordet. En bunt värmeljus för att trigga min enda kvarvarande grottmansgen till stordåd. En hästdos antioxidanter i form av ett glas färskpressad appelsinjuice och en kaka choklad så mörk att man får schasa bort fysikerna som vill skriva papers om den och en skål med hasselnötskärnor... vardagslyx i dess bästa form. Mailboxen plingar till, en kajakförsäljare hälsar mig välkommen till butiken för att titta på de nya 2009-modellerna. Kanske att man skulle... Rilleman glad igen. :)

Zzzzzz...

Fy tusan vad tidigt dom har lagt morgonen idag. Det är inte ofta jag kliver ur sängen 0445, men idag måste jag vara i Stockholm klockan 0900 för att gå på kurs hos Vägverket. I vanlig ordning bestämdes detta under de sista skälvande minuterna av gårdagens arbetsdag. Minusgrader och svårt frost när jag cyklade till jobbet i nattmörkret. Nu sitter jag bara och väntar på att chefen skall dyka upp med bilen jag behöver.

"MEDIC!!"

Har dagledigt eftersom jag måste hoppa in i Södra Länken som sjukreserv i natt. Käkade lunch på IKEA. När jag kommer gående förbi Äldreboendet ser jag att det står en folksamling runt en liggande figur längre ner på cykelvägen mot Glyttinge. Från och med nu tidsstämplas historien:

1350: Första reaktionen är att "de är redan fem-sex stycken, de kan reda ut vad det än gäller". Sen är det en väldigt fet subrutin som gör en total system override och styr över mina steg bort mot gruppen.

Äldre man, liggande. Flertalet yngre män och en äldre kvinna i ring runt honom. Man, typisk fastighetsskötare, talar i mobiltelefon. Yngre kvinna rusar ut från trappuppgång med en handduk i handen. Trycker mot liggande mannens huvud. Blodpöl i storlek av A4-papper. Mannen är vaken. Fastighetsskötaren meddelar att ambulansen är på väg.

Min träning kickar in så hårt att jag kan känna rekylen, beslut fattas. "-Jag hämtar förbansdslådan!" Övriga, utom offret hoppar till. Jag tar stora kliv mot min lägenhet 20 meter bort. Uppför trapporna, in i hallen. Bestämmer mig för lilla förbandspacken (ja, jag har två) då den är bättre uppdaterad och jag har fräscha handskar i den. Greppar även ett extra första förband och en lös filt. Rusar tillbaka. Noterar lite förvånat att jag i processen lyckats ta av mig jackan för att kunna jobba lättare.

1351: Går ner på knä. Öppnar förbandsväskan, viker ut alla facken för att få snabb åtkomst till allt. Drar på mig handskarna samtidigt som jag säger hej till offret och gör en okulär bedömning av situationen. Mannen verkar vaken men lite groggy. Jag väljer att öppna ett första förband och endast lägga lätt tryck med min hand mot huvudskadan för att bromsa blödningen. Den sitter illa till men är inte i sig allvarlig och med en ambulans framme på under tio minuter finns inte behov av mer. Genom att inte vira runt gasbindan får jag bättre känsla för hur hårt jag trycker och dessutom får ambulanspersonalen möjlighet att inspektera skadan innan de lägger ett bättre bandage. Jag ger filten till en av de andra med instruktionen att lägga den över offret så han inte kyls av mer än nödvändigt. Han verkar välklädd i vinterjacka så avkylningen mot marken är inte en kritisk faktor just nu, det handlar mer om att vara lite snäll. De andra får uppgiften att notera klockslaget för incidenten så att den informationen finns tillgänglig. Det ger dom dessutom något att göra så dom inte springer i vägen.

1352: Samordnar med tjejen med handduken, hon tar bort den och jag ersätter med kompressen. Noterar att handduken absorberat en hel del blod men inte blött igenom. Mössan får sitta kvar då jag värdesätter att han håller värmen mer än att jag får se såret i fråga. Vill dessutom inte riskera att orsaka större blödning eller onödigt obehag. Pratar med mannen för att samtidigt få veta hur skadan uppkommit och hur klar han är. Han har blivit påcyklad av en av de unga männen (utbytesstudenter, talar spanska och bruten engelska) medan han och frun stavgick till IKEA. Frun meddelar att han slagit i huvudet hårt när han föll, och senare att han tidigare haft en stroke och därför har problem med balans och avståndsbedömning. Jag sätter mig så bekvämt jag kan under det att jag fortsätter hålla tryck mot såret. Vi småpratar, och jag ser en antydan till slöhet hos mannen. Misstänker hjärnskakning. Frågar om han mår illa för att kunna bedöma om jag måste vara beredd på att rulla honom om han börjar kräkas (vill ogärna röra mer på nacke/kotpelare än nödvändigt). Han verkar må skapligt, fryser inte.

1357: Medan vi småpratar lite dyker ambulansen upp. Jag ger en kort sammanfattning av läget och lämnar av till sjukvårdarna som lägger ett bättre bandage. De är skitbra och det är endast när mannen skall flyttas upp på båren som han visar kraftig smärtpåverkan och blir spänd som en fiolsträng. Jag är helt nöjd med att inte ha försökt flytta honom. Jag övergår till att trösta mannens fru och tolka lite mellan henne och de lite chockade studenterna. Alla relevanta uppgifter förmedlas och frun åker med ambulansen. Jag råkar få se framhjulet på en av cyklarna och det är rena rama tacoskalet. Måste varit en duktig kollision.

1400: Endast en blodfläck på cykelbanan avslöjar att något hänt. Jag ersätter första förbandet jag tagit och gör en notering att skaffa fler handskar, i dagsläget är de väldigt sköna att ha när det blir slafsigt. Skriver ett blogginlägg för att bearbeta vad som hänt. Kunde varit värre.

Rillemans tunnelroll

Tunneln i fråga är Södra Länken och det är ånyo min uppgift att rengöra linserna på de nästan 500 övervakningskamerorna. Dessa är uppenbarligen viktiga för folket i andra änden av signalkabeln eftersom man kostar på två bilar och fyra man för att tvätta något som är stort som locket på en snusdosa.

För att komma upp till kameran har vi en skylift. Skyliften arbetar med hjälp av hydraulik och drivs av, hör och häpna, en 24V-motor via ett nätagg. Detta betyder att man antingen måste arbeta tämligen stationärt i omedelbar närhet av ett eluttag, ha en jävligt lång skarvsladd eller förlita sig på de inbyggda batteriernas kapacitet. Om man tar i beaktande att vi kör liften upp och ner ganska exakt med 100 meters intervall i hela Södra Länkens båda riktiningar (inklusive på- och avfartstunnlar) så får man inga poäng för gissningen att det finns en hel del kameror kvar i slutet av batterierna. För att komma tillrätta med detta kompletteras bilen med ett litet bensindrivet kraftverk som förser laddaggregatet med 220V och mig med alla de avgaser jag orkar andas och goda möjligheter att arbeta på min tinnitus. Under loppet av våra sessioner i tunneln har jag funnit att det är stor skillnad på kraftverken i 2kVA-klassen och förordar de något dyrare Hondadrivna modellerna av invertertyp, inte bara för att de ger en bättre utspänning utan även för att de INTE SLAMRAR SÅ FÖRB....!!

Skyliften är monterad på nåt slags franskt lätt lastbilschassi och är utrustad med utdragbara stödben. Dessa måste dras ut maximalt innan det idiotsäkra systemet tillåter manövrering av liftkorgen. Den franska definitionen av idiot ,"le fumeur", är tydligen "person som saknar skruvmejsel och två bitar kopplingstråd", för om man besitter dessa bitar högteknologi kan man genom ett "fulhack" vara så säker man vill själv och bara dra ut stödbenen så långt att man fortfarande kan använda fordonets dörrar. Detta är en väldigt tidsbesparande åtgärd.

En annan tidsbesparande åtgärd, som jag av någon oklar anledning är rätt ensam om i hela tunneln, är att helt enkelt strunta i att hoppa in i bilen för att åka de 100 meterna till nästa kamera och istället jogga dit i tid för att flagga ner bilen på rätt plats. Det hjälper mig att hålla mig varm, det håller cirkulationen igång och det tar udden av den värsta tröttheten. Dessutom tar det helt bort risken med att kliva ur ett rullande fordon precis framför ett partiellt utskjutet stödben... Anledningen till att jag är ensam löpare i tunneln är förmodligen att övrig personal inte vill riskera att drabbas av smygande kardiovaskulära effekter som hälsa och god kondition. Att springa i tunnlar är sunt.

För att inte störa trafiken i denna formidabelt sotiga Stockholmsartär bedrivs allt schemalagt underhållsarbete nattetid, typisk mellan 2230 och 0430. Ve den som inte är ute ur tunneln till dess, han/hon lär drabbas av svår... Vägverk i plånboken. Jag har tidigare i livet blivit alldeles trasig av att arbeta natt och kan inte se att detta på något sätt blivit bättre med tiden. Precis som de flesta andra kan jag med en viljeansträngning hålla mig vaken på natten men samma knep är verkningslöst när det är läggdags framåt 0500 på morgonen. Att sova på dagen, med fyra kollegor (varav en i samma säng, fråga INTE!) i en husbil, under en hårt trafikerad bro i centrala Stockholm, när en vaktmästare börjar köra traktor/lövsug klockan 0800... behöver jag fortsätta? Den andra och avslutande natten brukar präglas av svårt defekt närminne och komatöst sinnestillstånd. De enda höjdpunkterna är när utrustningen bryter ihop på nya intressanta sätt. Den här gången var det stoppklackarna till skyliftens pivotfunktion som var utslitna vilket för ett ögonblick gjorde mig till payload i ett improviserat humancentrifugexperiment med oklara fysiska begränsningar. Lyckligtvis svängde skiten åt ett håll utan mötande trafik, armaturer eller väggar. Att samma situation av en lite piggare person förmodligen hade klassats som direkt förenad med livsfara registrerades bara flyktigt i min svarta låda. Fyra meter över marken är det väldigt svårt att läsa arbetsskyddslagen, och klockan tre på morgonen ska det mer till än lite livsfarlig utrustning för att hindra oss från att tjäna peng.. jag menar göra en insats för trafiksäkerheten!

Gud inför domstol?

http://www.e24.se/lifestyle/klacksparkar/artikel_797025.e24

Detta är mer än bara lite roande. Äntligen någon som vågar utforska konsekvenserna av den kristna tron satt i ett modernt perspektiv. Låter ju nästan som något Douglas Adams kunde ha hittat på, med en liten touch av Monty Python. Vi får se om Spanska Inkvisitionen ("AHA! No one expects the Spanish Inquisition!" etc etc) rusar in och ställer upp som vittnen.

PS. Vad gäller Gud eventuella adress så var det inte överdrivet svårt att hitta www.god.com. DS.

Vad gör en bra chef?

Få saker har så stor inverkan på vår tillvaro, i tjänsten och utanför, som vår chef. Trots att detta bara är en av runt 7 miljarder människor på vår jord kan han eller hon vara skillnaden mellan lycka och misär, mellan framgång och kaos och för företagets del mellan vinst och förlust. Det är ett stort ansvar och ingalunda någon lätt uppgift. Därför tänker jag sätta några av mina tankar på temat på pränt i förhoppningen att göra saken lite klarare, om så bara för mig själv.

Jag brukar snabbt skilja på begreppen ”chef” och ”ledare” eftersom de beskriver olika saker. En chef är en beteckning på en person som i en hierarkisk struktur blivit tillsatt att styra över en grupp. En ledare är en person med förmågan att få gruppen att följa dennes direktiv. Alla chefer är inte ledare och alla ledare är inte chefer. Alla chefer borde dock sträva efter att bli ledare.

En chef lever och dör med hur väl gruppen fungerar och gruppen lever och dör med hur väl den lyckas uppfylla sin uppgift. Alltså måste chefens prioritet vara att ge gruppen bästa möjliga förutsättningar att lyckas. Detta börjar på en mycket grundläggande individnivå. Den enskilde individen fungerar bäst när han eller hon känner sig trygg. Denna första uppgift innebär en stor utmaning för en chef då trygghet är kopplat till olika faktorer för olika individer i gruppen.

Första steget i alla kontakter handlar om att inge förtroende, ofta en ganska långsam process. Utifrån detta etableras en bas för kommunikation, något som är essentiellt i alla former av samarbete. Tillit ger vilja till anpassning vilket underlättar alla samarbeten. Förtroende kan kopplas till olika saker, t.ex. erfarenhet och yrkeskunnande, tydlighet, personlig stabilitet och personliga värderingar. En chef leder nämligen alltid genom att vara ett föredöme, bra eller dåligt och vare sig han/hon vill eller inte. En mycket stor del av de signaler en chef sänder till gruppen sker genom det egna agerandet och detta blir snabbt normgivande. Det gäller alltså att vara ett så bra föredöme man bara kan emedan chefen inte kan ställa krav på de anställda som han/hon inte uppfyller själv. Låt mig ge några exempel.

• Engagemang. Chefen med fokus på uppgiften är bättre än en som sysslar med ”annat”.
• Entusiasm. Lyft fram det positiva, skapa en bra anda.
• Handlingskraft. Visa att du kan hantera alla situationer och fatta beslut även i obekväma situationer.
• Etik och rättvisa. Ett dåligt föredöme här kommer snart att leda till fuskande och urholka hela organisationen.
• Tydlighet och organisation. Detta är A och O som chef. Det skall inte finnas några som helst tveksamheter om vem som har vilken ansvarsroll i gruppen och vad allas uppgifter är. När man fattat ett beslut i en fråga får man i bästa fall ändra sig EN gång, sedan har man sått tvivel som tär på förtroendekapitalet.
• Kompromissvilja. Viss flexibilitet är bra så länge det inte övergår till laissez faire.
• Inse sina begränsningar. Alla är inte bra på allt och därför ska alla inte göra allt. En chef kan göra mer skada än nytta genom att lägga sig i sina anställdas arbete.
• Hälsa och fritid. En chef som tar sig tid att motionera skickar signalen till medarbetarna att det är viktigt att hålla sig frisk och att det finns värden utanför arbetet. En chef behöver ha ett genuint intresse i sina underlydandes väl och ve och tydligt förmedla detta.

Ibland kan det som vid första anblicken är ett positivt exempel vara raka motsatsen. Ett exempel på detta är chefer som stadigt arbetar övertid. Detta skulle ju kunna tolkas som en beundransvärd hängivenhet men sätter samtidigt en enorm press på resten av personalen att följa exemplet för att inte framstå som ”smitare”. Även i de sällsynta fall där jag upplevt chefer som betraktat sin anställda som inventarier så kommer de inte undan kravet på att även sådana måste underhållas och skötas för att inte slitas ut i förtid och förlora sin funktion. Med tanke på vilken enorm investering det är att ha anställd personal idag är det svårt att förstå att inte alla arbetsgivare ser till att skapa förutsättningar för att hålla personalen i ett tillstånd av trygg produktivitet. Några sådana åtgärder kan vara:

• Ge möjlighet att påverka den egna situationen. Nöjda anställda tar i större utsträckning ansvar för verksamheten och fixar uppkomna problem.
• Ge möjlighet att säga ifrån utan att det blir total katastrof. Låt ingen bli ”oumbärlig”.
• Låt personalen vara delaktiga i eller åtminstone underrättade om viktiga beslut. Att ha en bred bild av verksamheten ger förståelse för hur ens egen bit passar in.
• Pressa inte in mer arbete än vad resurserna tillåter.
• Ha regelbundna aktiviteter i företagets regi. Gör nåt kul, låt de anställda vara med och organisera.

Som slutkläm vill jag svara på frågan ”Vad gör en bra chef?”. Svaret blir ”Så lite som möjligt, eftersom hans nöjda anställda gör det medan han tar det lugnt”.

Rensat skallen

Om en bra fylla är som ett mentalt lavemang är en bra promenad som själslig dialys. Det gäller bara att välja metod efter hur mycket tid man har och hur mycket som trycker på.

Rökt betyder fortfarande korkad

"Enligt en uppdaterad rapport av Statens folkhälsoinstitut 2007 exponeras drygt var tionde person i åldern 19-81 i Sverige dagligen för passiv rökning. Dessutom dör varje år 500 personer på grund av sjukdomar som uppkommit från passiv rökning."

Det är helt utan stolthet och glädje som jag sällar mig till den skara av personer som så gott som dagligen utsätts för passiv rökning. Jag trodde att sådant inte längre hände i vår upplysta tid men har fått inse faktum. Detta har föranlett mig att återigen tvingas revidera mina uppfattningar om rökning som fenomen och rökare som självdestruktiva viljesvaga missbrukare. Rökaren, i dess mest basala och puckade form, betalar för att få inhalera rök som innehåller gifter. Vissa av gifterna är kortvarigt stimulerande ämnen som tydligt ger skador på den mänskliga organismen på både lång och kort sikt.

Ett paket om 20 cigaretter kostar som billigast runt 40 kronor i butik. Två kronor per cigarett låter inte så mycket. Inga pengar att tala om. Röker man ett paket om dan kostar nöjet 40 kronor. Bah, småpengar! En vecka kostar 280 kronor. Fortfarande inte mer än tre biobesök (jag vet, bilobiljetter är HEMSKT dyra nu för tiden). En månad i samma tempo kostar 1120 kronor, ungefär som en schysst middag för två på en bra restaurang eller tre månadsavgifter på ett bra gym. Nu är ju det ett väldigt dåligt exempel eftersom rökaren har så sänkt lukt- och smaksinne att han/hon ändå inte förmår uppskatta allt det fina i en kulinarisk upplevelse och så igensatta luftvägar att en tur på gymmet riskerar att bli väldigt pinsam. Under ett år kostar ett paket om dagen 13440 kronor, viket som genom en märklig slump är nästan precis vad jag betalade för 22 dagar i Thailand 2007. Och då har jag räknat på den billiga sortens cigaretter, där man betraktas som ett pucko t.o.m. av de som har råd att "röka dyrt". Jag säger inte att alla måste köpa cyklar för pengarna men tänk vilken fet födelsedagsfest 13000 skulle kunna ge, för att fira de där åren av ditt liv som rökningen INTE tog...

"En rökare får i sig en fjärdedel av röken från cigaretten. Resten går ut i omgivningen, visserligen i en mer utspädd form, men fortfarande i en skadlig mängd. Sidoröken omkring rökaren innehåller dubbelt så mycket partiklar och nikotin per volymenhet än den rök som rökaren får i sig. Samtidigt som röken sugs in ökar draget, värmen och förbränningen och röken passerar genom ett filter. Men mellan blossen sänks värmen och röken går direkt ut utan att passera något skyddande filter."

Ovanstående visar inte enbart på att rökning är ett fruktansvärt kostnadsineffektivt sätt att ha ihjäl sig på, det påvisar också att jag inte är helt ute och vimsar när jag håller ett stort avstånd till glödande tobak. Jag behöver inte ens koppla in sunda förnuftet, det räcker med vad min näsa säger mig; "detta är inte bra för dig Rilleman". Det knasiga är att rökaren, när rökaren bara var en liten förpubertal puff, OCKSÅ tyckte att röken var läskig och hostade och blev grön i ansiktet av gifterna och med dreglet rinnande ur mungipan hävdade att det var det schysstaste som någonsin hänt honom/henne. Nu har jag ju ofta hävdat att riktigt unga människor inte är de ljusaste lyktorna i gruvan och därför får ges visst utrymme för allehanda experimentella dumheter tills dess ålder och därmed förenat vett, sans och självbevarelsedrift leder till insikt om vad som är bra för en. Nu verkar det tyvärr som att just rökningen har som bieffekt att konservera rökaren i ett evigt tillstånd av juvenil mognad, där den temporala horisonten inte sträcker sig längre än till nästa cigg.

En del kommer kanske att invända mot min oblyga sågning av rökarens intelligensnivå, men den baseras på observationer och slutsater. Att se en erfaren rökare vakna är ett naturens skådespel i stil med orrspel, headbangande myskoxar och plutons eldöverfall. Med väl inövad elegans hostas och harklas det tills nattens ansamlade klump av något som bäst får beskrivas som takläggningsmaterial rullar över tungan och av väsande lungor ges en extra skjuts ut i periferin. Redan innan detta klibbiga nödrop från rökarens inre har landat har trevande händer börjat leta efter morgonens första cigarett för att dämpa den där krypande känslan i kroppen...

I viss mån kan jag vara beredd att ha överseende med rökarnas inverkan på min närmiljö; stanken, att fimpar kastas precis överallt och att jag helt naturligt jobbar en till två timmar mer effektiv tid per vecka (för samma lön) eftersom jag inte några rökpauser. Det finns ju faktisk fördelar med rökning. Jodå, vänta bara. Rökningen har varit ett oundgängligt hjälpmedel för världens rika stater när det gäller att kontrollera och passivisera tredje världen. De där små killarna sliter hela dagar bara för ett paket Lucky Strike eller wfsh med lite hederligt västerlänskt nikotin i. Yes Sir! Det är inte direkt en slump att det första som delas ut av våra fina stridande trupper är tobaksprodukter. Mat? Trams! Vad är väl Martha Stewart mot Joe Camel? Den andra fördelen med rökning finns på ett rent samhälleligt plan. Rökaren betalar under sitt förkortade liv en hemsk massa skatt, som vi andra sen kan ha kul för på VÅR ålders höst. Nikotinfläckade, gråhudade, självasfyxierande små guldgruvor är dom! Fan, undrar om jag inte ska köpa lite aktier i Philip Morris bara för den underbara ironins skull.

Avslutningsvis ett skämt som både tilltalar min faiblesse för att vitsa på andra språk och faktiskt passar in på inlägets tema på ett skönt sätt. Och kom i håg kids; Just say NO! :-)

"What's the result of smoking too much?
Coffin."

2400 kilometer senare...

Igår fick jag tårar i ögonen när jag såg Gärstadverket. Precis så jävla glad är jag att vara hemma igen. Eller så brände de nåt giftigt.

Prologen till detta utspelades förra veckan, på onsdagen, klockan 1500. Då bestämdes att vi följande dag skulle åka till Sollefteå och Dorotea för att fixa ett par ställverk. På grund av en monumental schemakrock verkar alla våra jobb infalla exakt samtidigt just nu och lösningen är att alla får offra sig och jobba övertid, helger och hela tiden. En "plan B" i den frågan har jag ännu kvar att uppleva. Liksom semester.

Torsdag. Efter att ha brandskattat våra leverantörer på deras lager av uppdragskritiska produkter och fått löfte om att de skulle beställa hem det som saknades och sedan skicka detta direkt till kund köpte vi varma underställ och vinterjackor. Bilarna packades och vi körde lite snabbt och lätt till Sollefteå, en nätt resa på 692 km. Resans höjdpunkt inträffade straxt utanför Sollefteå när jag plötsligt fick bromsa för en ung varghanne som mitt i beckmörkret lunkade på vägens vänstra sida. Jag trodde knappt mina ögon och det oskygga, men uppenbarligen lätt besvärade, kreaturet travade på bara tre meter vid sidan om mig i säkert 20 sekunder innan jag bestämde mig för att köra om. Mörkret och bilkörningen omöjliggjorde tyvärr fotografering. Dagens arbetstid: 0700-2200.

Fredag. Efter en natt på Sollefteå Camping på Risön fortsatte vi mot Forsse Bruk för att hämta nycklar och därefter 162 km mot Dorotea. Campingen i Dorotea drivs av ett trevligt om än bohemiskt holländskt par. En stuga och plats för husbilen säkrades varefter vi letade oss fram emot ställverket. Det aktuella objektet består av två transformatorer som vardera står på 12 betongkassuner. Kassunerna är förbundna med plaströr för att fördela regnvatten och ev. läckande transformatorolja jämt över hela den tillgängliga volymen. För att ingen björn, ren, järv eller annat pälsnylle skall drulla ner i kassunerna har man lagt lock på dessa. Locken sitter ca 30 cm ner och ovanpå locken har man i ett anfall av tvivelaktig klokhet lagt singel. Denna kallas ofta "släcksten" och skall ha en branddämpande verkan. Jag tvivlar. Men åter till frågan; vad gör man när ens arbetsplats ligger en meter under marknivån och är begravd under 8 kubikmeter singel?

Två personer ("modell Rilleman") med varsin bra spade och en skottkärra kan liggande på mage, rygg, och ta mig fan hängade i knävecken gräva bort 8 kubik singel på bara lite över en och en halv dag. Det borde väga omkring 16 ton. Om man tror på sånt som ergonomi, framförhållning och realism så finns det ju visserligen mekaniserade lösningar för just den här sortens arbete men chefen har en gränslös tilltro till vår förmåga istället. Bra där, det är ju inte fel, det gör bara lite ont ibland... De existerande genomföringarna var förvisso otäta men satt hårt fast och jag fick på platsen uppfinna metod och verktyg för att ta bort dem. Det mesta var varianter på "hugg & slag". Höjdpunkten i Dorotea var besöken uppe på Hotellet där vi avnjöt både renskav och viltgryta. Vi jobbade över helgen och på måndagen, som egentligen var en vilodag, gjorde vi klart jobbet i Dorotea. Jag ringde vår leverantör och gav honom korrekta adressuppgifter för att skicka resterande förbrukningsmaterial till Forsse.

Tisdag. Objekten i Sollefteå (Forsse) var av en mer modern och standardiserad modell, utan sten. För att säkerställa att vi inte skulle hamna i tidsbrist jobbade vi på fram till 1830 då ljuset blev för svagt. I vanlig ordning började vi med att suga ur vattnet och gräva ur alger, slam och gnagarkadaver.

Onsdag. Kollegan kastade sig över monteringsjobbet under första transformatorn, jag började med att hjälpa honom innan jag började tömma under det andra objektet. Dessa kassuner har endast betonglock men de väger förmodligen runt 80 kilo. Därför blev jag lite häpen när jag ensam lyckades lyfta upp ett som hade ställt sig på ände nere i en av kassunerna. Kan tänkas att jag utvecklat en muskel eller två under resans gång. Eller så har jag bara blivit elakare. Båda alternativen har givits möjlighet. Ett skäl att bli lite elak är att våra kritiska paket inte dyker upp när de ska, och att det efter mycket luskande kommer fram att ett av dem befinner sig hos Posten i Ånge och det andra Hos Schenker i Umeå. Detta är alltså två paket som skickats av samma avsändare till samma adressat. Man häpnar. När man häpnat klart sätter man sig i bilen och kör till Umeå. 220 km enkel resa. Posten går inte att nå.

Torsdag. Dagen börjar motvilligt för vissa och med fiske för andra. Vi står effektivt still fram tills Posten faktiskt hör av sig och meddelar att vårt saknade paket nu finns i, man baxnar, Sollefteå! Chefen väljer att fortsätta dragga lax medan jag och kollegan ilar iväg och hämtar paketet varefter vi kör upp till Forsse och gör klart allt. Bult, plattor och verktyg flyger genom luften som hylsor från något bandmatat och hammarslagen går knappt att skilja från ljudet av slagborren. Har man bara ett par expanderbultar mellan sig och en hemresa, då kan jag lova att det kommer att bli ett par JÄVLIGT väl expanderade bultar. Jobbet klart, allt packas, arbetsplatsen återställs, alla dansar segerdansen och sen drar vi som ett skott och släpar chefen från fisket till en pizzeria. Resan hem går som i frifall. Bilen sörplar en tank diesel. Jag en kaffe och kanelbulle.

Hemkomst. Att kliva ur understället som jag arbetat hårt i under en veckas tid var.. skönt. Resetiden hem tas som kompledigt och tillåter mig att ha en välförtjänt ledig fredag. Jag är trött på djupet och det snurrar lite mellan öronen ibland. Händer och rygg värker och jag tror att jag skall gå och sätta mig i bastun på simhallen en stund. I kväll blir det möjligen alkohol i rent terapisyfte för att lätta på en del spänningar som inte kan lösas med våldsam styreträning.

Rilleman äntligen i Himalaya!

Nej, jag har inte hänfallit till alpinism, jag har en ny vinterjacka; en Tenson Himalaya! Modellen har sett likadan ut i säkert 30 år och endast bytt färg beroende på mode. Nu är den svart (eller röd, men mitt Hamiltonkomplex blev utslagsgivande). Min version är den första som har drabbats av någon teknisk utveckling på flera decennier. Man har ökat vattentätheten något genom att lägga till ett MPC-membran.

Jag har gått och suktat efter en Himalaya ända sedan jag såg min far vimsa runt i sin när jag var liten, och eftersom han bevakar sin så hårt var jag till slut tvungen att skaffa en egen. I flera sässonger har jag missat chansen att köpa en eftersom de säljer slut så fort. Öhammars Sportfiske har den egentligen inte i årets sortiment men eftersom de är så otroligt fina människor tog de hem en åt mig. Skönt att vara klimatsäkrad inför vintern.

Min inplanerade semestervecka befinner sig just nu i ett kvalificerat kvanttillstånd där den samtidigt både finns (om man frågar mig) och inte finns (om man frågar min chef). Detta innebär i praktiken att det går bra för företaget, att vi har jobb i flera veckor framöver och att jag är oumbärlig. Jag försöker glädja mig åt dettta men har samtidigt börjat uppleva återkommande drömmar där jag gång på gång gasar katter i lådor med radioaktiv cyanid... Ska jag prata med Freud eller Djurens Vänner om saken?

Med lite tur blir nästa inlägg en kombinerad reseskildring och väderleksrapport från Dorotea/Sollefteå. Att åka norrut så här års känns ju som att dricka ett glas vatten när man håller på att drunkna, men utmaningar är till för att övervinnas. Det blir säkert skitkul.

Saker jag inte gör tillräckligt ofta..

• Tränar. Nä, allvarligt, just nu lever jag inte alls upp till mitt rykte. Bara slentrianarmhävningar och situps framför... stereon.
  
• Vaknar med en varm, vild och vacker kvinna bredvid mig.
• Lägger armen om sagda kvinna och somnar om.
  
• Berättar för min familj och mina vänner hur mycket de betyder för mig. Att jag är dålig på att hålla kontakten betyder INTE att jag inte tänker på er.
  
• Har semester. Även det segaste gummiband går av om man spänner det för hårt.
  

Pyrande missnöje?

När såna här dumheter väl startat brukar det kunna hålla på ett tag. Resultatet kan mycket väl komma att bli en katastrof. På sitt eget sätt är detta ju en slags terrorism eftersom en stor grupp människor nu upplever otrygghet och rädsla i sin egen hemmiljö.

http://www.corren.se/archive/2008/9/30/jwu7mejxbb2hu5u.xml

Facit

Helgen blev en fullständig succé. Fredagen inleddes med ett symposium om militär traumakirurgi på Centrum för Försvarsmedicin på f.d. Amf 4 område i Göteborg. FömedC har som uppgift att ansvara för all sjukvård anknyten till Försvarsmaktens verksamhet, från fältsjukhus till veterinärer. En diger talarlista inleddes med Överste Tim Hodgetts från Storbrittanien som talade om de erfarenheter man gjort i Irak och Afghanistan. Det är ingen hemlighet att Försvarsmakten i mångt och mycket sneglat på just britterna när man byggt upp den egna organisationen, och nu förstod jag varför. Översten förklarade också på ett mycket.. grafiskt sätt skilnaderna mellan militär och civil traumavård. Lika bedrövad som jag blev av bilderna på sönderslitna soldater, lika imponerad blev jag av personalen som kämpar för att rädda dem.

Örlogskapten Dan Gryth höll ett intressant föredrag om BABT (Behind Armor Blunt Trauma) , dvs skador som uppstår bakom en skyddsväst efter träff av höghastighetsammunition. Min syn på skyddsvästar kommer aldrig att bli densamma.

Professor David Pazooki gav en kraftigt forcerad presentation av höghastighetsbalistik. Tack vare hans fina animationer fick vi se hur lömskt de vanligaste kalibrarna tumlar, roterar och kränger både innan och efter träff.

Rundvandringen på FömedC var oerhört intressant. Vi fick en presentation av både den nya Patrian (splitterskyddad ambulans) och den simulatoranläggning man har för att öva traumateam. Man övar på en animatronisk docka som på ett mycket naturtroget sätt kan simulera ett flertal biometriska livstecken inklusive puls, blodtryck, andning, blödning och jämranden. Samtidigt kan miljön styras med avseende på ljud/ljus och externa hot. På storbildsskärm visas stadsmyller från mellanöstern och rätt vad det är vrålar ljudet av överflygande jetplan i högtalarna. Under hela tiden styr och övervakar en instruktör arbetsgång och framsteg. Allt spelas in på video för senare utvärdering. Supernice!

På sena eftermiddagen förflyttade vi oss till Novotell där vi hyrt ett rum och påbörjade förvandlingen... Att för första gången ikläda sig en frack är något speciellt. Man blir toksnygg helt enkelt. Till och med rosetten lät sig knytas utan allt för mycket bus. Jag fastnade i ett lätt hänfört narcicistiskt tillstånd framför stora spegeln och kunde endast lockas därifrån med löften om alkohol. Man kan säga vad man vill om att följa med sin mor på bal, men inget kan ta ifrån mig nöjet att ha fått eskortera kvällens klart mest elegant klädda kvinna in i hotellbaren. Folk tystande märkbart och flera nickade gillande. En utländsk herre dristade sig till att fråga min mor om hon tillhörde Marinen, men han slapp plikta för sin fräckhet då mor tålmodigt förklarade att han tittade på Svenska Flygvapnets stora mässdräkt. Hade jag haft handskar (och kanske något mindre hala skosulor..) hade jag utmanat honom på duell. En snabb drink med ett par bekanta han vi med innan vi tog båten ut till Nya Älvsborgs Fästning där själva middagen och efterföljande dansen utspelades. Att vistas i ett sällskap där alla är klädda i Stor mässdräkt, frack eller aftonklänning är en infusion av ren livsglädje. Att därtill få mingla runt i en miljö som osar av militärhistoria är otyglad lyx. Till den utsökta maten avnjöts ett flertal trevliga sånger och tal liksom några tämligen egendomliga traditioner som jag väljer att inte gå in närmare på.

Återtåget skedde sent om natten och efter att ha skalat av mig elegansen sov jag en lätt berusad och därför inte särskilt god sömn. Frukosten var av rent administrativ karaktär och intogs med ett stort mått av letargi. Efter hemkomsten gjorde jag det enda rätta och sov middag i fyra timmar. Det var ytterst behagligt att få söndagen på sig att "vila upp sig" och komma i normala gängor igen. Givet att möjligheten yppar sig kommer jag naturligtvis inte tveka en sekund att övervara symposiet i framtiden. Så här roligt har jag inte haft på länge!

Jag är rädd..

Dom där fysiksnubbarna på Cern är ju inte riktigt kloka!

"Vid lunchtid på fredagen läckte plötsligt enligt ett pressmeddelande "mycket helium" ut i den 27 km långa underjordiska tunneln mellan Schweiz och Frankrike. En felaktig elkoppling mellan två magneter tros vara orsaken, enligt Cern-talesmannen James Gillies.

Det var aldrig någon fara för personalen som arbetar med experimentet, enligt Cern. Men projektet måste nu stoppas under två månader för reparationer. Det gör att de planerade kollisionerna mellan protonstrålar, som kan förklara jordens och all materias uppkomst, skjuts på framtiden. Kollisionerna, som vissa fruktar kan skapa svarta hål som kan sluka jorden, skulle ha inletts inom några veckor"

Först svarta hål, sen defekta heliummagneter och nu vill dom SKJUTA PROTONER PÅ FRAMTIDEN! Jag börjar oroa mig för att min foliehatt snart inte är tjock nog... Var är agent Mulder när man behöver honom?

"Something is rotten in the state of decomposition..."

Titeln syftar på alla de djur som inte har i en ställverkskassun att göra, men som ändå kryper ner i den. Och dör. Naturen får då spela mot öppet mål i sin strävan att göra det den alltid gör, nämligen att förvandla saker till skit. De tre vanligaste djurtyperna är; amfibier, gnagare och fåglar. Om döden inträffar pga drunkning eller svält är oklart men resultatet är ofelbart detsamma. Det stinker.

Dagens arbete innebar det tvivelaktiga nöjet att först avhysa inte mindre än tre upplösta vitluddiga gnagarkadaver ur kassunerna och därefter med en stor portion "vad-fan-gör-jag-här-egentligen" krypa ner i samma kasun och praktisera att andas enbart genom munnen. Tack vare dykningen är detta något jag har lätt för. Gnagarna fick hjältebegravningar i närmsta buske eller så långt en spade kan kasta dem...

Jag har som bekant en relativt hög tröskel när det gäller "räliga saker" och brukar kunna stå ut med det mesta för att få jobbet gjort, förutsatt att jag vet att det finns en varm dusch i slutet av arbetet så att jag kan bli ren igen. Att jag nu sitter och skriver om saken i stället för att löga mig beror till viss del på kollegans ganska intressanta uttalande om att "varmvattnet tog slut i duschen.. va konstigt? Det här är ju en sexbäddsstuga...". Att den ganska klent dimensionerade varmvattenberedaren sitter direkt på väggen inne i duschen och är omöjlig att missa verkar inte ha föranlett några större funderingar kring ransonering av varmvatten under de tio minuter det tog att tömma den.

Civilisationens absoluta utpost: Fort Sveg

Sitter på Svegs Camping och hör bakfulla isbjörnar grymta ikapp med de småkåta samerna medan renarna kör skoter på den bottenfrusna älven. Nja, kanske inte just precis så.. men det är pittoreskt som tusan här uppe i alla fall. Och nästan 10 grader kallare än hemma. Jag som är nyklippt fick stolpa in i en sportaffär och handla både mössa och vantar för att kunna fortsätta min promenad. Att köra 64 mil tar på krafterna och det enda som funkar som en återställare är att gå en långpromenad. I mitt fall utvecklades promenaden genom "centrala" Sveg (inget är någonsin längre bort än 500 meter..) först till en marsch och sedan till regelrätt recon. Jag har nu memorerat stadsplanen och identifierat enslinjer så att jag i nattmörkret som sträcker sig till klockan 1200 hundra timmar (innan det promt börjar om igen) med hög fart och släckta lanternor i morgon bitti kan inta kundens kontor och inleda utfrågningen.

-"Vart ligger era ställverk?! Ljug inte, vi hittar dom ändå! Tig när ni talar till mig! Basta." osv.

Resan upp var en smula lång men bjöd på viss underhållning. Några mil söder om Gävle såg vi ett avgjort unikt byggnadsverk som verkligen stack ut från både svensk norm och mylla...

Naturligtvis är ett sånt här projekt med viss nödvändighet heltokigt och bäst beskrivs detta i artikeln på Wiki:

"Dragon Gate hette ursprungligen "Hotell Älvkarlen" och byggdes 1986 av det kommunala fastighetsbolaget Östanå. 1988 gick verksamheten i konkurs efter lönsamhetsproblem och följande år blev fastigheten flyktingförläggning. 1992 såldes Hotell Älvkarlen för fem miljoner kronor till Erland Ågren och Eriks Friis, som 2004 sålde fastigheten vidare till den kinesiske affärsmannen Jingchun Li (李经春), från Zhejiang, som gjort en förmögenhet på att tillverka myggmedel.[1]
Li döpte om hotellet till "Dragon Gate" och drog upp planer för att bygga om fastigheten till en mötesplats för svenska och kinesiska affärsmän med stöd från Invest in Sweden Agency.[2] Ett kinesiskt torg anlades i anslutning till hotellet och en staty av det buddhistiska helgonet Guanyin restes 2005 på väl synlig plats från E4:an. En av de tidigare ägarna, Erland Ågren, blev Dragon Gates första VD [3]. Ny VD sedan juni 2008 är Jonas Jonsson [4].
Planen på det kinesisk-svenska handelshuset, vars nock skulle prydas av en tre hundra meter lång draksvans, fick efter en annan liknande kinesisk satsning i Kalmar ändras om till två restauranger, ett museum och ett shaolintempel, innehållande en kung fu-skola. Efter att Dragon Gate blivit klar, planeras för "Dragon City", en kinesisk stad i närheten. Man vill däribland bygga världens största Buddha och få hit en levande panda.[5]"

Låter ju som rena framgångssagan det där, eller? Bygget ser ut som en blandning av Scandic, Croutching Tiger och Disneyland. Allt påminner om såna där spanska turistkomplex där stålarna tagit slut mitt i ett spadtag och det som man tyvärr redan hunnit mura fast i nåt som är för tungt att stjäla överlåts åt det entropiska förfallet. Det enda som verkade vara i drift var lunchrestaurangen, men eftersom de tar 87 kronor för en tämligen medioker kinabuffé så gissar jag att det snart går över det också...

Tummen ur

Produktiv dag, fick mycket gjort. Det ökade finansiella trycket ni kände i öronen idag var när jag egenhändigt höjde BNP genom en sjuhelvetes investering i min svårt försummade garderob. Som flera av er vet är förhållandet mellan Friluftskläder och Finkläder i min garderob i närheten av 80/20. Detta betyder att jag med några minuters varsel kan packa för en veckas fjälltur men också att jag tvingas nöta på endast en kostym. Historiskt sett har jag haft tur med stilvalet men inser att man inte kommer undan med Helly-Hansen-undertröjor på bättre restauranger hur länge som helst... Förra veckans besök på Vingåker Factory Outlet genererade endast ett par klassiska skjortor av god kvalitet och passform, (Oscar, strl 39 x-tra lång ärm). De kostymer jag velade runt med 90 % av tiden gick till slut tillbaka till hängaren eftersom jag inte lyckades uppnå en tillräcklig grad av passform. Priset är trots allt sekundärt passformen i dessa sammanhang. Beviset för detta kom idag.

Jag har aldrig riktigt prioriterat finkläderna och därför blev dagens besök på Johnells mitt första, men säkerligen inte mitt sista. Min desperation inför att hitta nåt snyggt att ta på mig speglas bäst i ljuset av att jag egentligen skulle ha åkt till Norrköping för att kolla på kajaker på Nomado´s höstrea. Väl inne i butiken blev jag kungligt omhändertagen av.. (kollar kvittot) profsiga Anna, som på ett avspänt sätt lotsade mig genom utbudet fram till det som utgjorde skärningspunkten för min klädsmak och min fysik. Vis av erfarenheten från Vingåker hade jag nu i förväg tittat på hur mina nuvarande kostymer är funtade och hade klart för mig att jag drar "storlek 48, modified", även känd som "Lower primate size" . Då jag sedan tidigare vet att jag både klär och trivs i Tiger-kostymer (har inget med Electric Banana Band att göra) började vi med en sån. Det mesta fick plats i den förutom mina axlar som plötsligt kändes motsträvigt kassaskåpsbreda. Tiger byttes mot HUGO från Hugo Boss. Om jag minns rätt heter modellen Aiko/Heisse. Ny provning. Nu hade jag millimetrarna på min sida och allt kändes så där.. dyrt. "Dyrt är bra" etc. Anna, som tidigare i vad som måste gälla för att vara detta årets mest undertonade uttalande kallat mig för "petit", släpade nu med mig tvärs över Klostergatan till Andreas Skrädderi. Där blev jag genast synad av skräddarmäster själv och ståendes framför spegeln fick jag se en fantastisk förändring. Med enkla, snabba handrörelser och ett gäng strategiska knappnålar formade han kostymen efter just min kropp så att den gick från snygg till fulländad! Jag har aldrig varit med om dess like. Midjor togs in och ärmar lades ner likt artilleriregementen. Jag kan inte förstå att jag inte låtit göra så med alla mina kostymer, men å andra sidan köper jag sällan kläder för så här mycket pengar heller. Efter betalningen önskade jag att jag hade haft kylflänsar på kontokortet, eller kanske en liner av grafitfilt i plånboken.

Medan jag gulpade i mig en kaffe och en munk med kanelsocker (gottegris kan du vara själv, expediten på Archies var sötare än munken) såg jag att DerSSmann hade rea och köpte på mig lite sockar och ett par hösttröjor. Därefter var det dags för dagens andra stora begivenhet. Min kära moder, kapten i reserven och tillika sjuksyster Nordlander, har haft godheten att kommender... på mig bestå äran att eskortera henne på bal i Göteborg i slutet av september. Till detta event behöver jag en frack med alla tillbehör och komplett supportinfrastuktur. Fogenstads fick uppdraget att förpacka mig så att jag i dis och skumt ljus kan misstas för att vara en gentleman, åtminstone av de med synskärpa icke överstigande moderns. Till min stora förvåning verkade frackprovningen som en framkallare på den latenta klädsnobben jag tydligen bär inom mig och jag stortrivdes. Plötsligt samverkade smal midja och breda axlar på ett positivt sätt och jag kände mig mogen att, om inte kanske direkt gifta mig så åtminstone dirigera en filharmonisk orkester eller kanske ta emot ett Nobellpris för bästa manliga antigravitation. Skitsnyggt! Enda kruxet är att ett plagg av sådan dignitet är värt en handknuten fluga. Följaktligen ligger jag nu i träning, och det är inte helt trivialt. Jag återkommer med bilder när festen är över.

Höst i huvudet

På bara en vecka tycker jag mig ha sett en rätt beslutsam skiftning i naturen. Löven går nu definitivt i gult, himlen i grått och vill man se kvinnor i för lite kläder måste man nu dra sig ner till Ågatan en sen lördagkväll. Hösten stundar, och jag stortrivs. Kanske är det så att årstidens lågmälda och stilla intåg på något sätt harmoniserar med min interna klockfrekvens just nu?

Sommaren har varit fenomenal, och i rask takt bjudit på storartade upplevelser. Jag har med liv och lust gått i nya jobbet och äntligen funnit utmaningar som tvingar mig att skärpa mig. Den avstannade personlighetsutvecklingen har så sakteliga börjat krypa igång. Detta har dock inte skett utan en stor personlig kostnad i form av ett massivt energiuttag och jag kan nu känna att jag bränt ljuset lite väl hårt ett tag och att det börjar bli dags för en nödvändig vilopaus i form av en semester. Idéer som bollats med är en veckas live-aboard i Röda Havet (dykresa), en veckas vandring i Teneriffas vulkanlandskap eller varför inte prova en ny kontinent och besöka antingen Afrika eller Kuba? Det lutar hur som helst åt ett varmt ställe utan ställverk.

Mina planer på att förvandla lägenheten till en trevlig bostad snarare än ett upplag för träningsredskap och leksaker har krönts med viss framgång. Sedan implementerandet av de tvenne lådorna har jag nu visuell kontakt med en försvarlig mängd parkettgolv som jag inte minns att jag sett på länge. Vardagsrumsväggen är nu också dekorerad med en ståndsmässig karta över "Världen såsom den såg ut när livet var mindre komplicerat". Det stora gröna är Sovjetunionen och nånstans på mitten sitter fortfarande alla små skitrepubliker fortfarande ihop i konglomerat som Jugoslavien, Tjeckoslovakien etc. På den tiden kartan är tillverkad tog omröstningarna i Eurovision Song Contest inte 5 timmar att mangla igenom utan Storbritannien brukade vinna på under 25 minuter. Leningrad, det var tider det!


På lite sikt ska jag försöka pryda även de andra väggarna men jag skyndar långsamt. Målet är personliga motiv på teman jag gillar men det finns förvånansvärt få högkvalitativa avbildningar av cyklande kvinnor utan kläder så det kan nog ta en stund. Vore trevligt om nåt damlandslag fick för sig att göra en kalender eller nåt...

DESTROY!

Jag är i vanliga fall en balanserad, för att inte säga lugn, man på 32 år. Men sätt en Hilti TE 500-AVR Mejselhammare i händerna på mig så inträffar nåt märkligt... Jag förvandlas till en skogstokig 3.2-åring och övriga världen förvandlas till en (heeelt överflödig) bit betong som står i vägen för krigslyckan! Ingen skugga över mina tidigare partners men jag har haft sex som varit mindre kul än så här. Kraft och kontroll finns i överflöd och det enda som är svårt är att inse att man är klar och inte FÅR bila nåt mer. Att man sen måste kapa armeringsjärn med den nyinköpta vinkelslipen tar precis udden av vansinnet och gör att man kan ansluta sig till de tänkandes skara igen. Hade inte kollegan varit med och bromsat hade jag jämnat Hällefors med marken och sen fortsatt neråt. Mo Powah, biatch! :-)

Jag sitter nu på vandrarhemmet i Hällefors och bara trivs. Stället är jättefräscht och det hela känns som att bo hemma hos någon i dennes gästrum. Allt har gått tokbra idag och allt som var trist när vi var här förra veckan har vi nu åtgärdat eller funnit alternativ till. Maten äts på det mysiga gatuköket där "allas lilla morsa" jobbar och slevar upp köttbullar och mos i portioner som t.o.m. får Rilleman att bli tyst, istället för pizzerian vid torget där personalen saknar talang/läskunnighet/servicekänsla/uppehållstillstånd... Boendet var en ren katastrof förra veckan; Camping Sörälgen drivs av en oengagerad tysk som lika ogärna byter trasiga glödlampor som erbjuder sina gäster en fungerande mikovågsugn. På frågan vad jag skulle göra med min svårt försenade djupfrysta middagssoppa fick jag det lakoniska "baka den.." samtidigt som han pekade på en slags barbieugn/kokplatta/elfara. Djupfryst innehåll i smält plastskål saknar appeal på mig när jag är hungrig och trött. Vad är det förresten med tyskar och campingar och älgar?? Det är samma sak som med britterna i Benidorm, som alla drev ölhak med foton av örlogsmän på väggarna...

Reality-TV?

Efter framgångarna med CSI-sviten ( "Original", Miami, NY etc) så funderar jag på om det inte är dags att flytta programmen ytterligare lite närmre tittarna; "CSI, Centrum Skäggetorp Investigator", där vi får följa jakten på ledtrådar efter vem det är som kissar i hissen, datummärkt om falaffeln och där Skäggetorps finest försöker lista ut vad den mysko killen i LHC-tröjan egentligen GÖR??

En annan lokal adaption av ett populärt program vore annars "Ensam mamma krökar"...

Konstigt...

Ibland händer det att jag blir lite överraskad. Det är de där gångerna jag stöter på ett för mig helt nytt koncept eller en helt ny idé. Oftast är det en positiv upplevelse, som t.ex. när jag första gången såg The Matrix. Ibland är det en negativ upplevelse, som när jag ser den yttersta formen av mänsklig dumhet kondenserad i de som trots TOTAL brist på teknisk färdighet envisas med att använda självscanningskassan på Willy's... Idag var det en lite annorlunda upplevelse när jag klev förbi ett skyltfönster på Klostergatan och såg ett i mitt tycke avgjort märkligt artistiskt inslag:

Herr Elggren har uppenbarligen givit sig på att kräva rättigheterna till kombinationen av färgerna gult och svart, och därmed rätten till alla de produkter och sammanhang där denna kombination används. Om detta är smart eller bara helsnurrigt är jag inte kompetent att bedöma, så jag skriver detta på det konstnärliga kontot tills vidare... Tydligt är dock att han var tidigt ute, för "utställningen" daterar tillbaka till 1977 och har har bevisligen hunnit samla på sig en hel del prylar i "i sina färger".

På anslaget på väggen står följande:

I hereby lay
CLAIM
to this symbol, sign, icon, the combination of
Yellow & Black
Wherever it may appear, in this or any other world.
In whatever shape, form, pattern or composition, be it civil or military.
I hereby claim to be it´s originator and owner.
Leif Elggren, Stockholm 1977

Helgad vare ledigheten

Utom kanske just den här helgledigheten då, eftersom den började med årets första rejäla influensa. I fredags morse trodde jag att tillvaron drog mig i benet men tydligen var det så att jag faktiskt skulle plågas av simultant ryggont, magsjuka och feber. Det tar emot att sjukanmäla sig men i detta fallet var det svårt att hitta ett hållbart alternativ. Jag kom endast med svårighet ur sängen. Kroppen var sådär lagom öm och alla försök att äta och dricka fick grannarna att skriva protestlistor där de "å det skarpaste ålägger Jonsson att sluta hålla brunstiga sjölejon inom fastighetens gränser!"... För att hushålla med energin gick jag i dvala under en filt i sällskap av mitt imunförvar som nu närmast betedde sig som en AIK-klack på repövning. Pang på allt som rör sig!

Lördagen var en seg uplevelse men tusen gånger bättre än fredagen eftersom febern släppt. Matlusten fick liksom luras igång med falska löften om kommande cykelköp. För att få lite frisk luft tog jag en mycket försiktig promenad runt kvarteret och gjorde därmed slut på all tillgänglig energi. Tillbaks till soffan. På kvällen kände jag mig stärkt och kunde fortsätta att snofsa till de lådor jag skaffat på IKEA. Med hjul på och klädda med tyg ser de inte helt dumma ut. Nu återstår bara att klä locken med sittvänligt skumgummi och ett matchande tyg kanibaliserat från ett gammalt överkast. Nästan omedelbart syns en positiv utveckling emedan en stor del lösa prylar hittar sin väg ner i de två lådorna. Vardagsrummet ser mycket trevligare ut.


Idag, söndag, mår jag nästan helt bra. Ryggen är mycket bättre och om jag inte lyfter tungt så kan jag röra mig tämligen fritt. För att blidka min manliga sida (som hittills tjurat över att utsättas för tygval och huvudvärkstabletter och skit..) bytte jag olja i bilen. Oljefiltret i Saaben sitter förbålt illa till och när jag nu för en gångs skull hittat ett bra verktyg (Biltema; 20-322) så krävde den förbannade manicken antingen 1/2-tums fyrkantsskaft eller 22 mm utvändig nyckel, båda två kraftigare doningar än vad jag har i min "lilla låda". Lyckligtvis räddades jag ÄNNU en gång av detta mysterium till hjälpmedel; nämligen hjulmutternyckeln (Biltema, 10-2606)! Jag har tappat räkningen på hur ofta detta har kommit till användning i applikationer skilda från just hjulbyte, men det sviker mig aldrig!

Provturen gick via Tornby för att hitta en duglig duschhylla att ha.. eh.. schampo på. På Ica hittar man ofta märkliga saker, så även denna gång. Det var något med formspråket i den där "badkarskudden" som fångade min uppmärksamhet. Det var som en "störning i kraften".. som om tusen själar samfällt hade vrålat "SVART KLÄTTERREP!!". Det mina ögon först inte kunde greppa fann mina flinka händer desto snabbare och innan jag ens hunnit fatta det stod jag där med ett fast grepp om... kudden.


Till slut lade jag tillbaka den, för det var ju inte en sån hylla jag var ute efter. Just då i alla fall.